Jag kallar den för masken.
Jaa jag vet.
Det är inte direkt det gulligaste smeknamnet en blivande mamma kan ge sitt allra käraste mirakel i magen.
Men den kommer nog att få heta masken i åtminstone trettioåtta dagar till.
Smeknamnet kom till några dagar innan min födelsedagsfest då min stackars sambo fick trösta mig big time då jag bröt ihop i tårar över telefon.
- Tääääänk om det inte är en bebis där inne! Tänk om det är en sko!? Eller en mask???
- Men lilla gumman.
Min sambo är bäst i hela världen. Han är helt säker på att han har gett mig en bebis och inte en sko, eller mask. Men jag är fortfarande inte helt övertygad.
Visst har jag mått smått illa till och från, haft världens ömmaste bröst, sovit likt en björn sover på vintern, haft grym växtvärk i livmodern och fått en helt annan kropp. Meeeen ändå. Jag har ju faktiskt inte sett att det verkligen är någon där inne. Och tills dess så får den heta masken. Jag hoppas så att det värker i hjärtat att det ligger en liten bebis där inne som ser frisk ut när vi är på ultraljudet om trettioåtta dagar. Trettioåtta dagar. Det är alldeles för långt dit. Nästan tortyr.
Att vara gravid är lite som att återuppleva tonåren.
Humöret åker berg- och dalbana.
Sovmorgon till tolv är inga problem, inte ens i kombo med en eftermiddagslur.
Mensvärk från hell (fast nu i form av en växande livmoder)
Och så det allra nyaste tillskottet: små irriterande finnar!
Men jag klagar absolut inte!
Det skall ju bli lättare med tiden, eller hur?
Graviditeten är kanske inte någon regnbåde vissa stunder men jag är helt säker på att det väntar en skatt i andra änden. Den största och vackraste skatten i hela världen.