❤️B U S A M E D E M L A

Jävla skit. Men det kan vara mycket bättre i morgon! Jag hoppas på det! Jag hoppas också på en rond med bra provsvar efter kvällens röntgen. Vi behöver flyt nu.

Jag har en ego-kris just nu. Jag ser inte så ljust på det här med att vara "ensamstående" och nyförlöst. Jag försöker tänka på psykologens ord. Att bara för att jag inte kan se mig föda barn just nu när situationen ser ut som den gör så kommer situationen förhoppningsvis vara en annan när det är dags. Det är liksom ingen ide att ta ut något i förskott. Jag försöker att bara rulla med men det börjar bli ont om tid. I morgon är det 2 veckor till bf. Jag har nån slags mental plan att bara jag låter bli att slappna av så kommer förlossningen inte att starta. Som om man kan styra det. 

Igår fick jag min första riktiga kram av sambon när jag skulle gå. Han stod upp och kunde hålla om mig. Tårarna rann såklart. Det var nog den finaste kramen jag har fått någonsin. Den första på 3,5 veckor som sambon kunnat ge. Idag skall Sixten med efter föris och hälsa på en pigg pappa. I morgon skall sambon med hem på permis och provgå i trappan och prova sängen och sådär. Om allt går som det ska så kommer han hem till eller under helgen. Det är knappt så att jag vågar tro att det är sant! Det har verkligen vänt! Det är på riktigt! Även om det kanske blir småkomplikationer i framtiden så kommer sambon bara att bli bättre och vi kommer att få ett helt nytt liv tillsammans. 

Glädjetårar!

Nu hoppas vi så mycket vi bara kan på att det skall vända! Älskade älskade sambon.

För att fördriva tid och skingra tankarna mellan dagens psykologbesök och eftermiddagens doktorsbesök träffade jag fina M för en fika. Det gjorde hela min dag. 

Psykologbesöket gick bra. Vi skall träffas några dagar innan bf nästa gång och stämma av. Hon är så klok och det känns alltid bättre efter våra samtal. Som att jag får lov att gå dit och vara liten och svag för att sen kunna vara stor och stark ett tag till. 

På doktorsbesöket antecknade vi min bakterie och pratade om allt som komma skall. Det kommer att vara stor prio på att jag skall få en sådan naturlig förlossning som möjligt och mycket fokus på att jag skall skadas så lite som möjligt så att jag skall kunna fungera efteråt. Prio och fokus borde ju alltid ligga på just de sakerna under alla förlossningar men det känns ändå som att om alla är medvetna om vår situation så kommer de att ge 110 % istället för kanske 100%. 

I slutet av doktorsbesöket frågar den fantastiska kvinnan framför mig om vi inte skall ta och kika efter att bebisen verkligen ligger med huvudet neråt så att vi kan vara trygga med det. Jag fick genast hög puls och var mer än positiv till den idén. 

Den välbekanta kalla gelén kladdades på magen och efter några sekunder var lillbebisen där. Visst har jag ett vackert litet huvud låååångt ner i mitt bäcken. Som en elektrisk stöt genom hela kroppen vaknade kärleken igen. Min vackra lilla människa, med ögon, näsa, mun, öron och ett litet hjärta som slår de allra finaste slagen man kan tänka sig. 

Bebisen ligger långt nere men är inte fixerad. Hen ligger dock "redo" precis i rätt läge för en förlossning som läkaren uttryckte sig. Så om inget oväntat händer så verkar jag ha en vaginal förlossning framför mig. Sambon skall vara med om de så skall behöva rulla in honom och vi skall uppleva det häftigaste som man kan uppleva tillsammans för andra gången i våra liv. 

Idag hade vi ett inplanerat möte med sambons doktor. Eftersom inget händer och han inte blir bättre (snarare sämre) så ville vi veta hur tankarna går. Vad vi väntar på, hur det skall kunna läka och fungera, febern som aldrig släpper taget, smärtan som kräver morfin som i sin tur förvärrar hans tillstånd. Doktorn sa klart och tydligt att vi hade väntat färdigt nu. Nån vändning verkar inte komma. Det betyder att sambon går igenom en andra operation i morgon förmiddag. Förhoppningsvis är det här vändningen. Jag önskar så innerligt att det är det! Det blir en ny tuff operation och vi börjar om på noll, men nu kanske det kan få fungera och då kan vi få hem sambon om max två veckor? Jag drömmer om att få se sambon i sitt vanliga jag. Han som är pigg, glad och skämtsam med den där vackra och härliga glimten i ögat. Jag saknar vårt liv. Sambon saknar och vill ha sitt liv tillbaka. Jag fokuserar på den dagen då det här är ett minne och allt har blivit bra.

Sambon hade en tuff dag idag efter en tuff natt. Han var så svag och orkeslös. Febern och smärtan gjorde sitt också. Alla undersökningar och "ingrepp" tröttade också ut. Vi gick en liten vända efter att ha suttit på sängkanten länge länge för att samla kraft. Jag lutade mig mot sambon, kramade om, klappade, kliade på ryggen, njöt av att vara nära, lät några tårar rinna. Sen fick alla känslor pysa ur i bilen på väg till förskolan.

Sixten hälsade på uppe på intensivvårdsavdelningen där de hade börjat förbereda sambon för operation. Det var helt fel dag för besök och sambon orkade inte ens öppna ögonen, men lille Sixten klappade sin pappa på armen och sa med sin ljusaste, mest empatiska stämma "hej lilla pappa" och jag vet att det ändå var viktigt att träffas idag för dem båda. Sixten hade särskilt bett om att få åka till pappa på sjukhuset idag så jag ville inte göra honom besviken. 

Han funderar så mycket och saknar sin pappa något så enormt! Ikväll innan han somnade i sin säng så ville han ligga och mysa i sin pappas säng med pappas kudde och täcke. Han pratar ofta om sin pappa och funderar på hur han har det. Vi läser mest Alfons just nu. Särskilt de böckerna då Alfons pappa leker och är med mycket. Han ber om att få se det sista avsnittet av pippi, där Pippis pappa kommer med båten och det är kalas. Jag tänker att vi får ordna kalas när hans egen fina pappa kommer hem också. 

När han blir lite extra bekymrad eller ledsen så säger han att han har ont i magen (det är därför pappa är hos doktorn har vi sagt) och jag förstår precis vad han menar och tröstar så mycket jag kan. Det är viktigt att få vara ledsen, speciellt när man inte kan sätta ord på varför. 

Han går in på sin tredje vecka som inlagd på sjukhuset och hjälp vad jag saknar honom. Bara att få kramas ordentligt. Pussas utan den där slangen som sitter i vägen. Stjäla en kram i köket när han lagar mat. Sitta bredvid varandra i soffan och bara vara nära. Krypa upp intill varandra i sängen en extra stund innan vi somnar. Såna där enkla vardagsgrejer saknar jag ihjäl mig efter. 

Nu kämpar vi tillsammans! Allt kommer att bli bra!

Jag var lite spänd över hur han skulle reagera när han skulle få se sin pappa med alla slangar och grejer men det var helt i onödan. Sixten lämnade över ballongerna med ett glädjetjut och hoppade sedan jämfota av glädje och skrek lyckligt "min pappa min pappa!!". Slangarna blev en rolig lek och pappa blev en elefantpappa med en extra snabel i näsan.

Jag kan inte ens skriva det här utan att tårarna rinner i en strid ström nedför mina kinder. Sixten var så glad, sambon var så glad! Tyvärr blev sambon sämre under tiden vi var där men vi hann med ett ganska långt besök där de hann prata och busa lite innan sambon mådde så dåligt att vi var tvunga att gå.

Läkarna tror att han blir kvar på sjukhuset nästa vecka också och jag lider så med min sambo som då går in i sin tredje vecka på sjukhus. 

Jag önskar så hårt och innerligt att han kan få bli bra nu. Att han kan få slippa ha så ont och att det inte blir fler steg bakåt nu. Efter vi lämnat sjukhuset så fick han feber. Varför vet vi inte och nya prover har lämnats. Jag önskar att jag kunde bära hans smärtor en liten stund. avlasta honom. Byta plats om så bara för ett dygn så att han kunde få komma hem och leka med sitt barn och mysa utan smärtor. 

Fy fan för allt det här.

Sambon har haft den ena komplikationen efter den andra och ligger fortfarande inlagd. Han har haft det så tufft så tufft och det har varit hopplöst emellanåt. Men nu verkar vi närma oss en vändning. Den där vändningen är så välkommen nu!!! Jag hoppas på att vi kan få ett slut på alla "överraskningar" nu, att vi har vänt från botten så att det bara kan bli bättre. Min älskade sambo. Som han kämpar! Idag lät han till och med glad. Som jag saknar honom! Jag vill bara få hem honom nu!!! Men inte innan han är så pass bra att han får komma hem förstås. 

I morgon skall Sixten följa med och träffa sin pappa för första gången på 1,5 vecka. Båda behöver verkligen få träffa varandra nu. För bådas skull. Jag förbereder mig mentalt. Det kan bli svårt att lämna pappa kvar sen. Och jag är beredd på en reaktion efteråt. 

Jag har fått tillbaka mina provsvar som visade att jag fått en bakterie som gör att jag är avstängd från jobbet. Det är inget farligt och jag har inte lyckats smitta min son ens, så ingen fara på taket. Jag kan i bästa fall föda normalt också så det håller vi tummarna för nu. Även om det inte var det provsvaret jag hade hoppats på så känner jag mig ändå lättad. Nu VET jag och kan planera utifrån det. Det verkar som att jag inte kommer att jobba de där två veckorna jag egentligen har kvar och det är nog lika bra känner jag nu. Jag må va plikttrogen och "duktig flicka", men nån måtta får det vara. Min familj och jag själv måste gå i första rummet. 

Jag börjar undra om både jag och sambon var torpeder i vårt förra liv, så som karman slår tillbaka på oss just nu. Min barnmorska hade dock en annan teori. Hon sa att alla människor är med om såna här livskriser, men man vet liksom aldrig när de kommer. Vi får vårt tunga lass nu, men det betyder att vi kan få ett lugnt liv sen. Stämmer det så är jag ganska nöjd med att få beta av allt i den här rasande snabba takten som allt går i. Jag tror inte att stormen är förbi än, men vi börjar närma oss ett slut. 

I morgon skall jag få träffa psykologen. Jag vet precis vad jag behöver prata om. Sen skall jag ladda, ta hand om min familj och göra mig redo för det lilla miraklet som växer i min mage.

Sixten och jag hälsade på sambon innan operation och sen tog vi resten av dagen fri. Det visade sig bli en tuff dag för oss båda. Sixten som är van att hämta pappa på sjukhus blev väldigt påverkad av besöket idag. Så jag har sjukanmält oss resten av veckan. Jag har inte hjärta att lämna iväg honom när han är så orolig och splittrad inuti. Min lilla trollunge. Som han saknar sin pappa... 

Och jag med. Som jag saknar min sambo och önskar att jag kunde vara där. Någon timme efter sköterskan ringt så ringde sambon upp. Det var ett svårt samtal. Att höra sin andra hälft i det tillståndet är svårt när man inte kan göra något. Man är så maktlös.

Jag önskar att jag kunde ta bort allt det onda. Fy vilka smärtor. Jag önskar att han slapp vara ensam.

I morgon skall jag på besök. Sixtens mormor skall barnvakta en stund på eftermiddagen. Åh va jag längtar.

Jag förstår inte hur jag skall kunna sova i natt med vetskapen om hur ont han har och att han är ensam. Fy så ont det gör i hjärtat. Speciellt att han är ensam.

Han har en otroligt tuff tid framför sig. Vägen tillbaka till ett normalt liv kommer att bli lång, smärtfylld och ganska så svår för honom. Men det kommer att vara värt allt i slutändan. Om ett par månader lovade kirurgen att vi skulle ha gamla vanliga sambon tillbaka. Nu börjar resan mot ett stabilt liv. SOM jag unnar sambon det efter allt han har gått igenom och lidit av den där jävla sjukdomen.

Min älskade älskade sambo. Vad mycket vi skall behöva lära oss av livet. 

Den här graviditeten blev inte som jag hade tänkt mig. Men livet blir sällan som man har tänkt sig.

Huvudsaken är att det från och med snart kommer att bli bra. 

Sambon får äntligen den hjälpen han behöver. Han kanske inte är återhämtad till när bebisen kommer men det fixar vi också. För vi fixar allt. Vi är ett superteam och har alltid varit. 

Tarmen går inte att rädda och hela tjocktarmen skall opereras bort. I morgon skall Sixten få krama om sin pappa ordentligt för sen kommer de inte att träffas på ett tag. 

Jag har varit ledsen men nu känner jag mig redo. 

Jag skall göra en gigantisk och söt lemonad av de här jävla citronerna och snart har jag en hel familj.

I tisdags började han sin nya medicin. Den sista chansen innan operation blir aktuell. Jag hoppas att det inte är den som spökar. Det börjar bli lite nervöst det här.

Jag känner mig inte trygg med att han kommer att finnas vid min sida under förlossningen. Vad som helst kan hända när som helst och jag börjar få panik. Tänk om han försvinner in när det blir dags för mig att föda. Tänk om han blir inlagd under första tiden hemma med ny bebis och Sixten. Tänk om jag blir snittad och orörlig i en hel evighet. Tänk om sambon blir opererad och orörlig i en hel evighet. Allt händer så snabbt och det finns liksom inga förvarningar. Helt plötsligt har han feber och på två dagar är han så dålig att han måste läggas in. 

Hur kommer vårat liv att se ut? Det är inget som är farligt eller dödligt. Jag är inte orolig för hans liv. Han får den vård han behöver. 

Vi kan inte styra över nånting, men vi kan göra allt för att vara så förberedda som möjligt. I helgen tänker jag bli färdig med så mycket jag kan till bebisens ankomst. Om allt praktiskt kan få vara färdigt så är det i alla fall DET. 

Idag har jag panik. Jag vill inte föda barn. Jag vill inte vara gravid. 

Jag ser på min fantastiska son och undrar hur det här påverkar honom. 

I morgon är det säkert bättre. När man inte kan bryta ihop så får man bita ihop.

Åh va jag tycker synd om sambon. Min stackars stackars sambo. Kan han inte få vila och vara frisk snart?