Skärtorsdag.
17 April 2014
Vi började dagen med att äta frukost i lugn och ro. Sovmorgon kunde jag glömma men vi hann dammsuga av undervåningen och plocka en del. Då är det nästan värt att vakna innan 6.
När prickarna var på kunde vi åka iväg till vårt första stopp som var gammelfarmor Viran. Min fantastiska farmor som var så pigg och glad. Sixten gav henne massor med kramar och charmade henne sådär som han gör på sitt eget vis. 
Vi åkte vidare hem till min mamma för lunch och sovtime men där tog allt en väldig tvärvändning. Varken mormor eller Danne var hemma, konstigt tyckte Sixten. Han ville absolut inte äta och när vi skulle sova ville han absolut inte sova. För då var han hungrig. När han skulle äta så blev han ledsen för att jag redan hade ätit och att han fick äta "själv". När vi skulle vila var klockan så mycket att allt hade runnit över. Det blev en sån där riktig fajt igen och vi somnade sent efter mycket om och men.
När vi fick våra ägg var vi skitnöjda. Vi hurrade glatt när vi äntligen kom i mål! Vi var superglada fram tills vi öppnade äggen och insåg att det bara var äckligt godis.
Fy fan vilken pärs. Jag var svettig, arg, ledsen och lite besviken på att vår roliga dag skulle få ett sånt slut.
20:26:31
Vardagsliv
Hos Viran finns bästaste grejerna.
När vi vaknade var det dags för PÅSKPARADEN! Sixten var alldeles stum första halvan av alla utklädda människor. Vid lekstugan fick han feelings och dansade resten av vägen ner. Jag hade fullt jobb med att hålla koll på vart han var så att han inte skulle komma bort i kaoset.
Sen.började.vägen.upp... Kan någon påminna mig om att man parkerar bilen vid mål nästa gång? Fy fan vilken kämpig väg vi hade upp. Sixten blev helt bananaz och kastade sig mot vägen och skrek och låste sig i någon slags ilsk panik. Jag försökte med alla medel att få honom på gott humör men det var helt meningslöst. Han ville absolut få gå själv men varje gång jag satte ner honom sprang han åt fel håll eller så kastade han sig mot bilarna som körde förbi. Jag kunde inte lugna honom. Till slut rann det över för mig också. Jag bar honom skrikandes och sparkandes hela vägen från hamnen till södercentrum. Upp för backar. Förbi glada familjer som tittade på mig som om jag misshandlade honom (så kändes det iaf just då).
När vi kom till södercentrum satte jag oss på en bänk och drog fram en banan som jag erbjudit hela vägen från hamnen. Äntligen var han mottaglig för den. Han åt banan och jag såg hur hans blodsocker stabiliserade sig.
Jag fick med honom glad till bilen och vi tog oss hem. Det var en sån LYCKA att få komma hem!
Kvällen har varit jättemysig och vi har skrattat, jag har blivit tröstad av sambon och nattningen gick sådär bra som vi har blivit vana vid. Jag har fått lugna ner mig och förutom vägen till bilen så har vi haft en fantastisk mysig dag. Jag tänker inte låta den händelsen förstöra en sån fin dag!
Resten av påskhelgen är vi samlade hela familjen. Allt blir liksom lättare när man är allihop. Så det ser jag fram emot.
Glad påsk!
Kommentarer
Trackback
