Jag drömmer mardröm efter mardröm
Igår drömde jag om min egen kommande förlossning och tiden efter. Jag var INTE en bra mamma i den drömmen. Jag visste ingenting. Jag fattade inte ens åt vilket håll man skulle hålla bebisen.
I nattens mardröm följde jag med en främmande människa på hennes förlossning och fick börja tampas med spöken/någon annan konstig varelse. Överallt var dem och jag var tvungen att mörda dem med svärd för att inte bli uppäten. En av dem var ändå jättesnäll och tyckte synd om mig som var tvungen att slåss, höggravid och allt. Jag missade kvinnans förlossning. Men överlevde alla fajter.
Det är inte klokt vad mycket huvudet verkar ha att bearbeta. Sambon tindrar med ögonen och säger att vi snart har en bebis här hemma med all världens längtan i rösten. Jag längtar också. Så det gör ont nästan. Det går liksom inte att pussa en bebis som ligger i magen. Men samtidigt är jag rädd. Tänk om jag inte fixar det här. Jag kanske inte redo. Och då är det försent. Jag måste ju liksom BLI redo. Även om jag måste mörda spöken med svärd och komma på hur man håller en bebis. Jag får väl lita på mig själv helt enkelt. Att jag kan.
Lilla lilla bebis, nog skall jag ta hand om dig det allra bästa jag kan.
