Vacker morgon och ett plötsligt lugn.
Ikväll åker vi med båten. Väskorna är packade och allt som går att planera är planerat in i minsta detalj. Vi har förberett oss på olika scenarier. Jag har fått fullmakt till försäkringskassan, apotek och försäkringsbolag eftersom vi inte vet om han kan göra sig förstådd på ett tag.
Vi är förberedda rent praktiskt men psykiskt går det aldrig att föbereda sig. Det är massor av känslor och jag har varit skör ända sen vi fick brevet från Karolinska. Men idag är jag lugn. Nu är det fokus som gäller. Mina värsta farhågor just nu är att operionen blir inställd eller att de skulle skjuta på den i sista sekund. Då rasar jag.
Imorgon väntar inskrivning på Karolinska och på torsdag är det dags för den stora operationen. Inatt sover vi på hotell och kramas allt vi kan. Jag längtar tills allt det här är över. Tänk om det faktiskt kan få gå vägen den här gången UTAN massor av efterföljande komplikationer.
Gamla sjukhusminnen far genom huvudet. Sambon med alla möjliga slangar. Sår som läggs om. Telefonsamtal från skyddat nr. Glädjen av att få kramas på riktigt efter veckor av sängliggande. Senaste stroken och lyckan av att se honom ta sina första staplande steg med gåbordet efter att känseln kom tillbaka i benen. När orden kom tillbaka och när han äntligen kunde säga en hel mening.
All förtvivlan. Allt hopp. Barnen. Barnen. Barnen. Vi. Oss. Permis på julafton. Att få uppleva lillebrors förlossning tillsammans.
Nu kör vi.
