Ibland,
blir det inte riktigt som man tänkt sig. Jag hade full koll på mina känslor kring en "normal" förlossning och såg verkligen fram emot när den skulle starta. Jag har kommit tillfreds med att spricka, kanske bli klippt, sugklockor och hela paketet. Jag hade snickrat ihop en målbild och tyckte att det skulle bli roligt! Jag längtade! Men ibland blir det inte som man tänkt sig.
Efter tre vändningsförsök gav läkarna upp. Bebisen låg envist kvar med rumpan där huvudet egentligen skall vara och vägrade att svänga runt, oavsett hur hårt dem tryckte. För mig var vändningsförsöken en pina. De gjorde jätteont men jag kan tänka mig att det inte är så farligt om bebisen inte sitter fast. Min sambo var en ängel och höll i mina händer och försökte få mig att komma ihåg att andas. Något som inte var helt lätt när bricanylen fick hjärtat att picka i en rasande fart och smärtan från trycken på magen gjorde det outhärdligt.
Det får bli planerat kejsarsnitt sa läkarna och gick ut. Och kvar satt vi.
Efter massor av möten med olika läkare är vi inskrivna och klara för kejsarsnitt. Vi har fått ett datum och ett klockslag.
Samma läkare som försökte få runt bebisen blir den som kommer att operera. Vid ett senare möte med henne bröt jag ihop och blev ledsen. Jag skämdes och var rädd för att vändningsförsöken misslyckades för att jag var för vek inför smärtan. Men hon förklarade att de hade varit riktigt elaka mot mig och att jag hade varit väldigt tålig.
Miljoners med olika känslor far omkring i mitt huvud nu. Jag får börja om med en ny mental process och ändra målbilden helt. Det känns väldigt jobbigt att ha datum och tid bestämt. Jag känner mig snuvad på min förlossning och känner mig inte så pepp just nu. Jag måste nog få vänja mig vid tanken ett tag.
