Okej, ärligt. Jag är ingen
husvagnsmänniska, egentligen. Nä. Egentligen är jag nog en sommarstuga-människa. Men sambons och hans familj älskar husvagn och nu har de köpt in en husvagn som vi får ha till låns. På solgrinde camping i Hide har vi platserna bredvid varandra.
Här bor vi och några meter till vänster bor barnens farmor och farfar. Vi har en stor plats mellan husvagnarna med bord och leksaker.
Även om jag inte älskar husvagnar (än, man kan väl lära sig älska saker om man har ett öppet sinne?) så förstår jag det fina i att vara här.

Vi kan ta dagarna som de kommer, tvätt och städ tar inte upp vår tid och det finns ingen tv eller soffa att fastna vid.
Och ja, det finns en viss charm med regndroppar som slår mot ett husvagnstak, att slå huvudet sju hundra gånger i allt möjligt, frihet, lukten av gasol, att stanna upp och hinna skratta med sina barn, grillat på plasttallrikar, utedass, mygg, barn som springer sig trötta till läggdags, gemenskap och ljudet av dragkedjor som öppnar förtält, att stapla ur en husvagn klockan 6 på morgonen i pyjamas och morsa på nån man inte känner...
Charmigt i sin enkelhet. Det behövs inte mer för att skapa minnen att prata om för resten av livet.