Hej mitt vinterland!
Snötäckt ligger nu ett land
under månbelysta nätter
Frosten strör med gnistrande hand
Gnistrande kristaller, över vida slätter.
Det är ett snöigt landskap som möter mig varje morgon. Världen byter färg och de dagar solen välsignar oss med sin närvaro så blir jag alldeles tagen av konstrasterna mellan den klarblåa himlen och den vita snön. Efter att ha stressat i mig frukost och klätt på en arg tvååring är det den bitande kylan till trots, en stor frihetskänsla att få komma ut. Som en mindre seger. Luften är krispig och klar, det nyper i kinderna och allt som jag avskyr med den här tiden på året (mörkret, ångest inför ett nytt år med nya utmaningar som rubbar tryggheten, den beryktade och förväntade nystarten alla tydligen bör ägna sig åt och alla hundra lager kläder som skall kläs på bland annat) dämpas lite av kärleken till årstiderna. För det är härligt med årstider. Jag uppskattar dem och även om jag har svårt att fungera som människa från december till mars så finns det något fint i det med. Att få gå ner sig, ömsa skinn, jobba på grubbelrynkan mellan ögonen. Det är fint och det behövs.
Jag är en av dem som älskar när snön äntligen faller. Varje år längtar jag så innerligt efter snö och ljus när vintermånaderna kommer. Kylan och den klara luften gör mig gott. Det får gärna vara många minus åtminstone fram till mars om jag får bestämma.
Vi har fortfarande inte åkt pulka denna vinteromgång. Vi har haft vattkoppor och kalasat oss. Firat vår stora tvååring. I helgen laddar vi inför pulkaåkning och korvgrillning. Vi har en ny pulka som väntar på att få invigas. Kanske kan vi få till det där med tiden, vädret och hjärtliga engagemanget.
