❤️B U S A M E D E M L A

Idag är första dagen på hela veckan som jag känner igen delar av mig själv. Jag har varit på bättre humör och dimman har varit tunn även om den fortfarande är kvar. Jag drömde en alldeles ljuvlig dröm inatt där jag födde en liten frisk bebis och kärleken bara exploderade i mitt bröst. När jag vaknade av bebisens morgonsparkar så klappade jag magen av kärlek för första gången på länge och långt där inne i hjärtat tändes en liten eld av kärlek och längtan som jag nästan trodde hade drunknat mitt i all sorg. Det finns alltså kärlek till det här lilla livet som växer i mig även fast jag är så avtrubbad just nu. Ingen är mer lättad och rörd över det än jag.

Det finns hopp. Jag lever fortfarande även om jag är svag. Jag lever och jag kan bli frisk från det här. Det kanske måste få ta tid, jag har bitit ihop så länge så länge. Det är ett års kamp och bitihopande som rinner ur mig och det måste få ta sin tid. När det här är över så vill jag vara på noll. Då vill jag vara tömd. Då vill jag må bra och leva livet. 

Sambon och Sixten har strålat idag och det har märkts så tydligt på dem hur glada de har varit över att jag haft en bra dag utan en ständig ström med tårar. Min stackars fina familj. Va jag önskar att jag kunde leva livet med er just nu. Sådär som jag alltid har gjort. 

Jag ser fram emot två saker i min nära framtid. Nästa helg åker vi till Öland på dop och vi har eget kryp-in så jag kan gå undan när jag behöver. Helgen efter har vi kräftskiva och planeringen av den med pynt och allt gör mig på bättre humör. Jag har saker att hålla tag i. Saker som håller mig flytande. 

Men mina riktiga livbojar är sambon och Sixten. Vad hade jag gjort utan dem? De är mitt liv. De är mitt liv. De är hela mitt liv. 

Sen gjorde jag mig i ordning och åkte. 

Det är märkligt att umgås med människor man känner när man mår såhär. Det går liksom lite dåligt att sätta på autopiloten. Tårarna är så nära och energin är i botten. 

Det inbokade 3-års kalaset kom. Ännu värre. Det är ändå värst att umgås med människor som inte vet hur man mår innerst inne. Jag kan liksom inte spela rollen av den lyckliga havande kvinnan som snart skall få bebis.. 

Jag är så trött. Helt utmattad. Vi gick en pyttesväng på Slite marknad på väg hem. Men det var så dumt. Det visade sig vara 1 miljon gånger svårare att kallprata med bekanta eller kunder/bekanta till sambon. Alla är så glada och jag vill bara få vara ifred. Jag undrar om det syns på mina ögon. 

Jag är tillbaka i sängen för att vila en stund. Men tankarna vill liksom inte låta mig vara ifred och så ringde nr tre (mamma) för att se efter mig så jag fick gråta stund till. Jag är så jävla trött på att gråta nu.

Jag är så jävla trött på att vara trött och orkeslös. Idag har jag ändå skrattat. På jobbet har jag autopilot-skrattat men sen har ju all energi runnit av mig när jobbet slutat så hemma har det inte varit skratt på ett tag. 

Borde jag låsa in mig hemma? Kan man ens umgås med folk när man mår såhär? Bör man det? Jag drar ju bara ner stämningen... Jag är inget trevligt sällskap. Jag borde inte lägga min börda på andra som är glada och vill ha trevligt. 

Jag tänker på hur det har blivit såhär. Först förstod jag ingenting. Att jag mår dåligt NU, när sambon äntligen fungerar igen. Men är det nån gång jag skall må dåligt så är det väl nu? För innan har jag inte kunnat. Jag har varit tvungen att bita ihop, att orka och vara mamma och sambo. Nu kan jag släppa på pressen och då passar väl hjärnan på att gå ner i vila. Då rasar fasaden. Som en jävla mur som sprängs och tonvis med vatten som väller fram från det inre. Tårar och trötthet. 

Vi började sittandes men det kom så många att vi fick stå upp tillslut. När brödet var slut hängde vi på lekplatsen.På biblioteket blev det fika och lån av ett gäng böcker. 

Sambon hade hämtning av S. Jag satte mig i bilen efter jobbet och energin var slut. Grät hela vägen hem. Ringde pappa som jag hade missat samtal från. Grät ännu mer. Vi avslutade samtalet med att säga att vi älskar varandra. Jag grät länge efter att vi lagt på.

Jag skickade sms till min mvc:a och bad om nr till kuratorn där. Hoppas få svar i morgon och en inbokad tid för samtal tidigt i nästa vecka. 

Samma sekund som smset var skickat kände jag en pytteliten lättnad. Jag kunde leka med Sixten och ta tag i kvällsrutinerna. Jag fungerade en liten stund utan att autopiloten var på. Det fick mig att gråta på nytt. 

Mamma ledsen, frågar Sixten. Han frågar mig och han frågar sin pappa när jag inte är med. Jag försöker skona honom så mycket jag kan men det lyckas inte alltid och han hinner se små tårar hit och dit. Min lilla älskade unge va mycket du skall gå igenom. Skönt att sambon fungerar just nu och kan ge Sixten allt jag inte kan.

Jag är rädd för att jag inte kommer att bli mig själv igen. Jag är rädd för att jag skall utveckla en depression. Jag är rädd för att den skall mynna ut i en förlossningsdepression. Jag är rädd för att Sixten skall ta skada av en mamma som inte fungerar som hon skall. Jag är rädd för att tårarna aldrig kommer att ta slut. Jag är rädd för att bli sjukskriven och behöva erkänna för mina kollegor hur jag mår. Jag är rädd för att erkänna hur jag mår för min omgivning. Jag är rädd för att jag inte kommer att kunna ta till mig kärleken till bebis-hen när det är dags. Jag är rädd för att sambon skall tröttna på att stötta mig. 

I närmaste tiden är jag rädd för helgen. Jag har olika sorters umgängen inplanerade och jag undrar om jag kommer att orka vara bland folk. 

Det är nästan som att jag sörjer någon som har dött. Stundtals går det bra, men så kommer den där hopplösa ledsamheten och griper tag. Vare sig det är på väg till jobbet eller när jag plockar in i diskmaskinen. 

Sambon frågar vad vi skall göra för att göra mig glad igen. Om jag behöver ensamtid, träff med en kompis, egentid med honom osv.. Men jag kan inte svara för jag vet inte. Jag har ingen lust med nånting. Jag kan inte se mig umgås med nån vän i det stadie jag är i nu, en dejt med sambon lockar inte heller men jag vill absolut inte vara ensam. Jag vill bara ligga i soffan och inte göra nånting. Bara vila med familjen runt omkring mig i korta doser. 

Jag vill inte prata i telefon. Inte bli tillfrågad hur jag mår. Jag vill inte behöva låtsas och bita ihop, jag vill bara va.. Få kramar av sambon och pussar från min lilla älskling.

Det skrämmer mig att vara såhär ledsen. Kanske för att det var länge sen jag tillät mig själv (och hade tid) att må så här. Har jag glömt hur mina dippar känns? Eller är det här en större dipp än normalt? Går jag in i väggen nu? Dör mitt inre i en långsam och plågsam kamp om när det är dags att ge upp och sluta vara stark? 

Eller är det här bara en tillfällig gravid-hormon-grej som kanske trappats upp av hur mitt senaste år har sett ut? 

Jag vet inte. Men jag hoppas att det vänder snart och att jag får lust till nånting. 

På fredag slutar jag tidigt och har planerat ett biblioteksbesök med Sixten, ja och så lite brödmatning av fåglarna i Almedalen, fika och lek på lekplatsen. Jag hoppas att det går vägen och att jag har större lust till livet igen då.. 

Just nu känns det som att jag är i bottens botten av humörskalan. Jag fungerar inte. Varken som mamma eller sambo. Knappt som Emelie. Som arbetskamrat och fröken håller det sig flytande men det är inte mer än så. 

Fy fan va jag är trött. Trött på morgonbestyren, trött på vardagen, trött på att vara så trött på kvällen. Spola tillbaka till semestern tack. 

1,5 timmes läggning hade jag igår. När jag kom ner var jag så sur att jag höll på att explodera. Humöret höll i sig till morgonen och den blev allt annat än friktionsfri. 

Jag orkar inte. Jag orkar inte stå för läggningar och mornar och husstäd och tvätt och den här ständiga karusellen. Jag orkar inte. Jag vill inte. Jag orkar inte se till att det är städat hemma. Jag orkar inte fixa och dona med allt. Jag orkar inte vara den som tar vardagen och rutinerna, grälen och gnället. Jag orkar inte ha alla lämningar på förskolan. Visst hjälps vi vuxna åt även om det är långt ifrån jämställdt just nu, men jag vill slippa helt. Jag vill ha fripass. Jag säger upp mig med omeledbar verkan, tar in på hotell och beställer roomservice. Jag pallar inte vardagstrycket just nu.

Det kanske hjälper att komma "ut". Det var länge sen jag gjorde något för mig själv. Jag kanske skall komma till freds med att lämna bort mitt barn till människor som han älskar (och som älskar honom) utan den där jävla ångesten. Jag kanske skall inse att det i förlängningen gör mig till en bättre mamma som orkar.

Jag förstår inte hur en del kvinnor orkar. De där kvinnorna som "lever för sina barn". Som är med sina barn varje sekund. Som aldrig klagar. Aldrig behöver åka iväg med en kompis och ladda batteriet. Som på nått vis får laddat batteri av att vara "hemmafru" och mamma på heltid. Som har en lycklig relation med sin partner utan ett endaste uns behov av vuxentid och barnvakt. År in och år ut. Jag är avundsjuk. Jag önskar att jag också var sån. Men jag pallar inte. Jag är ingen supermamma. Jag är ett riktigt misslyckande. Kanske inte ens gjord för att ha barn och nu kommer snart en till. 

Kan man bli deppigare än så här? 

I måndags hade jag en väldigt märklig känsla i magen. Jag skulle vilja kalla det för förvärkar men jag har inte riktigt förstått skillnaden mellan sammandragningar och förvärkar så det kanske räknas som sammandragningar ändå? Hur som helst så hade jag en väldigt konstig känsla i hela magen som sedan strålade av smärta och tyngd neråt. Låååångt neråt. Som om kroppen ville stöta ner bebisen i botten. Det gjorde ont. Jag låg och vilade i soffan när det började göra ont och låg och tyckte synd om mig själv en lång stund innan det ville släppa helt. 

Sammandragningar har jag haft ganska länge med hård mage och värk som tagit sig olika uttryck. Men det jag kände i måndags. Vilken kraft. Växtvärk har jag också liiiidit av i perioder men det här var en helt annorlunda känsla. 

Bebis-hen är alltid en lillebror i mina drömmar och drömmer gör jag massor nu. Inga mardrömmar men ändå lite sådär smått obehagliga. 

I övrigt mår jag ganska så bra just nu. Känslorna åker berg och dalbana men jag är oftast glad och uppåt. 

Tittar man på magen när bebis-hen är igång så är det ett riktigt skådespel av buffar och bus. Bebis-hen är fortfarande mycket rörligare i magen än sin bror, hen är kvällspigg och hälsar en glatt godmorgon.

Sixtens krokar till hans ytterkläder skall sättas upp, äppleträden skall sågas till,  förrådet ute måste städas och rensas innan bebisen kommer, gardiner skall upp i sovrummet, en ny handdukshängare skall fixas till och sättas upp i badrummet, ett nytt duschdraperi skall fortfarande inhandlas och den där listan jag just börjat på är flera mil lång. 

Det finns att göra, och under semestern hann jag inte mer än att vara mamma och sambo. Samt att hålla hemmet rullande. 

Nu jobbar jag heltid, är mamma den stund jag inte är på jobbet och gravid den minimala stund som är över när Sixten gått och lagt sig. Jag är väldigt lite sambo just nu och hemmet går i sista hand. 

Det känns hopplöst att hinna få något gjort överhuvudtaget. Hur hinner man? På helgerna vill man ju hinna umgås och leka med vänner. Träffa någon av alla i vår familj i någon slags rättvis ordning. Inte grotta ner sig i storstäd hela helgen.  

Blääää.. Det är nästan så att jag vill gråta ett par liter. 

Mysteriet med de försvunna sura kastanjerna är utrett. Idag vid matbordet över en bit korv i ugn berättade sambon att karamellkungen har haft leveransproblem av sura kastanjer till ön. Jaha, hur vet du det? Undrade jag förvånat och tänkte att det kanske har stått i tidningarna. En sån stor katastrof är ju värd publicitet tänkte jag.. Men då visar det sig att min fina sambo har mailat och frågat karamellkungen vart de sura kastanjerna har tagit vägen. Ibland smälter man... 

Jag tror han till höger gillar mig.. Lite grann..

Under graviditeten med Sixten så gick det illa med sista sockerbelastningen. Jag hade lyckats pricka in flunsa just den dagen men den bröt inte ut förren jag hade fått i mig sockerlösningen. Det var katastrof och jag fick sjukanmäla mig på jobbet. Det var ingen lätt match att köra den där milen hem och väl hemma väntade ett av de värsta dygn jag har varit med om. Höggravid med flunsa är INGET jag rekommenderar. Jag hade så ont i magen och det var så otäckt att kräkas sådär häftigt med liten bebis i magen. Inget favoritminne.

Men hallå, graviditeten med Sixten. Det här är min andra graviditet. Jag väntar mitt andra barn. Det ligger en liten liten bebis i min mage. Åh va jag längtar! Jag kan knappt tro att det är sant.

Jag romantiserar och dagdrömmer om en förlossning som startar helt på egen hand med värkar hemma, eller kanske vattenavgång. Jag ser framför mig hur jag kämpar för att stanna hemma så länge som möjligt. Jag ser mig själv vagga runt på förlossningen i snygg skjorta. Samarbetet med sambon. Det där ögonblicket då jag äntligen krystar fram vår älskling och får upp hen på bröstet. 

Det planerade snittet som ledde till första mötet med Sixten var magiskt. Som jag fylldes med kärlek samma sekund jag såg/hörde honom. Men den här gången önskar jag mig en naturlig förlossning i den mån det går. 

Kan man få packa bb-väskan nu? *ivrig

Syrliga kastanjer från karamellkungen är det godaste som finns. Men bara de ljus och mörkrosa skall det vara. De andra är inte lika goda. Näst intill hela sommaren har jag letat efter de här jävla godisarna men de är liksom borta!! Finns ingenstans. Inte på något ICA eller något KONSUM, COOP eller ens Hemmakväll. 

Buhuhu.. Om någon mot all förmodan råkar se att de finns nånstans så MÅSTE ni tala om det för mig. Jag funderar allvarligt på att be stockholmssyrrorna hålla span i Sthlm och skicka ner per post. De kan ju inte vara så sorgligt att karamellkungen har slutat tillverkat dem? Har nån gått ut i kastanjstrejk kanske? Eller är det bara dålig karma som spökar? 

Hur har era fötter växt/inte växt? 

Jag tänker leka struts och stoppa huvudet i sanden, låtsas som att det regnar osv och hoppas att de bara är vattenfyllda så att de återgår till det normala när graviditeten är över. 

Det är roligt att han frågar efter kompisar och är mån om att få träffa de i sin närhet som han tycker så mycket om. Extra roligt är det när vi får chans att tillmötesgå honom också. Att flyga flygplan till moster Mammi och lilla kusinen är ju liksom inget man gör i ett nafs. Så lekhäng när man kan med de som finns runt oss är så härligt! 

I morgon väntar en ny veckas jobb. Snart är det helg igen! 

I mitt huvud är det mest bara bebis och Sixten nu för tiden. Det är svårt att tänka på annat och i förlängningen blogga om annat. 

Ikväll rullar tankarna runt kring sambons alla sjukdomar. Han mår bättre men det tack vare medicinerna han äter just nu. Vi väntar på remisser och fler undersökningar. Huvudet håller fortfarande på att utredas. Inte förrän den utredningen är färdig kan de göra något åt magen. På magfronten väntar en ny medicin som skall provas. Fungerar inte den så väntar en operation. Men först måste huvudet utredas färdigt så att neurologerna kan ge klartecken till läkarna på mag/tarm. Sambon har varit sig själv ett tag. Han har varit glad och haft ork, lekt med Sixten och gett mig kärlek och tid. Nu börjar han bli trött igen men vi har fått ladda som familj. Det känns som att vi ändå kan se ljuset i tunneln. Vi vet att en medicin väntar och om den inte fungerar så vet vi ändå att en operation väntar. Det finns en plan och även om det kommer att bli tufft med vad det än blir så finns det ett slut, ett stopp. Vi skall bara få ordning på huvudet först. Sen kan vi snart fungera som en frisk familj.

30 hela veckor har vi bakom oss nu! Hurra! Jag sover numer med en kudde mellan benen vilket betyder att jag äntligen kan sova igen. Kroppen är tung. Varannan natt är jag uppe och kissar. Bebisen rör sig massor men mer kontrollerat och tydligt. Jag har bläiga flytningar (för mycket info jag vet). HALSBRÄNNAN är ett rent helvete och jag kan liksom sukta efter förlossningen bara för att få bli av med skiten. Men bortsett från krämporna så är det härligt. Glädjen är tillbaka och har så varit hela veckan även om jag tampas med mamma-ångest och ser det farliga i många situationer. 

"Ser inte den där köttbiten lite väl stor ut? Tänk om Sixten sätter den i halsen."

"Tänk om Sixten tar ett snedsteg nu när han går ner från traktorn, ramlar i betonggolvet och spräcker huvudet."

"Tänk om någon kör in i Sixtens sida på bilen"

Tänk om, tänk om, tänk om... 

Jag längtar efter att få vara mammaledig. Tänk att få vara tillsammans! Jag vet att det blir kämpigt emellanåt men vi kommer att vara hemma och tillsammans. Det är huvudsaken. Jag har fortfarande inte kommit fram till hur många timmar Sixten skall gå i förskolan. Hjärtat säger noll timmar men hjärnan försöker förhandla om kanske en 15-20 sisådärom det fungerar och sen trösta hjärtat med ett låååångt jullov och låååångt sommarlov. Och extra dagar vid röda dagar osv. Men jag skall inte vara så stursk innan bebis-hen har anlänt. Vi får nog ta det som det kommer helt enkelt och vara lyhörda inför Sixtens behov. 

10 veckor kvar. Nu köööööör vi! 

Min första reaktion var att vilja springa därifrån. Springa bort och gömma mig. Trycka tillbaka alla ångestladdade minnen långt in i hjärnan in i det där "no access"-arkivet. Bara låsa in skiten och slänga nyckeln liksom. 

Nu var jag ju där för en föreläsning med jobbet så jag kunde inte springa iväg. Efter nån timma försvann ångesten. Efter två timmar började jag tänka på vad jag åstadkommit med mitt liv på de där tolv åren som rasslat förbi. Då kändes det bättre och den där 13-14-15 åriga Emla kändes mer avlägsen. 

Vad hände med sommaren? Det känns som att den försvann samma dag jag började jobba igen. Jag hoppas på värme och solsken i helgen så att vi kan åka och hänga på stranden någon av dagarna. Jag är inte färdig med allt det där än. 

Nu har verkligen vardagen rullat igång. Jag och sambon är tillbaka på jobbet och Sixten är tillbaka på föris. Vi har inte fått till mornarna ännu och det är lite stressigt med att hinna med allt. Smidighet är inte vår starka sida just nu.. I morgon börjar jag senare, det skall bli skönt att inte behöva stressa riktigt så mycket. 

På fredag har vi planeringsdag. Höstterminen skall grovplaneras, vi skall lära känna nya chefen och sedan väntar en föreläsning på eftermiddagen. 

Sen är det HELG!!! Och det betyder att första arbetsveckan är förbi. Bara åtta veckor kvar sen. Det kommer gå fort det här.. 

Just nu har jag fastnat för en fantastiskt snygg lykta med klarglas och fogar i mässingsfärg. Den skulle passa väldigt bra här hemma! Lite för bra för att jag skall låta den passera.

Va stor mage du har fått!!! Utbrast några av dem och då blev det dags att berätta om min fantastiska hemlighet som växer i magen. Barnen blev jätteglada och hade tusen frågor och funderingar. Det kändes fint att berätta och nu är det plötsligt ett helt gäng till som längtar och väntar efter lilla bebis-hen.

Nu med första dagen bakom mig så inser jag ju att de här nio veckorna kommer att svischa förbi i en rasande fart. Det är lite skrämmande. 

Att jobba såhär första dagen gick bra. Men jag måste bli bättre på att sätta mig ner när jag har möjlighet. Det första jag fick göra var att spänna ut tofflorna ett par hål. Haha, där fick jag för att jag inte trodde att kroppen hade samlat på sig så mycket vatten än. 

Jag vill inte jobba. Jag vill vara hemma med Sixten. Jag vill inte ta hand om andras barn just nu. Jag vill bara ta hand om mitt eget. Mitt alldeles underbara förträffligt fantastiska barn. 

En del längtar efter vardagsrutiner, höst och helger. Jag vill stanna tiden. 

Buhuuuu...

Finaste ungen!

Idag när jag gick lite sådär halvnäck förbi spegeln så såg jag något gigantiskt i ögonvrån. Jag fick gå tillbaka och se vad det var och då var det ju JAG! Hjälp va magen växer. 

Stundtals känner jag mig kolossal! Som om jag redan är fullgången. Andra stunder kan jag undra om jag verkligen är gravid på riktigt eller om jag bara gått upp i vikt. 

Den här veckan har jag längtat ut ur min kropp. Det blandat med ångest inför jobbstart har gjort det till en omtumlande vecka. Tålamodet har varit lågt och minsta grej har känts väldigt jobbig. Men med tanke på den höga halt hormoner som är i omlopp så är det kanske inte så konstigt att humöret åker upp och ner. 

Åh va jag önskar att jag planerat att gå ner i tid sista tiden. Ärligt talat så ligger graviditetsintyget fortfarande på byrån här hemma i ett kuvert med frimärke och allt. PANIK! Men jag skall lägga det på lådan IDAG. Punkt.

Den här graviditeten har jag inte gjort nått i tid känns det som...

Så. Nu var det dags. Under våren var det roligt att kissa utan blöja och jag ställde in siktet på en blöjfri Sixten under sommaren men när sommaren kom så sa det tvärstopp. Blöjan skulle vara PÅ. Men efter att ha vägrat att kissa på/i potta/toalett/träd/dusch/whatever under nästan hela semestern så släppte det plötsligt igen och jag SPRANG med andan i halsen för att köpa kalsonger. 

Små gubbar och figurer i all ära, de gör ju kalsongerna mycket roligare. Men det där med att min lilla lilla fantastiska och mjuka pojke skall pryda sin kissapparat med en haj som har uppfläkta käftar och vassa tänder - alltså. Kan vi prata om det här en stund? 

Jag blir galen över sånt här. Enda kallingarna som kändes okej var kalsonger med fordon på. Så mycket fantasi har klädskaparna inom barnkläder. 

Jag vill inte att min pojke växer upp till en våldtäktsman. 

Jag känner alldeles för många (både kvinnor och män)  i min närhet som har råkat ut för män i olika otäcka sammanhang av övergrepp. 

Är det något jag vill med min "uppfostran" av Sixten så är det att lära honom vikten av samtycke. Att sex tillhör alla kön och att det skall vara grundat på ett ömsesidigt beslut. Ett beslut av lust! Och respekt! 

Det skall vara så väl förankrat att den dagen han står på en fest och ser en killkompis/bekant närma sig en tjej på ett sätt som inte är ok, så skall han reagera och protestera. Och AGERA! 

Om jag så skall behöva Hello Kitty-glittra varenda enfärgade kalling jag hittar för att gullifiera hans lilla oskyldiga snopp så - may it be. Men nån tuff mördarmaskin blir den aldrig! 

(Och om ni nu råkar ha arga mördarkalsonger på era små pojkar så NEJ, jag tror inte att en hajkalsong automatiskt förvandlar era barn till våldtäktsmän. No need to hate.)

Där kan man ju hänga om man är sur och har tråkigt. Eller så går.man.och.lägger.sig... 

Ikväll tål jag inte människor över huvudtaget. Jag kanske bara skall blunda och somna så får vi hoppas att jag är gladare i morgon. 

Urinstickorna visade 0/0, järnvärde 121 och socker låg på 6. Jag behöver inte äta järntabletterna än. Hurra. 

Sf-måttet mätte 27-28. Helt okej. Vikten var hon sådär nöjd med. Det blir till att ligga i på kostsidan så att jag slipper föda en 6 kilos klump. 

Hjärtljudet låg idag på 144. Högre än vad Sixten har legat på. Han hade 140 på första, 133 på andra och 140 på tredje. Lillbebishen hade 140 på sitt första och så 144 på sitt andra. Så nu följde de inte varandra i kurvorna helt plötsligt. Jag antar att hjärtljud varierar från dag til dag? Kanske flera gånger per dag? Bebishen sov gott under mätningen till skillnad från Sixten som alltid var vaken och stretade emot. Hur vild är den här ungen egentligen? Högt hjärtljud - vild krabat?? Haha.. Det lär vi bli varse.. 

Det har varit en konstig semester där sambons sjukdomar och min graviditet har gjort den intensiv på lite andra sätt än vad man kanske brukar fylla en semester med. Men det sköna med just semester är att den är så kravlös och att förhoppningarna inte behöver vara skyhöga. Ribban har legat lågt och när jag ser tillbaka på våra veckor så är jag fortfarande nöjd med vad vi åstadkommit baserat på vad vi kunnat. 

Sixten har fått mycket tid den här semestern och jag har kunnat vara mycket av den förälder jag vill vara. Det har varit så fint och väl behövligt. Men framtiden med alla dess vardagsrutiner skrämmer mig en aning. Hur skall vi mötas i dem och samtidigt göra alla till lags? 

Det är svårt att bedriva en familjepolitik där alla skall få sina behov tillgodosedda, respekterade och bemötta med lika stor vikt. Jag tänkte ägna ett helt inlägg åt vår familjepolitik när jag får lite mer skriv-tid. Jag har många tankar som jag måste få ut i luften så att jag kan ta ner dem och titta på dem. Att vi jobbar på ett annorlunda sätt än många andra familjer har blivit så väldigt tydligt för mig under den här sommaren och jag har blivit både stärkt i vissa hörnpelare av min föräldratro men också lite fundersam kring andra. 

Jag måste också få skriva om min kärlek till Sixten som liksom bara är på väg att spränga ljudvallen snart. Är det graviditetens hormoner som gör att jag bara ser ett skimmer kring hela honom? Och vad händer om jag inte ser något skimmer kring bebisen? Jag är där jag aldrig trodde att jag skulle hamna i mina tankar men nu börjar jag ifrågasätta om man verkligen kan älska ett andra barn lika mycket som sitt första?

Ja och så sambons sjukdomar. Vad händer på alla fronter där.. 

Jag får helt enkelt ägna lite kvällar åt att skriva blogg tror jag minsann. 

Det blir tyngre och tyngre att vara gravid. Jag lider när det är varmt och fötter och ben svullnar vidare. Det är lite fel säsong för stödstrumpor men så fort det blir svalare så åker de på. Jag kanske skall börja ha dem på kvällarna åtminstone? När det är svalare så funkar det ju men det är väl främst på varma heta dagen jag behöver dem som mest. Att vara gravid såhär års har verkligen sina för och nackdelar. 

I magen har det lugnat ner sig och jag får andra intryck av vår (förr så livliga) lilla krabat som bor där inne. Jag tror att hen är envisheten själv personifierad. Det har jag märkt från start. Här är det en personlighet med mycket vilja. Men också med ett hjärta av guld precis som sin storebror. Jag ser liksom samma vänliga själ framför mig, samma glada och charmiga sätt än om kanske lite mer åt det blyga hållet. En charm fast på ett mer "lugnare" sätt. Det skall bli så spännande att få lära känna vår nya familjemedlem. 

Fogarna börjar göra riktigt ont och bara en sån sak som att gå i och ur bilen eller upp från stolar kan kräva den bistraste av minar. 

Växtvärken har också satt fart igen men sammandragningarna har lugnat ner sig om jag inte tar ut mig. 

Smidig som ett kylskåp helt enkelt. Det beskriver nog mig bäst just nu. Hur skall jag ens fungera om bara några veckor? Kommer jag att kunna jobba 9 veckor som planerat? Det är frågan det. Just nu är det en lockande tanke att ligga i sängen några heldagar. 

Jag är grymt nöjd med årets prestation. Vi hade roligt, skrattade mycket, jag fick massor av kärlek från sambon och hjälp av snälla lagkamrater (att spela kubb en heldag när man har onda fogar är sådär...). Ja och så TRÄFFADE jag massor. Trots utebliven träning. Jag är ett jävla kubbess jag..