Katten Baloo.
26 Februari 2015
Innan jag fick barn var mina husdjur mitt allt. Min första "bebis" var hunden Tessi som fick somna in det året hon skulle fylla 8 år. Det var alldeles för tidigt för oss men hon var väldigt sjuk och gick inte att rädda. Hon dog i min och sambons famnar och vi klappade och pussade på henne tills hennes hjärta stannade. Sixten var nyfödd och låg i babyskyddet och sov. Jag glömmer det aldrig och tårarna blir fortfarande många när jag tänker på det. Det gjorde så ont. Jag lovade mig själv att aldrig skaffa fler djur eftersom det där tuffa beslutet och smärtfyllda avskedet är så stort och hemskt. 
20:12:46
Vardagsliv
Min fantastiska hund. Jag minns i stort sett ALLT med henne fortfarande. Hur hon suckade, hur det kändes att klappa henne, hur hon luktade, hennes blickar, hur hon rörde sig och hur hon lät. Hon sitter kvar i mig även om det är tre år sedan jag klappade henne sist.
Kvar blev katten Baloo och ett enormt stort hål i hjärtat. Lille bebis-Sixten var min räddande ängel och även om det tog tid så kom jag över den värsta sorgen även om jag än idag kan bli fylld av sorg och saknad ibland.
Vintertjocka Baloo.
Efter Tessis död och barnens entré har Baloo varit mycket i skymundan stackarn. Jag kan få så otroligt dåligt samvete för det. Han hinner bli ganska så tovig mellan borstningarna och jag orkar inte alltid ge honom så mycket gos och kärlek som han behöver. Igår låg han på min säng och väntade in mig vid läggdags. Helt plötsligt blev det så tydligt hur lite kontakt vi har jämfört med hur det var innan barnen. Han brukade "natta" mig varje kväll innan barnen kom. Varje kväll hade vi en lång stund med öronkill och klappar. Stackars katt. Han är så gullig mot Sixten och Torsten. Han älskar verkligen sina småbröder.
Jag har funderat många gånger på att skaffa honom en katt-kompis, trots att jag avskyr att det ingår död i den dealen men sambon tycker att det räcker gott och väl med en katt. Han får väl nöja sig med småbröderna och korna antar jag. Efter vår gosstund i sängen så lovade jag mig själv att ge honom mer av vad han behöver i fortsättningen.
Det är mycket genom livet som har "stängt" mig känslomässigt. Just nu tänker jag mycket på det. Varför jag mår som jag mår och varför jag är som jag är. Små steg, små steg..
Kommentarer
Trackback
