Jag och min treåring har nån slags kris just nu. Vi är som olika elektriska poler som skjuter gnistor åt alla håll och kanter när vi drabbar samman. Jag tycker si, Sixten tycker så. Ena stunden skrattar vi, andra stunden är vi oense. Jag skulle inte kalla det trots, eller att han testar mig. Han har helt enkelt blivit väldigt medveten om vad han vill och varje nej han får på en önskan gör så väldigt ont.
Egentligen vet jag någonstans där inne hur jag borde bemöta honom men just nu är det svårt. Som tur är kan hans pappa ta den större delen som förälder när han är hemma om han inte måste vila och det är skönt för oss alla. Men det gör mig lite ledsen att hans pappa kommer in som en rolig och härlig pappa med energi och lust när jag och Sixten har slitit på varandra så otroligt länge. Just nu känner jag mig som en stor skurk som hans hjälte-pappa kommer och räddar honom ifrån.
Mig träffar Sixten jämt och det har varit långa perioder då det bara har varit vi. Jag antar att vi är lite "trötta"
på varandra då vi fått leva nära under lite tuffare tider.
Idag delade vi upp oss så att Sixten och pappa åkte iväg på äventyr och jag och Torsten stannade hemma. Det var härligt och jag fick mycket gjort samtidigt som jag fick tid till mig själv. Men det som egentligen behövs kanske är att jag och Sixten får göra roliga saker själva. Eller att sambon tar på sig vardagssysslorna när jag har barnen. Istället för att jag sköter hemmet och barnen samtidigt tills allt är en enda stor grälig röra där ingen är nöjd.
Sambon är på bättringsvägen och arbetar halvtid nu (hurra). Men läkarna säger att han får räkna med ett halvår till innan han är "sig själv" igen (lagom till sista operationen). Ibland känns det bara så hopplöst och meningslöst. Jag älskar min sambo fantastiskt mycket och självklart kämpar jag på med vårt liv på väg mot friska tider. Men det är inte alltid så lätt att vara den friska i en familj även om det ändå är bättre än att vara sjuk. Jag har fortfarande hopp om att jag t ex en vacker dag kommer att få sovmorgon (hur fantastiskt hade inte det varit!). Ibland känns det bara som att jag är en enda stor service-maskin som skall hålla hela hemmet rullande. Det finns liksom ingen energi kvar till att vara en rolig och härlig mamma.
Bit ihop och kom igen. Ladda med energi.