❤️B U S A M E D E M L A

Han har gjort EEG för att mäta aktiviteten i hjärnan och vi väntar på besked från den och en magnetröntgen. Det kommer förhoppningsvis i morgon på första ronden. Som vi har förstått det så funderar dem kring om han skall till Karolinska eller inte. Jag hoppas att han får åka så att han kan få den specialistvård han behöver. Att propparna har stannat av är jättebra. Men hur länge då? När händer det nästa gång och varför händer det? Går det att göra något åt det? (Mer än kost och motion)

Det är jobbigt att inte kunna vara där med honom, få höra vad läkarna säger, vara jobbig och ställa frågor. Jag hann träffa honom två timmar under lunchtid innan jag hämtade Sixten men annars hörs vi bara av per telefon. I morgon hinner vi ses i ca en timme under min rast. 

Jag är helt slut. Jag antar att hjärnan arbetar på högvarv även om jag känner mig lugn och sansad.

Vilken familj vi har. Vilka vänner vi har. Vilket stöd. Sms, telefonsamtal och kommentarer här gör att man inte känner sig ensam. Ikväll knackade det på dörren och vi fick en gryta till dörren. Allt för att underlätta för oss. Vi är SÅ tacksamma och jag vill ju bara gråta rakt ut när alla är så snälla och omtänksamma. 

Men jag gråter inte. Jag håller ihop. Det kommer förmodligen sen när allt är över och jag kan andas ut. 

Sambon njuter av att se på fotbolls-vm och tycker att han har prickat in rätt tid att ligga på sjukhus. Det är en klen tröst i det hela och han längtar förstås hem till oss. Hade han varit här ikväll hade han känt av bebisen för första gången för hjälp vad den sprattlar på utåt nu. 

Nu skall jag sova. Hårt och tungt. I natt skall också sambon få sova utan att bli väckt för regelbundna kontroller. Framsteg. Små steg i taget. Vi fixar det här som vi alltid gör!