❤️B U S A M E D E M L A

Illamående - med Sixten mådde jag illa väldigt lite under hela graviditeten och det var mest på mornarna om ens det över huvud taget. Den här gången kom det som en chock i det allra tidigaste skedet och höll sig konstant resten av trimestern. Ja jävlar va illa jag mått. Hela dygn. Jag har inte spytt en enda gång men så har jag satt mig som en padda platt på arslet varje gång det varit överjävligt. Jag klarar inte av att spy. Det är det värsta som finns. Ändå har jag stundtals bett om att få spy i hopp om att få vara fri från illamåendet en liten liiiiten stund bara. 

Växtvärk i livmodern - jag tillhör den lyckliga skara som har en väldig mensvärk som sänker en varje månad. Nu under första trimestern har jag fått några schyssta veckor med samma smärta. Mycket värre än med Sixten i magen. Då var det lite fjuttiga molande värkar men den här gången snackar vi P A I N. Riktig hänsynslös sådan. Jag har förväntat mig blod och död i trosorna varje gång jag gått och kissat i samband med ett sånt anfall. 

Cravings - inte ett enda i matväg faktiskt. Med Sixten hetsåt jag gröna oliver hela första trimestern men här har det bara varit avsmak för allt mer eller mindre. Oliver, fly fan va äckligt. Jag har dock halsat mängder med vatten. Min kropp skriker av törst och då allra mest isvatten så det har jag fyllt på kroppen med i mängder.

Hunger - ja jävlar va hungrig jag har varit. Jag som egentligen aldrig har hungerkänslor, bara sug, har varit extremt hungrig från vecka 7 någonstans. Jag har vaknat på nätterna av att jag är hungrig. Vatten har varit min räddning.

Tröttheten - åh, värsta jag varit med om NÅGONSIN. Sixten har dragit upp mig varje morgon i x antal veckor. "Mamma fädi" har han kvittrat sådär halv 6 på morgonen. Överlag har jag varit mycket tröttare denna omgång.

Humörsvängningar - ja, eh, ni kan ju fråga min stackars familj om den saken. Ena stunden fnittrande och andra stunden storbölandes. 

Yrsel - hör ihop med illamåendet. En konstant karusell-värld har jag befunnit mig i. 

Kramp i tårna - vad är detta? Kramp? Hade jag inte alls med Sixten i magen.

Kroppen - magen svullnade upp direkt och redan i vecka 10 började nya jackan att bli trång. Magmusklerna måste ha vrålat "let it ALL HANG OUT!!!" från sekunden jag blev befruktad. Typ. Fingrarna tjocknar emellanåt. Ska detta också bli en vattenfylld graviditet?

Finnar - Mmm, det har jag fått några, känns igen från graviditeten med S.

Ömma bröst - rör och du dör. Det bästa har varit att gå bh-lös hemma. Men det värsta har varit när Sixten råkat komma emot, sambon försökt tjuvnypt eller när tuttarna skall släppas ur bh-n. Aj!

Ledsamheten - jag har alltid varit en gråtare. Jag gråter för allt. Efter att Sixten föddes blev det ännu värre, fast än att jag inte trodde att det var möjligt. Alla känslor jag har ackompanjeras av gråt. Men den här gången.... Aj aj aj säger jag bara. Jag gråter inte bara sådär stilla och fint längre. Jag tokgråter å det häftigaste ni kan tänka er. För allt! Samma dag som jag plussade hörde jag låten hey brother spelas på radion och associerade direkt till Sixten som skall bli en storebror och tårarna spröt. Sen dess har det varit öppet flöde.  

Kärleken - redan innan vi såg plusset på stickan så började min sambo klappa mig på magen. Den här bebisen är så älskad och efterlängtad! Vi vet ju hur stor kärleken är. Vi är förberedda. Åh, det är ett sådant fantastiskt mirakel att få vara med om detta en gång till! Vi tar inget för givet - men den här gången vågar vi njuta från första stund. Med Sixten i magen svävade jag ju på moln. Jag klappade dygnet runt på magen, sjöng, vaggade och njöt av allt liv som växte i mig. Men det var ju så abstrakt. Nu är jag så medveten. Det ligger verkligen en liten människa där inne. Ett barn lika fantastiskt och älskat som sin storebror. Jag må känna mig mer död än levande emellanåt, men det är så värt allt i slutändan!