❤️B U S A M E D E M L A

Men det sitter ju i hårt, vårt liv har ändå varit stabilt ganska länge nu. Det var länge sen sambon åkte in akut och även om han inte mår bra så är han hemma och vi lever ett liv tillsammmans som familj. En familj med sjukdom som en extra familjemedlem, men ändå som en familj. Vad som är normalt i vår familj skiljer sig från andra friska familjer. Våra barn har en extra dimension i livet att förhålla sig till. Det är ett speciellt sätt att leva på men jag upplever det som att vi klarar det bättre och bättre. Vi börjar få in rutiner som fungerar men har en lång väg kvar att gå. Att jag numer mår mycket bättre och ger mig själv tid för att ladda batterierna gör förstås mycket. Det gäller att jag kan inse när det är dags bara. Jag är så duktig på att envist trampa vidare tills jag stupar. Istället för att ta en kort paus och sen orka ett tag till med nya friska tag. Men bara att jag lyckats kartlägga några av mina behov är en stor bit på vägen mot att lära känna mig själv. 

Det är ju det där med att tänka bort vad man måste och istället tänka på vad man behöver. 

Han är helt fantastisk och så mycket mer än jag någonsin kunnat drömma om. Hjärtat i den lilla pojken är enormt och han påminner mig dagligen om att vara ödmjuk inför livet.

Kor och maskiner är hans största intresse sen långt tillbaka och hans drömyrke är bonde. Han är med mycket på gården där vi bor och vi päron fnissar lite åt att han är så lik en hustomte. En hustomte som ser direkt vad som behöver göras och tar extra god hand om djuren.

Jag inser ju att jag aldrig kommer att få flytta härifrån. 

Jag kan sörja att graviditeten med Torsten blev som den blev och få dåligt samvete över att hans första år i livet inneburit så mycket mer än att bolla livet med två barn. Den tidiga förskolestarten gör mig ledsen och går emot mina personliga värderingar/principer (även om jag aldrig skulle döma någon annan som skolar in en ettåring). Men jag förlåter mig själv för det. 

Jag mår så himla mycket bättre i mig själv och är en bättre mamma/sambo än på länge. Det är häftigt att träna upp sig mentalt. Så nyttigt! Ett evigt projekt!

Nu håller vi tummarna för fina värden hos sambon också!

Jag är glad över att min storstadslängtan svalnade. Det är fantastiskt att bo så här. Jag förstår varför så många flyttat hit för att finna den där livskvalitén. 

Jag slår mig fri från så många saker som fängslat mig. Vi dansade till 5 på morgonen. Bara en sån sak. Det var inte länge sen jag hade så låg självkänsla och hatade min kropp så mycket att det psykiskt kändes som att jag gick runt i fosterställning. Det går inte att dansa i fosterställning om nån undrar. Men jag har dansat och dansat! Efter ett tag mindes jag att jag faktiskt tycker att det är något av det roligaste jag vet. En av många saker jag skall hitta tillbaka till. 

Jag somnade alldeles på tok för sent efter att legat och tittat på Torsten en lång stund. När jag äntligen somnade så kom Sixten in. Sen väcktes jag en miljon gånger och så var det dags att kliva upp i vardagen igen. Mycket lättare och gladare i sinnet. 

Snart skall jag dra upp lillsyrran ur hennes sköna sömn för vi ska gå på staaaaan. Jag tänker väcka henne med sång och dans. Bohemian rapsody Är vår sång så den får det bli. Jag har saknat att strosa i Stockholm stad utan mina älskade kids. Jag har ju hängt i den här stan sen jag var liten och åkte själv till storasystern från 11 års ålder någon/några helger om året. Innan jag träffade min sambo funderade jag på att flytta hit.

Jag börjar kanske få resfeber (av en "resa" till Stockholm och en liten kryssning, SKÄRP DIG).

Ja men va faaaan. Hur kul kan det vara att vara borta så himla många dagar. Buhuhu.. Mina baaaarn (och min sambo, lite.)

Det får bli några tårar på båten. Jag har köpt sånt där mammalyx som jag aldrig hinner med i lugn och ro så jag har något annat än saknad efter barn och sambo att fokusera på. 

Tidigare i mitt liv har mina promenader varit allt annat än rofyllda. För det första så har jag bara rört på mig över huvudtaget för att gå ner i vikt eller behålla nedgången vikt. Med det utgångsläget har promenaderna inneburit ombyte till träningskläder, en runkeeper-app, musik i lurarna och ett sjuhelvetes tempo för att nästa dag ställa mig på en våg och dö lite inombords för att det aldrig händer något tillräckligt snabbt. Jag har nämligen bara bantat av rent självförakt till mig själv och min kropp. 

Jag har bara försökt gå ner i vikt för att slippa vara misslyckad i mina eller andras ögon. Ett tag gömde jag mig ju som sagt så fort jag mötte någon jag kände för att jag var så rädd för att de skulle se min viktuppgång. 

Men nu försöker jag ju älska mig själv för den jag är och även om det är svårt så börjar det röra på sig i mitt huvud. 

Därför vägrar jag gå ner i vikt innan jag har höjt min självkänsla till skyarna och kan uppnå någon slags bättre hälsa för att jag älskar mig själv. Inte för att jag ska älska mig själv. Hänger ni med? 

Jag har haft ett par dåliga dagar. Idag stod jag som en vresig treåring och tänkte för mig själv att jag OCKSÅ vill ha en sjukdom som gör att jag blir tvungen att släppa allt för att ligga och vila i sängen. Ni vet, sådär avundsjuk man kunde vara som liten när någon hade slagit sig och fick JÄTTEMYCKET uppmärksamhet. Den avundsjukan. Ibland är det svårt att stanna i den positiva strömmen. Det gäller att ladda om innan nästa dag och på så sätt slippa börja nästa dag på minus. 

Jag har dock ett äss i rockärmen. På torsdag kväll lämnar jag nämligen ön. Helt ensam. Alltså helt solo. Bara bara jag. Det bär av till huvudstaden. Jag och mina två systrar skall ÄNTLIGEN göra den där kryssningen som vi tjatat om i så många år. 

Jag bearbetar huvudet för fullt så att det skall bli möjligt. Det är alltid jobbigt att lämna barnen. Speciellt till en sjuk sambo, men han har backup hela helgen så det skall gå bra! Tänk att vi har nära och kära som kan ställa upp dygnet runt och hjälpa till. Tre vuxna på två barn kommer att gå galant. Det känner jag mig trygg med. Men jag då. Jag kommer ju att sakna ihjäl mig. Samtidigt vet jag att den här resan är precis rätt för mig just nu i den personliga resan jag gör. 

Ibland får jag ju för mig saker. Som att vaaaaarför skulle inte en mamma kunna göra sånt som pappor gör? Sen brottas jag med samvete, seperationsångest och alla möjliga psykiska hinder innan jag slår näven i bordet och bara GÖR. 

Så nu gör jag! Jag packar och åker iväg för att få sovmorgon (glädjetårar), minst en mojito, buffé (ajmajgaaaad) och en dag på stan med min lillasyster UTAN BARN. Alltså vilket år gjorde vi det sist? 

Nu skall jag bara tänka bort Estonia, min eventuella begravning och allmän dödsångest som jag trodde att jag arbetat bort. Ja fy fan. Förhoppningsvis släpper det bara jag sätter mig på gotlandsbåten. 

De här finisarna kommer förmodligen inte att sakna mig en sekund ens. Värre för min del.

Vet ni.

Idag och igår har jag varit riktigt dum faktiskt. Eller nej. Idag och igår har jag gjort mindre bra saker. Men jag insåg det tillslut, kunde be om ursäkt och allt fick ett lyckligt slut. Jag såg mina gamla mönster rada upp sig och jag hann följa dem en lång stund innan jag lyckades bromsa och välja en ny väg. Men jag lyckades. Det är helt otroligt. Det finns hopp, till och med för mig. 

Jag är så himla tillfreds. Jag tittar mig i spegeln, möter mitt tjockaste jag någonsin och tänker att den där tjejen, hon är fin, hon har haft ett helvete men tagit sig igenom och hon är värd så mycket kärlek i sitt liv. Hennes liv är en kamp men hon står stadigt. Hon är fin som hon är. Sen kommer det en tår eller två. Herregud. Hur har jag levt mitt liv egentligen? Det känns sorgligt att jag först vid nästan 30 år skall börja älska mig själv. Så många bortkastade år. Jag hoppas att jag får leva många många år till. Jag vill ju se vart det här kommer att  leda. 

Jag har fortfarande inte någon bra självkänsla. Det kommer förstås att ta jättelång tid att träna upp den. Men att jag har börjat. Det är magiskt. Hela jag längtar ut. 

Jag längtar och drömmer. Hej älskade liv. Jag vill aldrig tappa bort lusten till dig igen.

Under den senaste månaden har han kämpat med två tänder uppe men de har inte kommit ner hela vägen än. Han har haft tredagarsfeber med hög hög feber och prickar efteråt. Nu senast är det en förkylning som domderar. Men vi hoppas på friska tider snart!

Torsten klurar och funderar mycket nu. Han gillar att leka och prova olika saker. Brorsans leksaker är bäst förstås! Extra bäst när han får vara med och leka. 

Han är en glad prick men blir ledsen/orolig om man går ifrån rummet eller lämnar honom för snabbt. Då kommer han krypande efter och ropar. 

Det absolut senaste är att han (trodde jag aldrig för bara några dar sen) GÅR med sina små söta fötter om man håller honom i händerna. Helt otroligt. Han har också börjat gå längs med möbler. Det verkar fortfarande lite läskigt och han ser nästa chockad ut när han lyckas. Skruttfisen.

Torsten äskar att pussas och kramas. Han drar gärna i storebror men har också börjat klappa fint. Han lär sig så mycket nu och är en bebis som faktiskt lyssnar ganska så bra. Visst har han glimten i ögat och bjuder på en hel del bus och show men jag uppfattat det som att han lyssnar och slutar med saker när vi ber honom. 

Torsten charmar alla. Jag har aldrig varit med om maken till charmtroll. Han får kompisar oavsett vart vi är och det tar en evighet att vistas i offentligheten eftersom Torsten måste charma upp någon som se vill prata och gulla. Det är trevligt nästan jämt. Torsten söker efter människor som kan upptäcka honom och när han får kontakt så ler han STORT. Haha.. Men inte till vem som helst. Han väljer ju ut sina gullisar. 

Jag undrar om han tänker gå sina första steg om en månad ungefär. Det ska bli spännande att se!

Jag klättrar och klättrar, högre och högre. Det är stora steg jag tar nu. Så mycket som jag förändras just i detta nu, det är omöjligt att beskriva. Vad händer? Hur är det möjligt att helt plötsligt börja må bra igen. Tyvärr vaknade jag inte en dag och kände att livet hade vänt, det har ju skett gradvis och jag har ju kämpat. Länge. Men det är som att jag äntligen kan se det. Det är konstigt och ovant. 

Från och med nu är den enda vägen upp och alla de där andra klyschorna som går att dra till med. Jag går runt och är en levande klyscha just nu. Helt sjukt. Hur ska det här sluta egentligen?

Sambon har fel på sin sköldkörtel och de har inte lyckats få till några bra värden än. Medicinen skall fortfarande justeras. Eftersom risken med att söva en människa med de dåliga värden som sambon har, är att personen inte vaknar igen, så vill de inte operera. Vi får vänta på en ny operation. Tidsmässigt pratar vi om kanske 2 månaders väntan. 

Jag tänker inte lyfta sambons känslor här. Men ni kanske kan ana besvikelsen. 

Tacksamheten är ändå oändligt stor. För tänk om de hade opererat och missat den här viktiga detaljen. Det hade kunnat sluta väldigt illa.

Först blev jag låg, mest för sambon skull då jag känner hans längtan och vet hur mycket han längtar efter att få må bättre. Men jag tänker förstås också på mig och barnen. Hur vi påverkas och vad den här förseningen innebär för alla i den här familjen. Det hade passat så bra med en operation nu och hade det här beskedet kommit för några veckor sedan så hade jag dragits tillbaka ner i botten och ramlat runt under ytan. Men det känns okej. Jag känner mig stark. Det är bara ett gupp på vägen men vägen fortsätter förbi. Det kanske tar lite längre tid att komma fram men vi rör oss fortfarande framåt!

På lördag skulle jag och sambon äta en middag ute för att få den där sista egentiden innan allt kaos. Istället får det bli en försenad 12-års middag. Det bästa med att operationen skjuts upp är att vi kanske hinner med ytterligare en middag innan det är dags. Kanske en bio också i bästa fall! 

Jag hoppas att sambons värden kan bli bättre snart och stabilisera sig. Jag önskar att han kan få känna sig bättre av medicinen snart och att han inte behöver sova bort två månader till av sitt liv. 

Vi fixar det här!

Får jag dela med mig av en sorglig hemlis? Jag har nog egentligen aldrig älskat mig själv. I perioder har jag haft ganska så bra självförtroende men när livet har varit turbulent så har det nötts ner och där självkänslan borde ha tagit vid, där har det inte funnits någon trygghet och kärlek att vila i. Jag har insett att jag har levt med dålig eller näst intill obefintlig självkänsla den största delen av mitt liv. Det har förstås lett till miljoner olika konsekvenser och nu när jag förstår varför jag agerat som jag gjort stundtals så blir allt så begripligt. 

I slutet av augusti fick jag en magisk helg hos en av mina bästa vänner. Hon bor i Alingsås och jag hade 4 timmars bilresa dit och hem. Hela resan var en riktig spontan-grej men åh så fantastiskt det blev på alla möjliga sätt! För att ha något att fokusera på under bilfärden så lånade jag en ljudbok på biblioteket. Det var inte vilken bok som helst. Nej. Det var en bok som visade sig vara just den boken jag behövde läsa. 

Så fort jag kom hem beställde jag Mias samlade tankar om självkänsla och jag är verkligen peppad på att förändra mitt liv med hjälp av den boken. Jag kommer förmodligen att skriva en del här på vägen. All dokumentation är bra dokumentation tänker jag. 

Heja mig!