❤️B U S A M E D E M L A

God morgon.
Idag har jag haft sovmorgon. En riktig en. Ända fram till nio. Sambon ligger fortfarande och sover. Han slutade jobbet klockan fem i morse så det är inte dags för honom att vakna än på ett par timmar. När han gör det, då skall vi genast ut till nya lägenheten. Vi har nämligen inte sovit där inatt. Men om vi får lite ordning idag så kanske det blir premiär i kväll.

Igår stonkade vi och flyttade raketfort. Pappa med brutet ledband i benet efter världens fall på jobbet (sambon hann inte fånga honom riktigt), bonuspappa med ryggskott och jag själv med trasig rygg. Sambon och mamma började hela och friska men är ganska möra nu kan jag tala om. Men oj vad långt vi kom. Och det hade aldrig gått utan min kära familj som har jobbat så hårt för vår skull. Främst min fina mamma som städat och städat och städat så hon fått blåsor av sina foppatofflor.

Idag skall vi ut och få ordning på de lass som körts ut. Sen skall det sista lasset ut. Sen, sen är vi Väskindebor på riktigt. Och det är en sån himla märklig känsla. Märklig och mäktig. Udda och underbar. För det känns som att jag har flyttat hem. Att ordet hem har fått en ny innebörd. En ny mening. Att hem inte är någonstans man bor utan där man också lever. Jag har alltid sagt att ett hem inte är knutet till någon plats utan att det är där de man älskar är. Men jag känner inte riktigt så längre.

Jag är född och uppvuxen i Stenkyrka, mitt älskade Stenkyrka. Och Väskinde ger mig samma vibb. Jag var på personalfest igår med mina härliga fröknar från jobbet snett över åkern till mitt nya hem. Och jag bara stod där i gräset med näsan mot min nya lägenhet och kände total frid. Jag har hittat hem nu. Jag känner inte att just den lägenheten är mitt hem. Men själva platsen. Själva Väskinde som är så vackert och likt mitt älskade Stenkyrka. Jag känner mig nära mina rötter och jag känner mig lycklig. På rätt väg.

Och jag vet inte hur mitt tålamod skall kunna räcka till, för nu längtar jag så vansinnigt efter den dag då det har ordnat sig med jobb för min sambo och vi kan börja leta hus igen. Ett riktigt permanent boende på en plats som vi båda kan älska och kalla hem. Förhoppningsvis är det snart. För han har så mycket på gång. En del säger att det inte finns några jobb. Min sambo skulle kunna ha tre heltidsjobb om han ville utan att behöva söka ett enda. Fast ett av dem är hos min pappa så det kanske inte räknas. Han har så många planer sambon. Just nu lutar det åt att han skall gå i sin svärfars fotspår och ta över företaget så att pappsen kan gå i pension om några år. Men med sambon vet man aldrig. Och bestämma sig för vad man skall pyssla med resten av sitt liv när man är 26 år gammal behöver man inte. Det tycker i alla fall inte jag. Dessutom finns det inget som säger att man måste ägna sig åt endast ett yrke heller.

Nu skall jag nog avrunda. För det här blev långt. Längre än vad jag skrivit på länge och mycket mer nära-in-på själen än vad jag delat med mig av på länge.

Jag ville bara säga att jag har hittat hem nu. Att landet är min plats. Att åkrar och ängar, kor och sol och mygg är min melodi. Mitt livs melodi. Jag känner att jag har hittat tillbaka till min barndom på något vis. Barnslig frid och lycka i själen.

Det enda som stör min heliga frid är att lådan med underkläder är borta. Hej på en stund!