Jag älskar vändningar.
16 November 2014
När det händer mig eller mina nära och kära något så fokuserar jag alltid på vändningen. Den kommer alltid men ibland tar det tid förstås. Ibland vänder livet av sig självt och ibland måste man hjälpa till. Jag är sämst på de där vändningarna man måste vänta på. När man inte kan göra annat att vänta vänta vänta vänta. Egentligen är jag väl inte så bra på de där vändningarna man måste göra något åt själv heller, det tar sån tid att komma på vad som skall göras innan man kan göra nått.
Här har jag fått bästa hjälpen med brösten! Hurra hurra hurra för mjuka bröst!
22:20:43
Vardagsliv
Men när vändningarna väl kommer, åh, då är det så ljuvligt. Som nu ungefär. Febern är borta, tuttarna är ganska så mjuka igen efter flera dagars kämpande och även om jag fortfarande går som en cowboy direkt från vilda western så börjar jag liksom se ljuset. Idag satt jag på bägge skinkor i bilen. FRAMSTEG!
Babybluesen var inte lika hård den här gången (tack gode Gud) men den var hård de få dagar den varade. Igår såg jag "så mycket bättre" och kände igen mig så mycket i det Johan (familjen) berättade om att bli förälder. För mig är det förstås det mest fantastiska som finns. Hela jag exploderar av kärlek. MEN. Det följer med så mycket rädsla för allt runt omkring. Jag är rädd för att mina barn skall dö. Jag är rädd för att dö själv. Jag är rädd för att sambon skall dö. Det där ligger och puttrar långt inne oftast men när man sitter där med sitt lilla nyfödda liv i sin famn så inser man hur skört hela livet är och då bubblar ångesten fram. Vad.har.jag.gjort. Tänk om någon av oss dör. Hur skall jag klara alla de här stora känslorna som bubblar i mig. Kärleken, rädslan. Det blir så mäktigt och så stort. Massor av ångest och svärta i allt det sköra, rosa och fantastiskt fina.
Men det är väl livet i en liten ask?
Nu har det vänt. Jag kommer att klara det här. Jag kommer att bli bra även om det kommer att ta ännu mera tid. Det måste få ta tid och tusen knipövningar. Och det där ledsna kommer säkert att bubbla upp igen ibland. Det tillhör min personlighet att gråta då och då av alla möjliga miljoners med anledningar. De stora prövningarna är fortfarande framför oss.
Kommentarer
Trackback
