Det har kanske varit lite väl hurtigt och glatt i min blogg på senaste. Sådär myyyysigt och fiiiiiint och hääääärligt och uuuuuuunderbart. Jag tränar positivt tänkande och försöker posta inlägg som inte är nere i en svart svart håla..
För två veckor sen klappade jag ihop lite grann (igen) och insåg att en människa inte kan hålla ihop sig själv hur länge som helst. Jag mår inte så bra emellanåt. Det påverkar inte barnen. Jag fungerar och gör mitt bästa men inuti mitt huvud är det inte någon rolig historia.
Jag har fått tag i en fantastisk terapeut som jag haft två möten med. Det finns mycket att prata om och massor att reda ut. Det är jättejobbigt att blotta sig så djupt och innerligt för en okänd människa. Samtidigt så vet jag att jag måste. Jag har egentligen inte mått speciellt bra på flera år. Hela min grundinställning till livet har liksom sakta fallit sönder och den riktiga Emelie är så djupt nerpackad att det kommer att ta lite tid innan jag hittar henne fullt ut igen även om jag den senaste tiden ser henne bubbla fram ibland.
Just nu ältar jag mest gammal skit för att föra fram allt i nytt ljus. Om några möten till hoppas jag att vi går vidare. Jag vill må bra nu. Att jag faktiskt bett om hjälp och tycker att jag är värd att få läka ihop är stort för mig och för det är jag stolt.

Jag tänker leva mitt liv och slå mig fri.