Bergodalbana.
12 December 2016
23:09:17
Vardagsliv
Det är verkligen en bergodalbana att gå igenom en separation. För inte alls så länge sen så var jag inställd på allt positivt som skulle komma ur det här. Jag såg ett liv i frihet. Hur alla våra destruktiva beteenden skulle sluta påverka mitt liv. Jag skulle bygga upp det liv jag längtat efter. Bygga upp mig själv. Få bryta mig loss ifrån all sorg och smärta. Sen rasade jag.
De senaste dygnen har varit outhärdliga. Jag äter inte, sover inte och ser bara ensamheten. Frustrationen över att inte hitta ett boende är svår. Allt det jag längtade efter är så långt bort och jag är rädd över hur jag kommer att må efter den här processen. För just nu ser jag inte någon lycka. Jag ser bara ensamhet och tomhet.
Vi har grälat och fräst. Men igår kväll kom en vändning och vi kunde möta varandra. Jag hoppas att det är vändningen som gör att vi nu kan samarbeta med barnen i fokus. En separation är smärtsam för alla. Inte bara för den som blir lämnad. Det är en familj som skakas och bryts upp. Och även om det svarta som legat som en tjock matta över vårt förhållande så har det här varit nästan hela mitt liv. Jag var så ung när vi träffades. Jag har aldrig stått på egna ben. Han har varit halva min tonår och hela mitt vuxna liv. Det är en stor trygghet som försvinner och jag förlorar en av dem som känner mig utan och innan.
Jag har ett möte med min terapeut i morgon och det är bra. Jag hoppas att vi kan ses med tätare kontakt. Jag är så rädd för att hamna i en djup dep.
Jag hoppas på ett mirakel. Ett hem. Något som kan få gå smidigt. Något som går min väg. Jag behöver lite flyt nu. Snälla ge oss lite flyt. Vi har varit med om så mycket och vi behöver positiva besked nu.
Kommentarer
Trackback
