En nyhet och ett hej då.

Vet ni vad? Jag har fått kontrakt på en jättefin trea i Visby. Jättecentralt boende med låg hyra. Lägenheten ligger i visbys (utanför murarna) äldsta hyreshus byggt 1937 som barnrikehus. Den är fantastisk. Bra planlösning, högt i tak, gamla spegeldörrar och charmiga detaljer. Det blev kärlek vid första ögonkastet och den 3 mars flyttar jag och barnen dit. Även om de bara ska bo hos mig på halvtid. Men det är VÅRT boende och vi är trygga där. Shit va bra det blir!
Bergodalbana.

Det är verkligen en bergodalbana att gå igenom en separation. För inte alls så länge sen så var jag inställd på allt positivt som skulle komma ur det här. Jag såg ett liv i frihet. Hur alla våra destruktiva beteenden skulle sluta påverka mitt liv. Jag skulle bygga upp det liv jag längtat efter. Bygga upp mig själv. Få bryta mig loss ifrån all sorg och smärta. Sen rasade jag.
Separation.

Jag skulle behöva fylla trettio år för att lära mig stå upp för mig själv, börja sätta gränser och fundera på vem jag är och vad jag vill. Det skulle behövas många kriser innan jag skulle inse vad som gör mig till mig och vilka behov jag har. Man växer av kriser. Ibland växer man ihop och ibland växer man isär.
Jag genomgår just i detta nu en separation och så fort jag har fått ett boende så är inte sambon min sambo längre. Det är sorgligt, ibland gör det ont, men mest är det en befrielse. Hur skamligt det än må vara. Det är mitt beslut och det har tagit år att komma fram till.
Ja vi har varit på familjerådgivning. Ja vi har försökt. Ja jag har haft is i magen och försökt vänta ut en eventuell förhållandekris. Nej det kommer aldrig att bli vi två igen. Nej jag kommer aldrig att ångra mig.
Men jag kommer att sörja det faktum att jag inte får spendera varje dag tillsammans med mina barn. Det gör omänskligt ont. Men jag kommer att överleva det också. För jag är en överlevare.
Nu kör vi.