Äntligen låg där ett datum för ultraljudet i brevlådan. Det blev inte vilket datum som helst, nä, vi skall få se vårt lilla mirakel på min och sambons 11-årsdag. Den 28 maj kommer jag att vanka av och an, kissnödig som sjutton i väntrummet på mödravårdscentralen.
Det är många känslor som snurrar just nu. Jag börjar känna av den där rädslan jag känner igen från graviditeten med Sixten. Sista tiden innan ultraljudet var hemsk!!! Jag glömmer aldrig kvällen innan, jag mådde så vansinnigt dåligt. Grät små skvättar hela kvällen och sov riktigt oroligt. Jag hoppas att det inte är något som går igen denna gång. Men känner jag mig själv så lär det bli en jobbig tid fram till ultraljudet.
Jag älskar redan det lilla livet som (förhoppningsvis) växer i min mage så fruktansvärt mycket.
Jag skulle bli väldigt ledsen om något var så allvarligt fel att vi skulle bli tvunga att avbryta.
Jag känner mig tröstad av en rekordsnabbt växande mage och små fladder jag får uppleva dagligen nu.
Lilla älskade bebis. Du är så efterlängtad. Det är en ära att få bära dig. Du är en riktig skatt. Åh va jag längtar efter att få se dig! All kärlek / din mamma