❤️B U S A M E D E M L A

Det börjar bli ljusare ute och i takt med att solen värmer upp jorden så startar det där suget för plantering. Att driva upp små plantor från frön är bäst intill beroendeframkallande. I år hade jag gjort upp en plan på att skippa planterandet och bara köpa nån färdig tomatplanta sisådär och lämna all odling till året efter. Jag tänkte att det är lite realistiskt med två barn och sjuk sambo. Men så är mars alldeles bakom hörnet och vad händer!? Jag kan inte sluta tänka på jordiga händer och den där fantastiska känslan som infinner sig i hjärtat när de första små spretiga plantorna tittar upp. 

Sixten som färsk fyraåring minns tidigare år och drömmer om morötter, tomater och potatis. Vi delar helt klart intresset för odling. Han har ju redan startat i leken. Det lutat åt att jag måste ta fram fröerna. Jag kan nog inte hålla mig. Det får bli som det blir helt enkelt. I liten lagom mängd.. 

Jag har visst blivit beroende av liv. 

Jag kom till vårdcentralen och blev ordentligt undersökt. Och visst fanns där en suspekt knöl.. Jävla skit tänkte jag. Läkaren skickade remiss till mammografi. Jag var helt bombsäker på att det bara var en körtel och absolut inte cancer. Men tankarna började ändå snurra och på kvällen bröt jag ihop. Det kan inte vara cancer, snyftade jag. Så ond kan inte universum vara att våra barn skall ha en så sjuk pappa och mamma samtidigt under deras uppväxt. 

Cancer är min största skräck. Att dö ung. Inte få vara med barnen i deras uppväxt och vuxna liv. Jag är inte vän med döden. Jag vill inte ha någon död i min familj på väldigt väldigt väldigt många decennier. Men nu stod jag plötsligt där, snubblande nära just den verkligheten. 

På onsdagen var jag på vårdcentralen och redan idag, fredag, var det dags för undersökningen. Jag fick börja med en röntgen och sen fick jag veta att en läkare skulle titta på bilderna. Såg de bra ut skulle jag få gå hem, vid frågetecken skulle jag bli inkallad direkt på ultraljud. Jag blev inkallad på ultraljud och pulsen ökade något. 

Läkaren undersökte länge med ultraljudet och kunde sen glatt berätta att allt såg normalt ut. Allt såg normalt ut och den där hemska hemska sjukdomen hade inte satt klorna i mig. Jag är oändligt tacksam för det! 

Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka på alla de kvinnor som legat på samma brits och fått det där fruktansvärda beskedet som jag slapp få höra denna gång. 

I lördags gick jag en promenad med barnen och spanade efter vårtecken. I Martebo känns våren alltid lite senare än övriga Gotland. Det tar liksom lite extra tid för allt som växer. Om det verkligen är så och varför har jag ingen aning om. Kanske för att det ligger vid en myr och lite inåt ön. Hur som helst så tycker jag att våren gott kan vänta till mars, för att blomma ut senare i april och blomstra i sin fulla prakt i maj. 

Vi har redan hittat några vintergäck i trädgården vid barnens sandlåda och snart är det ett gult hav runt deras lekplats. 

Men det vi hittade i lördags var något alldeles särskilt som fick det att kittla i magen. 

Killarna och jag gav lite rosor till sambon/pappan. Jag är dålig på att uppvakta med blommor men får själv ibland. I fredags fick jag feeling och drog hem en kvast från Linds. Man kan tro att jag gick in i butiken för min egen skull, men jag gick inte in en millimeter på varken inredningssidan eller plantskolan. Så det var verkligen med ett romantiskt och osjälviskt uppsåt som jag travade in och valde ut en vacker bukett. 

Helgen gick alldeles för fort. I morgon är det dags för jobb och kvällsmöte. Det blir genus och jämställdhet på schemat. Spännande! Jag tror på en bättre vecka och känner att själen är med mig. Jag gör vad jag kan och det är bra. 

Barnens morfar får hämta och hjälpa till hemma fram till jag kommer hem från jobbet. Tänk den dagen vi slipper pussla med allt. Dagen då vi är två föräldrar med lika möjlighet till ansvar över barnen. Det känns ljust. Som att det är nära men ändå inte. Hoppfullt. 

Nu efter två graviditeter och fyra år utan tillsatta hormoner har jag äntligen börjat lära känna min kropp på djupet. 

En ganska ny upptäckt är att jag har pms. När jag insåg det tidigt i höstas så klarnade hela min värld. Mina humörsvängningar är på pricken i takt med mensens cykler. 

Oftast är jag kokande arg under ägglossning. Jag har den kortaste stubinen och ångar på i allt jag gör. Den här perioden kan jag bli rosenrasande över världens minsta grej och kroppen är på helspänn. Det kokar och bubblar i hela mig och det är en häftig men ganska utmattande period. Aldrig känner jag mig så stark och fylld med kraft som då. 

Under mensen och dagarna innan den har börjat så brukar jag vara ledsen och nedstämd. Jag gråter för allt, är så himla skör, känner mig värdelös och tappar självkänslan helt. Det är en period fylld av hopplöshet, rädsla och ångest. Jag dras ner i ett ändlöst svart hål och när perioden är slut så är det som att dras upp över ytan med ett ryck. 

Perioderna mellan dessa är jag lugn och harmonisk, fylld med glädje och lust till det mesta. Det är då jag vill påbörja projekt hemma eller umgås med andra. 

Nu när jag är medveten om min pms och kan planera och förbereda mig innan perioderna slår till så är livet lättare. Men framför allt så har jag en bättre förståelse. Jag vet att ledsamheten eller ilskan kommer att gå över och försöker att använda mig av mina perioder i livet. Det går bara att åka med, släppa kraven och rätta sig efter den perioden som gäller. Då kan det till och med vara fint att få vara ledsen och skör eller härligt att vara arg och kraftfull.

Den här ägglossningen verkar dock ilskan och kraften utebli. Istället har jag en ledsen period så det kanske blir tvärt om denna gång? 

Jag har tänkt börja med mina johannesört-tabletter igen och se om de kan släta ut mina dalar lite. När jag är mitt i mina ledsna perioder så funderar jag alltid på att söka hjälp för min pms. Jag har läst om kvinnor som får antidepressiva att ta just under den ledsna perioden bara och det skall tydligen fungera bra. Jag får fundera vidare på det helt enkelt. 

Det har varit en vecka fylld av konflikter och en del mys. Vi hade ett par dagar i mitten av förra veckan då vi var helt sänkta allihop. Ingen orkade hålla sams. Barnen låg på golvet och vred sig i höga missnöjestjut och jag var redo att spärra in mig själv på valfri anstalt den där heliga timmen innan läggdags då liksom allt når sin kulmen och sambon måste vila. 

Det var fint att få gå till jobbet i morse men också så konstigt att vara tillbaka. Det kändes som att jag hade varit borta i en evighet och även om jag vet att mina arbetskamrater är bäst så får jag så dåligt samvete av den extra belastning och stress min vab ger. Det är mycket tufft inom barnomsorgen just nu. Budgeten är stram och alla barn i behov av särskilt stöd (med neurologiska sjukdomar) har fått sina resurser indragna. Det är sorgligt att vara pedagog i förskolan med de förutsättningar vi har. Ändå tycker jag så mycket om mitt jobb. Det blir snarare en sporre att göra ett så faktiskt jobb det bara går utifrån de ramar vi har. Barnens bästa är och förblir alltid i fokus, med resten får man trolla. 

Jag har fortfarande så mycket kvar att lära mig i mitt yrke. Och skyhöga krav på mig själv.... En del dagar känner jag mig hopplöst dålig. Så kändes det idag. Jag gick hem med tunga axlar och var frustrerad över vilken dålig dag jag haft. Det är så struligt i mitt liv att jag blir disträ och rörig på jobbet. Men förhoppningsvis kommer det att bli bättre i takt med att livet lugnar ner sig. Ändå tycker jag att jag borde kunna göra mitt jobb bättre och lämna mitt privata jag hemma lite mer än vad jag lyckas med nu. Ibland undrar jag om jag inte skulle ta och välja ett annat yrke. För att liksom ge plats åt en bättre pedagog. Barnen förtjänar det bästa! Men jag brinner ju egentligen för det här, även om jag befinner mig i en svacka just nu och har låg självkänsla. Jag vet ju att jag är fantastiskt bra någonstans där inne och förhoppningsvis kan jag utvecklas till den där super-pedagogen som jag drömmer om. 

I morgon är det en ny dag!

En vintrig bild på kvarteret runt min förskola. 

Ryan Murphy står bakom serien och han har blivit lite av en favorit hos mig. Han har nämligen skapat två av mina favoritserier, Glee och American Horror Story. 

Glee har jag just sett sista säsongen av och grät sådär pinigt hejdlöst mycket under det sista avsnittet. Jag är redan sugen på att se om serien, den har verkligen flyttat in i hjärtat. Förmodligen för att jag alltid drömt om att leva ett liv med sång som uttryck. Tänkt att få sjunga ut alla känslor sådär. Magiskt. Hela seriens alla säsonger finns på Netflix. 

American Horror Story såg jag tre säsonger av i höstas. Så FANTASTISKT bra! Jag höll på att få en hjärtattack under de första programmen i den första säsongen men efter ett tag så vande jag mig. Älskar att varje säsong har en egen handling och att det på så sätt aldrig blir sådär långdraget med onödig spänning och den där eviga väntan på ett slut (hatar lost, heroes och andra långkörare med "falsk" spänning). Nu väntar jag på att Netflix skall uppdatera med fler säsonger. 

Så är det äntligen dags för Scream Queens. En serie i genren skräck-komedi som inspireras av gamla skräckfilmer. Första säsongen utspelar sig i ett sorority house där mystiska mord sätter skräck i eleverna. Rektor för universitetet är självaste Jamie Lee Curtis och många andra kändisar medverkar. Även denna serie har fristående säsonger. Så storyn för säsong ett slutat i sista avsnittet. En ny säsong är in the making och då blir det en ny story där många av skådespelarna är tillbaka i nya roller.  

Vilken spännande tv-vår det kommet att bli!

Februari är egentligen den värsta månaden på året. Det är mest en retsam väntan på våren med en massa ilska baciller och virus. Hade det inte varit för Mello så hade jag behövt gå i ide varje år för att ens överleva. Men nu finns ju den älskade Melodifestivalen att se fram emot och jag är så glad över att det är en sådan lång och härlig folkfest. Jag kan inte tänka mig hur förskräckligt det skulle vara om mello bara blev förlagd till en ynka kväll igen. Nä hu. Det vågar vi inte ens prata högt om, eller hur.. 

När Loreen vann så sa jag och systrarna att vi skulle se esc-finalen i Sverige året efter men det blev ju inget med det. Istället var vi på mello-final 2014 och det var såååå häftigt. Det var gåshud över hela kroppen även under de bidrag jag egentligen inte gillade. 

När Måns tog hem segern och Sverige stod som vinnare igen så sa vi återigen att vi skulle se esc-finalen på plats i vårt fina land. I Stockholm till och med! Nära och bra eftersom systrarna bor där. Men så försvann biljetterna i ett nafs och jag hade egentligen inte råd. Men.. Så.. Kom det ett litet reklamblad från ICA med rabatterade priser till alla showerna. Samma dag gick jag in och köpte tre biljetter!! Finalen var förstås slutsåld men vi fick plats till familjeshowen klockan 13 så vi får tjuvstarta med att se showen live på plats och känna pulsen i Globen för att sen se finalen med röstning på tv sen på kvällen. Vi hinner äta gott emellan och ta något glas vin. Helt perfekt! Precis som jag läste i en annan mellofrälst blogg så görs ju tävlingen för tv och det är i det konceptet som det är bäst! Men det ska bli väldigt roligt att få höra låtarna live. Speciellt efter min upplevelse av den svenska mellofinalen 2014. 

Till nästa års melodifestival vill jag köpa in en glittrig boa och diskokula. Det behövs fler glittriga traditioner under den mörka vintern. 

Förutom valet av land är vi helt oense om hur själva resandet skall gå till. Sambon vill sätta sig på Arlanda och nappa en resa sådär i sista sekund. Bara ta en flygstol nånstans och hitta ett hotell som passar. Ursäkta men VEM tror han att han är tillsammans med? INDIANA JONES?? Jag ser framför mig hur vi hamnar på gatan i ösregn och knackar dörr för att bli varse att ALLA hotell/vandrarhem är fullbokade och att det enda vi får tag i efter timmar av letande är ett hotell som kostar ett par tusen per natt. Eller en skrubb med kackerlackor. Excuse me for not hoppning jämfota över den idén. 

Jag vill vara ärlig. Alla bitar av mitt liv måste få synas. Det jobbiga måste få ta plats. Jag vet av egen erfarenhet att det ger tröst och kärlek att få läsa om andras kamp. Det är viktigt för mig att få dela med mig. 

Ofta får jag dåligt samvete för att jag längtar ut. Jag drömmer på natten om att slita mig fri från allt det tunga i vår relation och i vårt gemensamma liv. Men så vaknar jag och tänker på oss. På det fina. På våra barn. Att jag lever med en man som jag älskar och att livet inte är kompromisslöst med någon. Jag älskar min sambo, han är min bäste vän. Ett liv utan honom är inte möjligt. Men om vi skall fortsätta som ett par så måste vi få hjälp. Massor av hjälp. Det kommer att krävas väldigt mycket av oss för att få en sund och kärleksfull relation igen. Vår relation har blivit som ett gammalt hus i behov av en totaltenovering. Det räcker inte att måla ytskikten, grunden behöver gjutas om. 

Men vi kämpar, som med allt annat i vårt liv. Det skulle vara så himla sorgligt om vi förlorade den här matchen. Vi som har gått igenom så mycket.