❤️B U S A M E D E M L A

I torsdags var jag på begravning för att visa min respekt och säga ett adjö. Det var vackert och sorgligt. Så som begravningar är. Sen var huvudet fyllt av död.

Jag fick berättat för mig att en kvinna i min ålder med ett 2,5-årigt barn har en sambo som ligger döende i cancer. Hon  kommer att förlora sin sambo och barnet sin pappa. Sen var mitt huvud fyllt av död. 

På Facebook stundar ettårsdagen av en gammal klasskamrats sambos hastiga bortgång. Han lämnade en sambo och två små fina barn. Många har börjat skicka hjärtan och stöd. Sen var mitt huvud fyllt av död.

Mitt förhållande till döden kommer aldrig att vara densamma efter vår förra höst. Jag känner hur pulsen stiger när jag tänker på sambons operation på onsdag. Jag vet ju att allt kommer att gå bra. Det finns ingen risk att tala om för att det skulle kunna sluta illa. Inte den här gången. Jag bara längtar efter det där telefonsamtalet från sjukhuset där de berättar att han börjar vakna och att operationen har gått bra. Det där samtalet jag fått så många gånger förut. Operationen är 8-9 timmar lång. Det kommer att bli en lång väntan. Jag har ingen anledning att känna rädsla. Men ändå ligger det där och bubblar i det undermedvetna. Ibland kommer det fram i ljuset och jag får påminna mig om att den rationella Emelie vet att det inte är någon fara. 

Det rör sig mycket i mig. Och vår fantastiska fyraåring som förstår så mycket bär på samma rädsla som jag. Så jag trycker in min egen. Lugnar och tröstar. Allt kommer att bli bra. Mamma är stark. Vår familj går hel ur det här.

I år klarar jag av att vara det där starka stödet jag inte kunde vara fullt ut förra hösten. I år är vi beredda. Jag är min egen härmskrika och jag har min egen kamp att föra min familj trygg igenom. 

Två veckor. Det är inte klokt. Jag vågar inte ta det för givet att det verkligen blir av den här gången. Det är bäst att ta det lugnt och bara följa med. Varken hoppas eller tvivla. 

Sambon känner äntligen av medicinen för sin sköldkörtel. Han är piggare men fortfarande öm och smärtfylld av alla andra skador och komplikationer. Den nyaste komplikationen tros vara att tarmen fastnat i operationssnittet/bråcket. Så just nu är det extra smärta. Men han kämpar! Åh va han kämpar!

Det är så nära nu. Är det verkligen hans tur nu? Kommer vår efterlängtade vändning nu? 

Han har en tuff resa framför sig. Jag också. Det kommer att bli kämpigt och kaosigt över jul. Min plan är att sänka alla krav. Släppa allt. Försöka njuta i nuet och leva vårt liv så enkelt som möjligt. Bara älska och ta vara på varandra i den mån det går. 

Nu väntar vi på en ny operationstid. Sköldkörteln börjar visa bättre värden, en liten mängd kortison skall ätas för kortisolet och han är okejad på två avdelningar för sövning och operation. 

Operationen kommer förmodligen att äga rum i december. Han fyller 30 år den 17 december. Det känns svårt att planera den födelsedagen. Eller jul. Eller någonting just nu. Det gäller att åka med och måla upp en positiv bild av hur bra allt kommer att bli. Ändå har kirurgen förvarnat om att vi bör ställa in oss på en lika tuff omgång efter nästa operation. 

Det är så mycket runt ikring när någon är sjuk också. Efter ett år som sjukskriven är det inte längre läkarna som har rätten att bestämma om man är sjuk. Då tar försäkringskassan över. Så just nu vet vi inte om sambon är sjukskriven eller arbetslös. Det skall tas beslut så får vi se hur det går. De kan ju kräva att han söker ett nytt arbete eller arbetstränar osv. Om vi har otur. Har vi tur så får han 80% av sin lön, eller sänkt till 75%. 

Jag läste på en blogg om en familj där barnet i familjen fått cancer. Mamman i familjen var så positiv i allt. Hur de liksom carpade diem och var lyckliga för det minsta lilla. Jag blev stött och undrade varför jag har så svårt att vara positiv. Det är inte fara för någons liv i den här familjen, men ändå känns det så tungt. Jag antar att vi alla är olika. Men jag reagerade också på något hon skrev i ett inlägg. Att hon och pappan turades om med att göra roliga saker på egen hand för att ladda med energi. Så de delade upp sig, en med det sjuka barnet och en som var på spa eller middag ute, eller liten kort resa osv och jag tror att det gör en stor skillnad. För är det två friska vuxna så kan man ge varandra stöttning och energi, då kan man avlasta varandra och lyssna på varandras behov. Och är det något jag lärt mig efter terapi så är det HUR VIKTIGT det är att fylla på energikontot så att det går att tömma där ur när det blir tufft och slitigt. Det lilla jag kommer iväg räcker inte på långa vägar. Men det är inte själva aktiviteterna på egen hand jag längtar efter. Jag längtar efter att få vara med barnen utan att ha allt annat ansvar på mina axlar. Jag längtar efter ett jämställt hem. Jag längtar efter så himla mycket. 

Främst längtar jag efter en sund relation med sambon. Just nu är det alldeles för lite kärlek och för mycket fräs och konflikter. Det är barnsligt och tungrott. 

Men, vad är väl en bal på slottet?

Jag kan sörja att graviditeten med Torsten blev som den blev och få dåligt samvete över att hans första år i livet inneburit så mycket mer än att bolla livet med två barn. Den tidiga förskolestarten gör mig ledsen och går emot mina personliga värderingar/principer (även om jag aldrig skulle döma någon annan som skolar in en ettåring). Men jag förlåter mig själv för det. 

Jag mår så himla mycket bättre i mig själv och är en bättre mamma/sambo än på länge. Det är häftigt att träna upp sig mentalt. Så nyttigt! Ett evigt projekt!

Nu håller vi tummarna för fina värden hos sambon också!

Sambon har fel på sin sköldkörtel och de har inte lyckats få till några bra värden än. Medicinen skall fortfarande justeras. Eftersom risken med att söva en människa med de dåliga värden som sambon har, är att personen inte vaknar igen, så vill de inte operera. Vi får vänta på en ny operation. Tidsmässigt pratar vi om kanske 2 månaders väntan. 

Jag tänker inte lyfta sambons känslor här. Men ni kanske kan ana besvikelsen. 

Tacksamheten är ändå oändligt stor. För tänk om de hade opererat och missat den här viktiga detaljen. Det hade kunnat sluta väldigt illa.

Först blev jag låg, mest för sambon skull då jag känner hans längtan och vet hur mycket han längtar efter att få må bättre. Men jag tänker förstås också på mig och barnen. Hur vi påverkas och vad den här förseningen innebär för alla i den här familjen. Det hade passat så bra med en operation nu och hade det här beskedet kommit för några veckor sedan så hade jag dragits tillbaka ner i botten och ramlat runt under ytan. Men det känns okej. Jag känner mig stark. Det är bara ett gupp på vägen men vägen fortsätter förbi. Det kanske tar lite längre tid att komma fram men vi rör oss fortfarande framåt!

På lördag skulle jag och sambon äta en middag ute för att få den där sista egentiden innan allt kaos. Istället får det bli en försenad 12-års middag. Det bästa med att operationen skjuts upp är att vi kanske hinner med ytterligare en middag innan det är dags. Kanske en bio också i bästa fall! 

Jag hoppas att sambons värden kan bli bättre snart och stabilisera sig. Jag önskar att han kan få känna sig bättre av medicinen snart och att han inte behöver sova bort två månader till av sitt liv. 

Vi fixar det här!

Jag är orolig för sambon, orolig för hur barnen skall ta allt. Det är mycket som snurrar runt. Detaljer. Kommer vi att få samma trygga sköterskor i den änden vi känner oss hemma i? Kommer det att vara en veckas vistelse eller blir det 40 nya dagar ifrån varandra? Jag vet att det inte är någon idé att funderar på hur det kommer att bli. Det är bara att åka med. 

Det är bara att åka med. Om fyra veckor åker vi.

Nu är det snart ett år sedan sambon hamnade på sjukhus för att stanna där i 40 dagar och bli opererad flertalet gånger. Det är snart ett år sedan jag var höggravid och ensam med en 2,5-åring graviditetens sista månad, livrädd för att jag skulle vara tvungen att uppfostra två barn genom livet utan min andra hälft vid min sida. Jag har nog aldrig varit så rädd som jag var då och nu börjar det dra ihop sig till nästa operation. Kan det få vara den sista på mycket länge? Jag hoppas verkligen det. 

Den där paniken, när han ligger på operation i flera timmar, innan jag blir uppringd och de säger att allt har gått bra. Eller den där paniken när han var tvungen att vara nedsövd i över ett dygn och jag var livrädd för att han inte skulle vakna igen. Eller den där paniken när första operationen gick fel och han ganska snabbt blev sämre och sämre tills glöden i ögonen började slockna och en ny operation bokades in akut. Eller den där paniken när alla komplikationer kom en efter en. Eller den där paniken över att han skulle missa Torstens förlossning... 

Eller paniken efteråt, som äntligen har börjat släppa på riktigt, då jag flertalet gånger fick stanna bilen och andas bort en begynnande panikattack eftersom jag glömde att dubbelkolla att han verkligen andandes innan jag åkte hemifrån. Jag får fortfarande känslan av att någon av oss skall dö ibland. 

Första tiden med honom hemma när vi hade sköterskor som kom tidigt på morgonen för att lägga om hans sår. Sjukhusdoften i vårt hem. 

Sixtens panik när pappa glömde pussa och krama hej då innan ytterligare en ambulansfärd. Hur han fick  tvångsbeteenden där han var tvungen att pussa och krama alla som han sa hej då till flera flera gånger innan han kunde lämna utan tårar. Den där fullkomligt vidriga smärtan i själen när min älskade 2,5-åring skuttar fram genom sjukhusets korridorer med heliumballonger till sin pappa. Det var så fint och så smärtsamt på samma gång.

Det här året har vi levt med resterna från vår mardrömslika höst. Det är inte lätt för någon familj när en av familjemedlemmarna är sjuk. Alla terapitimmar de senaste 19 veckorna har hjälpt mig mycket men just nu är det som att mycket är bortblåst emellanåt av oron och rädslan inför vad som komma skall. 

Vi vet att stomin skall opereras bort (eftersom den fortfarande inte fungerar) och ett försök till att koppla ihop tunntarm med ändtarm skall göras. Vi har ingen aning om hur det kommer att gå. Sådär som livet är. Vi har blivit informerade om risker och komplikationer. Vi hoppas att ingen av dem inträffar. Hela bråcket efter förra hösten skall lagas och om vi har turen på vår sida så kanske sambon kan få slippa alla smärtor och komplikationer sen. 

För några veckor sen var jag med och träffade kirurgen med flera och fick lyssna på planerna och då förstod jag först på riktigt att min sambo verkligen är kronisk sjuk med allt vad det innebär och har inneburit. Jag har i flera år tänkt och hoppas att min "gamla" sambo skall få komma tillbaka och det har varit en sorgeprocess att inse den riktiga faktan. Det kanske låter hårt, kallt, otacksamt eller egoistiskt att önska sig något sådant. Men ibland saknar jag bara vårt gamla liv helt enkelt. Det när vi orkade massor av saker. Nu är en sjuk och den andra näst intill utbränd och vi har nästan bara ork till att hålla ihop varandra i vår lilla familj. Vår närmaste cirkel av vänner är sluten och ganska liten även om vi fortfarande vet att många finns kvar den dagen vi orkar igen. Men det är hårt ibland. Även om jag tackar högre makter för att vi är vid liv allihop. 

Vi sliter mycket på varandra just nu även om vi älskar varandra så som vi alltid har gjort.  

Jag kämpar vidare med att vara kapten på den här familjeskutan men jag saknar sällskap vid rodret. 

Det här är förmodligen de tuffaste åren vi någonsin levt oss igenom. För att göra det lite mer spännande så tar vi småbarnsåren samtidigt. Men vi klarar det. Vi klarar det galant. För vi klarar allt så länge vi bara har varandra. 

Jag saknar oss. Men vi är snart tillbaka. Jag vill tro det. Jag önskar det med hela mitt hjärta. Jag saknar glimten i hans ögon. Hans busiga hjärta och pigga och spralliga jag.  

Jag har förinställt ett inlägg som kommer senare ikväll. Och innan jag lägger mig har jag ytterligare ett som skall skrivas. Åh va det är konstig stämning i mitt huvud just nu.. Galet.. 

OM sambon måste opereras igen på grund av det eventuella vecket så kan det kanske gå att styra det till efter att bebisen är ute så att han orkar vara med på förlossningen. Men blir han akut sjuk igen så antar jag att de öppnar upp honom akut. Nu måste vi hjälpas åt att hålla tummarna på att sambon får vara stabil tills bebisen är ute så att han får se sitt barn födas. Det skulle vara katastrof om vi låg åtskilda på varsin avdelning på visby lasarett under förlossningen. Men vi har blivit lovade att han skall rullas in till mig om han är inlagd. Bara han inte ligger under operation just då.. Förlossningen kommer fixa en säng till honom oavsett så att han skall kunna vila under förlossningen. Han klarar inte en heldag sittandes som det är just nu. 

Sambon åkte in med magsmärtor och feber. Hans smärtstillande hemma hjälpte inte och några andra symptom gjorde att han fick ta sig en tur till helt enkelt. Jag bröt ihop ett par gånger och var så vansinnigt orolig. Det var bara att packa om sjukhusväskan, vänta in ambulans och klappa på sambon de minuter vi hade kvar. Men efter en tuff natt så är han redan otroligt mycket bättre efter påfyllning med dropp och starka smärtstillande. 

Efter undersökningar och röntgen tror läkarna att tarmarna håller på att räta ut sig på något sätt efter operationerna och då kan det bli såhär. 

Vi hoppas på hemgång redan i morgon och läget är stabilt.

När jag förstod att han inte kunde stanna hemma så kände jag en väldig rädsla och fick smått panik. "Inte en operation till" snurrade runt i huvudet om och om igen. Men det verkar som att det klarade ut sig den här gången. Min stackars stackars sambo. Han har varit med om tillräckligt flera gånger om. 

Jag undrar om det här någonsin kommer att lugna ner sig? Jag skulle vilja kunna se ett halvår fram i tiden. Liksom bara tjuvkika lite för att se hur och när allt klarar upp sig. 

På kvällen hade jag grymma förvärkar i magen och jag hann till och med börja klocka dem i någon timma innan de lugnade ner sig. Inte nu inte nu inte nu tänkte jag och blev så glad när de stannade av samtidigt som jag blev besviken. 

Bebisen kommer när den kommer och det kanske finns en anledning till att jag skall gå över. Det blir som det blir. Vi gör det bästa av situationen. 

Min lillasyster är fortfarande på plats men åker hem på torsdag. Min pärla, vår räddare i nöden. 

Nu hoppas jag få hem sambon pigg och glad i morgon. 

Men snart kommer bebis! Sen har vi två solstrålar i vårt hem. De gör att vi inte kan ge upp. De gör att vi kämpar oss igenom det här! Tillsammans..

Sakta sakta går vi stadigt mot en frisk och hel familj. Sambon har varit utskriven i fem dagar och skillnaden är enorm. Även om vi gör småbesök på sjukhuset med jämna mellanrum så är det en helt annan sambo som vi fått hem denna gång. Förra söndagen blev han ihopsydd senaste gången och det är fantastiskt hur kroppen kan återhämta sig så snabbt efter fem operationer på så kort tid.

 

De första dagarna hemma var lite småtuffa, vi surade på varandra och försökte hitta nya rutiner i allt kaos men nu har bitarna fallit på plats och vi bara njuter av att få vara tillsammans. Det var så mycket känslor och rädsla i omlopp och den tuffa period vi gått igenom hade satt sina spår. Men vi slappnar av mer och mer och även om vi inte tar något för givet så känns det som att sambon är hemma för att stanna den här gången.

 

När nästa (och sista!!!) operationen blir vet vi fortfarande inte men vi gissar på efter jul. Då skall bukväggen sys ihop och bråcket åtgärdas. Förhoppningsvis blir det en ganska så "enkel operation" med en normal återhämtning. Men det är långt fram i tiden och vi fokuserar på det som är nu. Det som komma skall. Den operationen tar vi då. Jag är så fantastiskt stolt över min fina sambo. Han har gått igenom så otroligt mycket och hans livsglöd är så stark. Han är en sann överlevare och vi förstår mer och mer hur illa det var och vilken "tur" han ändå har haft med tanke på allt som hänt. Han lever och han kommer att bli återställd med tiden.

 

Det är helt otroligt vad dessa dagar tillsammans har gjort med mitt psyke. Jag är glad och avslappnad, skrattar och sjunger. Igår hade vi barnvakt till Sixten och vi hann med den där middagen vi hoppades få innan bebisens ankomst. Och VI HANN! Det trodde jag inte för bara några dagar sen. Tänk att så "små" saker som att få äta middag tillsammans kan betyda så mycket. För oss betydde det mer än jag kan beskriva med ord. Vi pratade namnförslag till bebisen, minnen från Sixtens bebistid, förväntningar och massa gulligt mys om vad som väntar oss. Vi pratade om alla smärtsamma minnen från den senaste månaden och allt föll liksom på plats mer och mer. Idag är vi fulla med längtan och jag är ÄNTLIGEN psykiskt redo för en förlossning. Jag känner en sådan enorm styrka i mig och en bubblande kärlek till sambon, fina Sixten och vårt lilla liv i magen. När jag vågade slappna av så kom tårarna. Jag är bara så lycklig över att ha honom här. Lycklig över att äntligen vara lycklig och glad. Jag har aldrig varit så orolig i hela mitt liv. Jag har aldrig kännt mig så maktlös i hela mitt liv. Många har lidit med mig i och med att jag har varit/är höggravid och fått/får agera ensamstående mamma, men det har inte varit någonting jämfört med den smärta som trasat sönder mitt hjärta av medlidande för sambon. Det är svårt att se en av dem man älskar mest i hela världen gå igenom en sån smärtsam tid. Varje bakslag krossade mig inombords och jag önskade så att jag kunde göra mer än vad jag gjorde för sambon.

 

Nu vet jag att allt kommer att lösa sig. Jag vet också att jag är starkast  i världen. Jag kan ta mig igenom allt som kastats emot mig. Jag har lärt mig att släppa kontrollen och åka med. Det är ingen idé att hänga kvar vid "hur det skulle bli" eller "hur man vill att det skall vara". Det är bara att acceptera läget (även om man inte gillar läget) och låta livet föra en framåt.

 

Den senaste tiden har förändrat både sambon och mig som personer men den har också fördjupat vår relation ytterligare. Är det något jag är säker på i mitt liv så är det att jag och sambon kommer att vara tillsammans tills döden skiljer oss åt. Vi har redan gått igenom alla bröllopslöften i världen tillsammans, sida vid sida, om och om igen. Vi blir bättre och bättre för varje år som går. Det kunde vi aldrig ana för 11, 5 år sedan då vi 16 och 17 år gamla föll pladask för varandra. Tänk om vi visste vad som väntade då.

 

Tänk om vi visste hur mycket vi skulle älska varandra efter så lång tid tillsammans.

Sixten är hemma från förskolan även denna vecka och nästa. Vi vill vara tillsammans nu. Det skulle vara katastrof om han drog hem någon dagisbacill just nu också, maginfluensa i det här hemmet är inte att föredra med tanke på allt. 

Nu gäller det att såret håller sig fint och att sambon får vara feberfri. Då har vi stora hopp om att han får stanna hemma den här gången. 

Mamma som flyttade in här i söndags kväll har flyttat ut igen och även om det har varit skönt med nattsällskap, först av lillasyster och sen av mamma, så sov jag som en stock inatt. Så trygg och djup sömn har jag inte haft på länge. Ändå har jag ont i huvudet och är stentrött idag. 

Det är nästan så att jag inte vågar pusta ut. Jag gjorde det i och med förra utskrivningen i måndags men då åkte han ju tillbaka efter två dagar. Så nu tar jag inget för givet. Jag är bara glad för de dagar vi får tillsammans. Förhoppningsvis är nästa sjukhusbesök på en annan avdelning - förlossningen!! 

Den långa versionen kommer när jag lyckas få en stund över. Ingen bebis på gång än i alla fall och familjens alla medlemmar mår bra!

Jag hoppas med hela mitt hjärta på en ny hemgång inom de närmsta dagarna och att han kan få stanna kvar hemma sen. Nu får det vara bra. Nu orkar vi inte vara ifrån varandra längre. Men jag kommer nog inte våga slappna av med att de här sjukhusturerna är över i första taget. Jag längtar efter den dagen jag kan det. En frisk sambo, lugn och ro i vår familj - DET längtar jag efter. 

 

Det gör så ont i hela mig. Jag kan inte ens sätta ord på hur trasig man blir av att se sin 2,8 åring falla sönder och samman i saknad efter sin pappa. Jag kan inte göra honom hel hur mycket jag än försöker. Det gör så ont. Vi skulle få lugn och ro fram till bebisens ankomst. Vi skulle få njuta av tid tillsammans. Det skulle vara bra nu. 

Mitt hjärta orkar inte ta mer. Hur ska jag kunna ta hand om Sixten och en spädis samtidigt? Hur skall allt gå till? Hur ska jag kunna organisera allt så att det fungerar för Sixten? Han kan inte bli av med sin mamma också. Inte efter allt som har hänt. Han behöver mig som allra mest just nu och då skall det komma en liten bebis och sära på oss.

Tänk om jag blir snittad och Sixten måste tas om hand av våra familjer. 

Jag orkar inte med det här. Jag önskar just nu att jag inte vore gravid. Jag orkar inte mer. Det gör för ont i hjärtat. Hur jag än vrider och vänder på allt så finns det ingen lösning som är tillräckligt bra för någon i den här familjen. Hur fan ska jag tänka?

God natt och tack för kommentarer/sms/samtal! ❤️

På kvällens ronda med omläggning av sår osv så tyckte inte distriktorna om vad de hittade (en febrig och smärtfylld sambo med ett väldigt vätskande op-sår) så de ringde efter en ambulans för att skjutsa in honom tillbaka till sjukhuset. Sixten och jag hade just kommit hem från stan (vi köpte sophink och lite annat för att underlätta för personalen som skall jobba hemma hos oss med sambon) så vi blev lite tagna på sängen. Sambon var inte i så dåligt skick när vi lämnade honom. 

Förhoppningsvis behöver sambon bara lite antibiotika och dropp för att bli av med febern. Det är nog bara lite "efter-operations-feber" och han är säkert hemma igen innan veckan är slut. Säkert hur vanligt som helst och bara en liten eftereffekt som försvinner fort. 

Älskade sambon. Åh va jag hoppas att han kommer hem fort igen, pigg och glad. Älskade bebis, stanna där inne nu! Vänta på pappa! 

Det positiva med den här komplikationen (så konstigt ordval, finns det något positivt med en komplikation?) är att bukväggen är för svag för att göra något åt det här i nuläget. Det måste få läka under några månader först annars är risken stor att det spricker upp igen. Tills dess finns korsett som stöd. Jag vet inte så mycket om vad det innebär att leva med ett så stort bråck men det får vi väl se helt enkelt.

När det är dags för den operationen så är jag bättre på benen och bebisen har hunnit bli lite större. Men det är ytterligare 6 veckors sjukskrivning för sambon och en ny operation. Vi hade ju hoppats på att han skulle få återhämta sig efter den här senaste operationen och sedan lägga allt bakom sig. Men det löser sig. Surt, men inget vi kan göra något åt.

Hur länge han blir sjukskriven nu vet vi inte. Men det dröjer länge innan han får lyfta och göra större fysiska ansträngningar. 

Men PERMIS fick han idag! Och vi var hemma en sväng och det gick jättebra. Sen följde han med på middag hemma hos min pappa och Sixten var så glad och hoppig att han inte visste vart han skulle göra av sig själv. Under helgen blir det lite permisar och det går framåt det här! Snart har vi vår pappa/sambo hemma igen! Det ser jag verkligen fram emot!