❤️B U S A M E D E M L A

Det är nästan som att jag sörjer någon som har dött. Stundtals går det bra, men så kommer den där hopplösa ledsamheten och griper tag. Vare sig det är på väg till jobbet eller när jag plockar in i diskmaskinen. 

Sambon frågar vad vi skall göra för att göra mig glad igen. Om jag behöver ensamtid, träff med en kompis, egentid med honom osv.. Men jag kan inte svara för jag vet inte. Jag har ingen lust med nånting. Jag kan inte se mig umgås med nån vän i det stadie jag är i nu, en dejt med sambon lockar inte heller men jag vill absolut inte vara ensam. Jag vill bara ligga i soffan och inte göra nånting. Bara vila med familjen runt omkring mig i korta doser. 

Jag vill inte prata i telefon. Inte bli tillfrågad hur jag mår. Jag vill inte behöva låtsas och bita ihop, jag vill bara va.. Få kramar av sambon och pussar från min lilla älskling.

Det skrämmer mig att vara såhär ledsen. Kanske för att det var länge sen jag tillät mig själv (och hade tid) att må så här. Har jag glömt hur mina dippar känns? Eller är det här en större dipp än normalt? Går jag in i väggen nu? Dör mitt inre i en långsam och plågsam kamp om när det är dags att ge upp och sluta vara stark? 

Eller är det här bara en tillfällig gravid-hormon-grej som kanske trappats upp av hur mitt senaste år har sett ut? 

Jag vet inte. Men jag hoppas att det vänder snart och att jag får lust till nånting. 

På fredag slutar jag tidigt och har planerat ett biblioteksbesök med Sixten, ja och så lite brödmatning av fåglarna i Almedalen, fika och lek på lekplatsen. Jag hoppas att det går vägen och att jag har större lust till livet igen då..