Att vara mamma.
Att ha blivit mamma är det största som hänt mig någonsin. Sixten känns så självklar. Som att han alltid varit en del av mig och en del av vår familj. Som att han suttit på min axel och väntat på att hans mamma skulle känna sig redo för att låta honom få komma ut i världen!
Det är nästan ofattbart underbart vilka känslor som väcks. Han är så fin. Jag har funderat över begreppen fin, och söt. Vilka jag har använt som en galning sen jag såg honom för första gången. Det första jag sa när såg honom var att han var så fin!!! Och jag visste på en tiondels sekund att han var min. Och att han var den finaste bebisen jag någonsin sett. Begreppet fin, för mig, sitter ihop med den otroliga våg av kärlek jag känner inombords när jag ser på honom. Jag vet att en del inte tycker att man skall använda sig av ord som fin eller söt. För att det är ett slags värderande. Samma som att säga att man är duktig. Man bedömmer och värderar. Men jag tror att det handlar om hur man använder sig av begreppen och vad de symboliserar för den som använder dem och för den som mottar dem.
Min Sixten är fin. Världens finaste. Och jag älskar honom så mycket så att jag nästan går sönder. Jag har alltid känt mycket kärlek till andra människor och varit välsignad med kärlek tillbaka. Men den kärleken man har till sitt barn, den knockar en totalt. Den tar över varje cell i ens kropp. Den kärleken går inte att känna för något annat.
Även om min sambo är en god tvåa. Jag älskade honom oändligt mycket innan vi bestämde oss för att bli föräldrar, men jag älskar honom om möjligt ännu mer nu. För vi delar det finaste i livet man någonsin kan dela. Han har gett mig ett barn, den vackraste gåvan av alla.
Jag älskar mina killar!
