Hej då Baby Blues..
Vaknade idag på strålande humör. Lillpysen sov i egen säng i natt. Jag lyckades natta honom med amning, envist gungande och napp. Tog en timma ungefär. Sen sov han i 4 timmar innan jag väckte honom för blöjbyte och påfyllning av mat. Sedan sov han i sin säng i ytterligare 4 timmar innan vi gick upp. Han har varit kanonpigg hela förmiddagen och vi har sjungit och busat. Och ammat förstås. Maratonammat. Lillpysens morfar kom förbi och kollade läget och hittade mig i morgonrock med snuttig kille. Äta och snutta, det är livets melodi det.
Nu börjar jag få ordning på det här. På torsdag jobbar sambon sin sista halvdag. Sen är det heltid som gäller igen. Men vi kommer att klara oss fint här hemma.
Det kändes så konstigt och fel att ha honom i sin egen säng i natt. Vi har sovit tätt intill varandra sen han föddes. Och det njöt jag av, närhetsnarkoman som man är. Men det blev varmt. Vi vaknade svettiga båda två och jag ammade halvt sovande (bekvääämt). Sängen är smal (160 säng) och jag var livrädd för att skada honom i sömnen. Eller att sambon skulle göra det. Eller att värmen skulle leda till plötslig spädbarnsdöd. Eller att han skulle kvävas av bröstet. Rent teoretiskt förstår jag att det smarta är att låta honom sova i egen säng. Men hjärtat vill ha honom nära nära nääära. För han är ju så liten. Och han behöver sin maaaamma. Och jag behöver hooonom att snusa på och kolla andning osv. Men jag tror att vi vänjer oss. Om jag inte hittar någon vetenskaplig studie på att nyfödda får en känslomässig störning eller nåt av att sova själv.
Han sover längre perioder när han sover i egen säng vilket borde kunna tolkas som att han sover bättre. Men samtidigt får jag urdåligt samvete. Tänk om han ligger där och är ledsen och tror att hans mamma inte bryr sig om honom. Tänk om han känner sig övergiven? Tänk om han får för lite närhet?
Sambon försöker få mig att förstå att om han vill något eller är ledsen så vaknar han och talar om det, vilket förstås stämmer och är jättelogiskt. Antar att det betyder att olustkänslorna bara är mina och att jag helt enkelt måste jobba på dem.
Inte lätt det här! Tur att man har hela dagarna till pussar och klappar och mys!
När Neo var nån månad så bestämde Mathias att det var dags att lägga över Neo i sin egna säng och jag kan säga att han inte stod högt i kurs hos mig efter det!! Usch vad arg jag var. I efterhand så är jag tacksam att han satte ner foten för som sagt så sov alla bättre efter det! Milo fick sova i min säng ett par veckor fast sista veckan sov han i babynestet som jag sen flyttade till hans säng.
Jag tänker att så länge han inte är ledsen och vi är snabba som tusan på att gå upp när han vaknar (vilket är oundvikligt, här sovs det med ett öga öppet) så borde han vara trygg med att vi alltid finns där.
Och sova själv måste han ju lära sig nån gång. Kan bli tufft när han skall flytta hemifrån annars. ;) jag spar mig nog en del tuffa nätter om vi gör det till en vana nu..
Absolut! Det är ju lättare ju tidigare man vänjer dem vid det plus att du säkert lär få en bättre sömn med (när du sover med båda ögonen stängda :-) ) Vaknar gör man ändå vid minsta lilla. Milo gör nåt konstigt frustande ljud när han vaknar och då är jag uppe =) Dock blev det lite sömnlösa nätter nu när han bestämde sig för att sova på magen, men när det gick bra ett par nätter så sover jag gott igen =)
Om det är nån gång som sömnen störs för Sixten under en period så kolla på utvecklingssprång. Det har stämt på Milo varje gång. Varenda fas har han gått igenom, men det är iaf en liten tröst att kunna läsa om vad som händer och varför han envisas med att sömnvägra.
http://www.barnsidan.se/cldoc/8/ klistrar in om du vill läsa =)
Willy sover ännu bredvid mig i vår säng. I början sov han i sin egen säng, men när han åt 1 gång i timmen 24h om dygnet då gav jag upp och han fick sova bredvid mig, så att jag slapp gå upp en gång i timmen.. Men snart ska han nog få sova i egen säng igen, även om han sover bäst bredvid mamma ;)
Tack för länken! :) det har iaf funkat i 2 nätter nu med att sova själv. Hoppas det fortsätter någorlunda stadigt. Jag gillar att sova.. ;)
Sen är det ju det där med utvecklingssprång, magknip, tänder, förkylningar och andra trevliga saker... ;)
Hade Sixten ammat lika ofta (eller kommer att göra) så kommer han förmodligen också sova intill mig! Då får jag lösa min oro på annat sätt helt enkelt! :)
Något som jag gjort med mina 2 minsta är att vi tagit bort ena spjälsängssidan, borrat nya håll så spjälsängen kommer i samma höjd som vår säng och så sover bebisen i sin säng fast ändå precis bredvid och man kan se honom direkt utan att behöva kliva ur sängen. Sover han oroigt så är det bara att sträcka dit ett finger så blir han trygg igen :) Funkar iaf för min minsta, bara han känner att jag finns där precis bredvid så somnar han (oftast) om igen. Hoppas du förstår vad jag menar :)
Smart! Då ligger han ju skyddad från vevande armar och tjocka duntäcken och grejer. Jag spar på det tipset!
Jaa precis som Emily skrev så funkade inte jätte bra för oss men vi hade även liftarna i spjälsängen oxå! Som du säkert läst så har jag och mina bönor sängen för oss själva numera!! Jättegrattis till er fins Sixten! Kram
Det är ju vansinnigt mysigt med samsovning. Jag har har själv campat i föräldrarnas sängar pinsamt länge.. Haha.. Så det är med grymt blandade känslor han får ligga i sin egen säng, jag får sjukt dåligt samvete emellanåt. Men det är inte säkert att jag lyckas få honom att sova där alls, kan tänka mig att det kommer att vara olika varje natt! Tills han är så gammal att det går att få mer rutin på saker och ting. Och även då kommer det förmodligen inte vara likt sig jämt..
:)
