❤️B U S A M E D E M L A

Alla Helgona och halloween är ju vitt skilda högtider. Men kan man fira halloween och sedan hedra de döda så ser jag inga problem med det. 

Någon spökrunda för att jaga godis hoppar vi i år, det är ändå inget Sixten känner till. 

Senast idag hittade jag ännu ett tecken på vilka fantastiska människor med hjärtan av guld som finns omkring oss. I brevlådan låg nämligen ett paket. 

En elefant hade hon prickat in också, det råkar ju vara mitt favoritdjur... Det kommer att bli en mysig Snuttis för bebis-hen. Så kom ut nu bebis! 

Kan inte övriga familjen gå i overall om de fryser. 

Hur som helst så har jag öppnat ett fönster just nu. För det är jag värd. Jag sitter i soffan och har tvärdrag så pass att jag får brain-freeze men det skiter jag i. 

En finnjävel har jag fått också. Mitt på snoken. Gravidglow my ASS..

Järn 134 (fortfarande utan tillskott)

Urin 0/0

Blodtryck 130/80

Sf mått 37

Hjärtljud 156

Bra värden! Bebis ligger med huvud ner! So far so good. MEN fortfarande ruckbar. Vilket jag visste egentligen eftersom jag har ett bowlingklot ibland och inget klot alls andra dagar. 

Min bm försökte göra en hinnsvepning men det gick inte vägen. Jag har börjat mjukna men är långt ifrån redo för förlossning. Tappen är ca 2 cm lång fortfarande och de riktiga förberedelserna är inte färdiga än. Min bm trodde inte på bebis den närmaste tiden.

Igångsättning nästa helg? Jag hoppas att jag hinner mogna så pass att kroppen är redo. Ja, om det inte sätter igång innan. Troligtvis INTE.

I natt skall jag prova att sova sittande. Fy va jag saknar min icke-gravida kropp.

Första dagarna var jag vid gott mod och tänkte att det inte gjorde så mycket om jag gick över i en hel evighet (bara jag slipper bli igångsatt) men nu börjar tålamodet tryta. Det är blandade känslor. Jag njuter av att vara med Sixten och sambon. Det är härligt att se sambon bli piggare för varje dag som går (skillnaden är ENORM). Men jag är trött på att vara gravid nu. Det gör mest ont och jag är stentrött eftersom jag vaknar klarvaken flera gånger per natt.

Till Sixten hade vi aldrig något babynest. Jag hade inte hört talas om det då och vi använde oss av amningskudden för att mysa in honom i soffan och sängen. Men ärligt talat så låg han mest på mig som en liten groda de flesta timmarna på dygnet. Det var där han ville vara och där fick han vara så mycket han hade behov av. Den här lilla skrutten kommer att få det lite svårare med uppmärksamheten och kommer förmodligen inte att få lika mycket grodtid med sin mamma som storebror fått men det finns ju vissa knep för att få till den där tryggheten ändå. Bland annat har jag pluggat på hur man knyter sjal till nyfödda och räknar med att lillplutt skall hänga med mig nära hjärtat även om vi är i farten och inte sitter i soffan och grodar oss. Sen fastnade jag för det där med babynest. Det är litet, trångt och mysigt och går att flytta med överallt. Första tiden med Sixten satt jag och sov med honom på bröstet. Nu kommer jag ju springa mellan två barn och hoppas då att jag kan ha babynestet i sängen och få det tryggt för lilla bebis så att hen inte vaknar varje gång storebror kallar.

Vi har noll planer på hur allt skall fungera med sömnen när bebisen kommer. Jag tänker hålla alla dörrar öppna. Målet kommer att vara att alla i familjen skall få sova så bra och mycket som möjligt sen får vi anpassa oss efter det. Om det så betyder att hela vårt sovrum kommer att bli ett stort samsovningsprojekt med barnvakt/stötteperson blandat med oss och ungar så får det bli så. Skall man överleva småbarnstiden så tror jag att man får släppa alla normer och "hur det borde vara" eller hur det "ser ut i andra familjer". Vi får köra en lösning som fungerar för oss. Målet är att vi alla skall må så bra som möjligt, hela familjen, stor som liten. Vi behöver trygghet och stabilitet i vår familj. Inte "tydliga ramar", "fasta rutiner" och "regler" som måste följas. Befriande var ordet. Sambon är ju dessutom fortfarande nyopererad och måste sova i egen säng i någre veckor till minst så det är jag och ungarna helt enkelt. Det löser sig. Jag är inte orolig.

 

Det blir ju lite pyssligare om jag blir snittad, mene... Nä. Det tänker jag inte gå med på.

 

Babynestet har svärmor/farmor sytt ihop så fick jag avlastas från det projektet mitt i allt kaos. Jag lämnade med en beskrivning från nätet och allt material som inte alls gick på många kronor jämfört med vad det kostar att köpa ett färdigt. Tyget är från IKEA och svärmor/farmor har även sytt ett överdrag till amingskudden så att den kan få vara snygg i soffan.

Sista helgen innan sambons sjukhus-period så hann vi med att ordna kräftskiva med fina Vatlingsborna. Vi städade ur deras lada och sen gick jag och H "Ernst" all over the place kan man säga. Vi hämtade grenar och använde oss av saker vi hade hemma för att få till det sådär mysigt och lantligt. Jag hade bröllops-feelings och drömde mig fram till maj 2016 då vi äntligen skall gifta oss. Under pyntandet och fixandet hade jag grymma sammandragningar och kunde liksom inte göra så mycket som jag velat och under festkvällen så kraschade sambon och vi fick lämna festen innan det hann bli ny dag. Vi hann plocka undan lite innan vi åkte hem men de stackars Vatlingsborna fick röja efter festen sen. Nästa år hoppas jag att vi är piggare och att festen varar lite längre. För nu måste det bli tradition. Allt som blir lyckat måste göras igen. Så är det bara.

Sakta sakta går vi stadigt mot en frisk och hel familj. Sambon har varit utskriven i fem dagar och skillnaden är enorm. Även om vi gör småbesök på sjukhuset med jämna mellanrum så är det en helt annan sambo som vi fått hem denna gång. Förra söndagen blev han ihopsydd senaste gången och det är fantastiskt hur kroppen kan återhämta sig så snabbt efter fem operationer på så kort tid.

 

De första dagarna hemma var lite småtuffa, vi surade på varandra och försökte hitta nya rutiner i allt kaos men nu har bitarna fallit på plats och vi bara njuter av att få vara tillsammans. Det var så mycket känslor och rädsla i omlopp och den tuffa period vi gått igenom hade satt sina spår. Men vi slappnar av mer och mer och även om vi inte tar något för givet så känns det som att sambon är hemma för att stanna den här gången.

 

När nästa (och sista!!!) operationen blir vet vi fortfarande inte men vi gissar på efter jul. Då skall bukväggen sys ihop och bråcket åtgärdas. Förhoppningsvis blir det en ganska så "enkel operation" med en normal återhämtning. Men det är långt fram i tiden och vi fokuserar på det som är nu. Det som komma skall. Den operationen tar vi då. Jag är så fantastiskt stolt över min fina sambo. Han har gått igenom så otroligt mycket och hans livsglöd är så stark. Han är en sann överlevare och vi förstår mer och mer hur illa det var och vilken "tur" han ändå har haft med tanke på allt som hänt. Han lever och han kommer att bli återställd med tiden.

 

Det är helt otroligt vad dessa dagar tillsammans har gjort med mitt psyke. Jag är glad och avslappnad, skrattar och sjunger. Igår hade vi barnvakt till Sixten och vi hann med den där middagen vi hoppades få innan bebisens ankomst. Och VI HANN! Det trodde jag inte för bara några dagar sen. Tänk att så "små" saker som att få äta middag tillsammans kan betyda så mycket. För oss betydde det mer än jag kan beskriva med ord. Vi pratade namnförslag till bebisen, minnen från Sixtens bebistid, förväntningar och massa gulligt mys om vad som väntar oss. Vi pratade om alla smärtsamma minnen från den senaste månaden och allt föll liksom på plats mer och mer. Idag är vi fulla med längtan och jag är ÄNTLIGEN psykiskt redo för en förlossning. Jag känner en sådan enorm styrka i mig och en bubblande kärlek till sambon, fina Sixten och vårt lilla liv i magen. När jag vågade slappna av så kom tårarna. Jag är bara så lycklig över att ha honom här. Lycklig över att äntligen vara lycklig och glad. Jag har aldrig varit så orolig i hela mitt liv. Jag har aldrig kännt mig så maktlös i hela mitt liv. Många har lidit med mig i och med att jag har varit/är höggravid och fått/får agera ensamstående mamma, men det har inte varit någonting jämfört med den smärta som trasat sönder mitt hjärta av medlidande för sambon. Det är svårt att se en av dem man älskar mest i hela världen gå igenom en sån smärtsam tid. Varje bakslag krossade mig inombords och jag önskade så att jag kunde göra mer än vad jag gjorde för sambon.

 

Nu vet jag att allt kommer att lösa sig. Jag vet också att jag är starkast  i världen. Jag kan ta mig igenom allt som kastats emot mig. Jag har lärt mig att släppa kontrollen och åka med. Det är ingen idé att hänga kvar vid "hur det skulle bli" eller "hur man vill att det skall vara". Det är bara att acceptera läget (även om man inte gillar läget) och låta livet föra en framåt.

 

Den senaste tiden har förändrat både sambon och mig som personer men den har också fördjupat vår relation ytterligare. Är det något jag är säker på i mitt liv så är det att jag och sambon kommer att vara tillsammans tills döden skiljer oss åt. Vi har redan gått igenom alla bröllopslöften i världen tillsammans, sida vid sida, om och om igen. Vi blir bättre och bättre för varje år som går. Det kunde vi aldrig ana för 11, 5 år sedan då vi 16 och 17 år gamla föll pladask för varandra. Tänk om vi visste vad som väntade då.

 

Tänk om vi visste hur mycket vi skulle älska varandra efter så lång tid tillsammans.

Gissningar kommer här:

Della (flicka)

❤️ Sixten (lillebror)

Pappa/morfar (flicka)

Emily (pojke)

Lina (pojke)

Malin (flicka)

Lena (flicka)

Karin (pojke)

Terese (pojke)

Sandra (flicka)

Maddi

Sophi

Jonas

Tessa (pojke)

Julia (pojke)

Therese (flicka)

Mamma/mormor (pojke)

❤️pappa/sambo (pojke)

Louise (pojke)

Ibland blir jag så arg och frustrerad att jag till och med blir lite rädd för mig själv. I torsdags hade jag en sån dag. Det var fel på ALLT! Jag förvandlades till en gravid-zilla.

Alltså oavsett om jag ser höggravid ut eller bara skitfet och enorm i allmänhet (om man råkar missa den extremt vaggande gången), GÅ RUNT FÖR I HELVETE! Störst går först!

Alltså människor luktar ju så jävla illa med sina parfymer, cigaretter, tuggummismackande och annat påhitt. Andas på någon annan.TACK! Eller sprid lukt och dö.

I värsta fall kanske jag tar en tugga i förbifarten.

Allvarligt talat. Har det inte gått ut någon meddelande i t ex tidning och radio om att jag är höggravid? Kan inte sånt vänta?

Sminkade, fixade naglar, inpackat och nyklippt hår, vackra kläder i aktuellt mode vs oborstat hår, noppriga och för små kläder med matkladd och snor på, korta ledsna naglar, noll smink och mörka ringar under ögonen. Och det värsta av allt. Strumpbeklädda fötter i tofflor. Vackra ungdomar står inte högt i kurs. Glada är dem ofta också. Det går över tänker jag skadeglatt. 

De blir förmodligen utsatta för aga. Det bara måste vara förklaringen annars deppar jag ihop. 

Det är så jävla härligt att vara gravid. 

Jag är nervös och pirrig. Undrar om jag kommer att vara det varje dag nu och bara leta "tecken" på att det sätter igång. Nästa tid hos barnmorskan är onsdagen den 29. Då skall vi undersöka hur långt min kropp kommit och om det går att göra hinnesvepning. 

Nu tycker jag att vi gör en sån där lista. NÄR KOMMER BEBIS TROR NI? Och vad blire för kön. Vinnaren vinner en stooooooor....... Ära.... ;)  

Så, kom igen. Vad tror ni? Hit me.. (De rara anonymisarna får gärna gissa också)

Hur vet/känner man förresten att det är på gång? Kan man ana något sådär sista tiden eller är det meningslöst att leta tecken? Ja förutom de där uppenbara som vattenavgång eller slempropp som lossnar. Just nu känns det som att jag skulle kunna vara gravid i 1000 år till om min kropp fick bestämma så jag har inga hopp på att inte behöva bli igångsatt längre. För bara några dagar sen kändes det mer som att det kunde vara dags när som helst men något har förändrats även om jag inte kan sätta fingret på vad.. 

Sixten är hemma från förskolan även denna vecka och nästa. Vi vill vara tillsammans nu. Det skulle vara katastrof om han drog hem någon dagisbacill just nu också, maginfluensa i det här hemmet är inte att föredra med tanke på allt. 

Nu gäller det att såret håller sig fint och att sambon får vara feberfri. Då har vi stora hopp om att han får stanna hemma den här gången. 

Mamma som flyttade in här i söndags kväll har flyttat ut igen och även om det har varit skönt med nattsällskap, först av lillasyster och sen av mamma, så sov jag som en stock inatt. Så trygg och djup sömn har jag inte haft på länge. Ändå har jag ont i huvudet och är stentrött idag. 

Det är nästan så att jag inte vågar pusta ut. Jag gjorde det i och med förra utskrivningen i måndags men då åkte han ju tillbaka efter två dagar. Så nu tar jag inget för givet. Jag är bara glad för de dagar vi får tillsammans. Förhoppningsvis är nästa sjukhusbesök på en annan avdelning - förlossningen!! 

Den långa versionen kommer när jag lyckas få en stund över. Ingen bebis på gång än i alla fall och familjens alla medlemmar mår bra!

I helgen gjorde vi chokladbollar. Då var det extra gott att smaka. 

Under Sixtens första halloween så sov han när jag karvade pumpa. Förra året kladdade han mest och hjälpte till att gröpa ur så gott han kunde. I år var han en fena med skeden och var väldigt engagerad i hur pumporna skulle se ut. Han målade ut vart ögon, näsa och mun skulle vara och sen målade jag och skar ut. 

Jag hoppas med hela mitt hjärta på en ny hemgång inom de närmsta dagarna och att han kan få stanna kvar hemma sen. Nu får det vara bra. Nu orkar vi inte vara ifrån varandra längre. Men jag kommer nog inte våga slappna av med att de här sjukhusturerna är över i första taget. Jag längtar efter den dagen jag kan det. En frisk sambo, lugn och ro i vår familj - DET längtar jag efter. 

 

Idag åker hon hem men hon är tillbaka nästa måndag. Så i en vecka får hon paus från gravidtrollet.

Nånstans i hjärtat känns det lite som en sorg att den här graviditeten blev så långt ifrån vad vi hade planerat att den skulle bli. Om nu det här är min sista graviditet jag upplever så hade jag hoppats att jag kunde få njuta av den mer. Men livet blir liksom sällan vad man planerat. Och så fort bebisen är ute hos oss kommer nog graviditetens tuffa tid att vara ett minne blott ändå. Det är ju inte själva graviditeten som är den egentliga resan. 

För allt är liksom emot mig. Till och med på Ica jävla maxi KNUFFAS folk och går IN I MIG för att de inte kan flytta sig och gå runt min stora och gravida kropp som samtidigt måste ha koll på min son. Då får jag lust att börja slåss. Jag som är världens fredligaste person på jorden annars. 

Jag tror att allt kommer att falla på plats när sambon är hemma igen. Då kommer det att kännas lättare och vi kan ladda om, igen. 

Det gör så ont i hela mig. Jag kan inte ens sätta ord på hur trasig man blir av att se sin 2,8 åring falla sönder och samman i saknad efter sin pappa. Jag kan inte göra honom hel hur mycket jag än försöker. Det gör så ont. Vi skulle få lugn och ro fram till bebisens ankomst. Vi skulle få njuta av tid tillsammans. Det skulle vara bra nu. 

Mitt hjärta orkar inte ta mer. Hur ska jag kunna ta hand om Sixten och en spädis samtidigt? Hur skall allt gå till? Hur ska jag kunna organisera allt så att det fungerar för Sixten? Han kan inte bli av med sin mamma också. Inte efter allt som har hänt. Han behöver mig som allra mest just nu och då skall det komma en liten bebis och sära på oss.

Tänk om jag blir snittad och Sixten måste tas om hand av våra familjer. 

Jag orkar inte med det här. Jag önskar just nu att jag inte vore gravid. Jag orkar inte mer. Det gör för ont i hjärtat. Hur jag än vrider och vänder på allt så finns det ingen lösning som är tillräckligt bra för någon i den här familjen. Hur fan ska jag tänka?

God natt och tack för kommentarer/sms/samtal! ❤️

På kvällens ronda med omläggning av sår osv så tyckte inte distriktorna om vad de hittade (en febrig och smärtfylld sambo med ett väldigt vätskande op-sår) så de ringde efter en ambulans för att skjutsa in honom tillbaka till sjukhuset. Sixten och jag hade just kommit hem från stan (vi köpte sophink och lite annat för att underlätta för personalen som skall jobba hemma hos oss med sambon) så vi blev lite tagna på sängen. Sambon var inte i så dåligt skick när vi lämnade honom. 

Förhoppningsvis behöver sambon bara lite antibiotika och dropp för att bli av med febern. Det är nog bara lite "efter-operations-feber" och han är säkert hemma igen innan veckan är slut. Säkert hur vanligt som helst och bara en liten eftereffekt som försvinner fort. 

Älskade sambon. Åh va jag hoppas att han kommer hem fort igen, pigg och glad. Älskade bebis, stanna där inne nu! Vänta på pappa! 

Idag gick jag på mitt sista mvc-besök innan bf. Det ska bli spännande att se om det hinner bli några fler. Nästa inbokade besök är den 29 och vi är beräknade till den 24. Tio dagar kvar alltså. Barnmorskan hade på känn att det skulle komma en liten bebis den 26-27-28 där nånstans. Vi får se om hon har rätt. 

 

Idag kollade vi att bebis fortfarande ligger med huvud neråt (check på den!) och så hjärtljuden förstås. Hjärtljuden låg på 148 denna gång. Högst hittills. Men barnmorskan hade bråkat en del med bebisen innan så det var inte så konstigt. 

 

Blodtrycket var fint och några andra värden tog vi inte. Det behövdes inte med tanke på vilka fina värden jag haft hela vägen helt enkelt. Järntabletter kunde jag skippa. De strular bara till det med magen och min kropp verkar ha oändliga järnreserver denna gång. Min räddning! Förstå att ha järnbrist också mitt upp i alltihop.

 

Efter det praktiska pratade vi en lång stund om själva förlossningen. Barnmorskan gick verkligen igenom det steg för steg med mig och gav alla supertips hon kunde komma på. Jag kände mig tokpeppad och laddad när jag gick ut därifrån. Nu har jag lite extra koll och det behövs. 

 

Ja herregud. Snart blir det bebis.

Watt & VEKE gör fantastiska lampor. Just denna hade jag velat ha i mässing. Jag får kanske försöka göra en själv?Riktigt snygg är den i alla fall.

För övrigt faller jag mer och mer pladask för mässing. Mässing är SNYGGT! 

Det där med en av varje verkar vara det mest ultimata. Balansen i universum typ.

Att jag önskade mig en dotter, att Sixten skulle få en lillasyster handlar nog mycket om mitt eget kön och min relation till mina fantastiska systrar och det kvinnliga som binder oss samman. Jag älskar kvinnor! Det kvinnliga är heligt för mig. Det är så mycket styrka, engagemang, glöd och vacker sårbarhet. Närhet. 

Sixten är ingen pojke i den mening att han är en tuffing som leker krig och brottas. Han är en mjuk kille med fantastisk empati och med ett vänligt sinne. Jag ser hur alla egenskaper jag älskar i det kvinnliga framträda mer och mer hos min älskade son. Vi lär oss så mycket om livet tillsammans och jag känner mig inte mindre nära honom för att vi inte har samma sorts könsorgan. Jag har aldrig önskat mig en dotter för att klä henne i gulliga små vuxenkläder eller göra manikyr och ansiktsmask tillsammans. Det jag har önskat mig är den fantastiska "kvinnlighet" jag älskar och prisar och den har jag ju redan i mitt första barn. 

Hela det här resonemanget låter helt uppåt väggarna, och det är det verkligen! Jag om någon har ju den övertygelsen om att kön och egenskaper inte har något biologiskt samband utan att det helt skapas av samhällets normer och värden. Men det förändrar inte det faktum att samhället GÖR skillnad på kön och att hur fantastiska genus-genomtänkta miljöer vi än skapar runt våra barn så finns alltid samhället och de äldre könskodade generationerna kvar. Barnen programmeras ändå och jag har alltid en sorts inneboende rädsla för att jag skall förlora Sixten till den kalla och hårda manligheten där man inte får visa känslor och måste vara ensam och stark. Men det gör inte allt "arbete" ogjort. Och när mina barn får barn så kommer det att ha förändrats ännu mer. Fantastiskt med utveckling! 

När jag plussade denna gång så försvann min önskan om ett speciellt kön ganska så direkt. Från och med då önskade jag mig ett friskt barn lika fantastiskt som Sixten.

Men omgivningen fortsätter att önska mig en liten tös och många tror att det är just en tös som ligger där inne. Jag har tydligen "tjej-mage" och en hel del andra tecken som skall tyda på det.

Vad jag själv tror? Som jag skrivit nån gång förut så tror jag på en lillebror och den gissningen har bara blivit mer och mer säker hos mig med tiden. Jag tror verkligen att en lillebror växer här inne i magen. Med helt andra personlighetsdrag än Sixtens förstås.

Det skall bli otroligt spännande att få veta vad som gömmer sig där inne. Snart vet vi! Och spelar roll, det gör det, även om jag inte önskar mig ett speciellt kön så kommer helt andra utmaningar med en dotter. 

Men idag kom svärfar med stövlar och spade för att titta i landet. Han hittade perfekta små knölar! Och ganska så många av dem dessutom. Det finns ett par meter kvar att gräva upp men en hel del följde med in och vi kunde provsmaka dem till middag! 

Vatten samlas på, fogarna gör ont. Ryggen låser sig ibland och nerver hamnar i kläm så att jag är orörlig emellanåt. 

Men det VÄRSTA är den där stickande, brännande, känslan nere i snippan. Det är precis som att bebisen stöter i botten eller något, fast än att hen ligger helt stilla. Så märklig känsla. Jag hoppar till och ajjar mig varje gång. För den känslan är sådär skön alltså. Bowlingklot i brallan - check! 

Som det känns nu med alla förberedelser som kroppen sysslar med så tror jag inte att bebis kommer att behöva bli igångsatt. Men man ska aldrig säga aldrig. 

Det positiva med den här komplikationen (så konstigt ordval, finns det något positivt med en komplikation?) är att bukväggen är för svag för att göra något åt det här i nuläget. Det måste få läka under några månader först annars är risken stor att det spricker upp igen. Tills dess finns korsett som stöd. Jag vet inte så mycket om vad det innebär att leva med ett så stort bråck men det får vi väl se helt enkelt.

När det är dags för den operationen så är jag bättre på benen och bebisen har hunnit bli lite större. Men det är ytterligare 6 veckors sjukskrivning för sambon och en ny operation. Vi hade ju hoppats på att han skulle få återhämta sig efter den här senaste operationen och sedan lägga allt bakom sig. Men det löser sig. Surt, men inget vi kan göra något åt.

Hur länge han blir sjukskriven nu vet vi inte. Men det dröjer länge innan han får lyfta och göra större fysiska ansträngningar. 

Men PERMIS fick han idag! Och vi var hemma en sväng och det gick jättebra. Sen följde han med på middag hemma hos min pappa och Sixten var så glad och hoppig att han inte visste vart han skulle göra av sig själv. Under helgen blir det lite permisar och det går framåt det här! Snart har vi vår pappa/sambo hemma igen! Det ser jag verkligen fram emot!

Jävla skit. Men det kan vara mycket bättre i morgon! Jag hoppas på det! Jag hoppas också på en rond med bra provsvar efter kvällens röntgen. Vi behöver flyt nu.

Jag har en ego-kris just nu. Jag ser inte så ljust på det här med att vara "ensamstående" och nyförlöst. Jag försöker tänka på psykologens ord. Att bara för att jag inte kan se mig föda barn just nu när situationen ser ut som den gör så kommer situationen förhoppningsvis vara en annan när det är dags. Det är liksom ingen ide att ta ut något i förskott. Jag försöker att bara rulla med men det börjar bli ont om tid. I morgon är det 2 veckor till bf. Jag har nån slags mental plan att bara jag låter bli att slappna av så kommer förlossningen inte att starta. Som om man kan styra det. 

Igår fick jag min första riktiga kram av sambon när jag skulle gå. Han stod upp och kunde hålla om mig. Tårarna rann såklart. Det var nog den finaste kramen jag har fått någonsin. Den första på 3,5 veckor som sambon kunnat ge. Idag skall Sixten med efter föris och hälsa på en pigg pappa. I morgon skall sambon med hem på permis och provgå i trappan och prova sängen och sådär. Om allt går som det ska så kommer han hem till eller under helgen. Det är knappt så att jag vågar tro att det är sant! Det har verkligen vänt! Det är på riktigt! Även om det kanske blir småkomplikationer i framtiden så kommer sambon bara att bli bättre och vi kommer att få ett helt nytt liv tillsammans. 

Glädjetårar!

Jag hade extra fint sällskap med mig idag! Sambon tog rullstol ner från sin avdelning och fick höra hjärtljud och träffa barnmorskan. Det var så fint att vara där tillsammans! Jag har svävat på moln sen dess. 

Jag skall skriva ut ett mer specifikt förlossningsbrev att ha med i bb-väskan  samt ett utdrag på vad dyktekniken är om barnmorskorna där inte har den kunskapen sen innan så att de snabbt kan läsa på. 

Hur som helst, de viktigaste punkterna i brevet är: 

- att de är pålästa om vår situation och om hur min graviditet har varit kämpig på grund av allt runt omkring.

- att de hjälper mig att behålla lugnet så att jag kan använda mig av dyktekniken 

- att jag kan tänka mig smärtlindring om jag verkligen måste men att jag helst vill ha en så naturlig förlossning som möjligt

- att förlossningen skall få ta tid och att jag får hjälp med att töja sakta så att jag får så lite bristningar som möjligt

Ja, det var väl det mest väsentliga. Men om jag skall vara helt ärlig så ser jag mig själv gråta och tjura mig igenom förlossningen och tåla minimalt med smärta. Det kommer att vara SÅ synd om mig. Haha.. Fast min inställning är att jag skall lyssna och lita på min kropp. Den är byggd för det här och den vet vad den skall göra. Det gör att jag känner mig lite tryggare. Men snart kommer paniken. Jag känner att den bubblar inom mig. Aj aj aj aj..

Det börjar bli dags att packa den där beryktade bb-väskan. Allt är köpt och förberett så det skall bara packas ner. Just nu ligger det mesta i en prydlig hög på middagsbordet.

- ett set kläder i storlek 50.

- ett set med kläder i storlek 56

- en pyjamas

- en overall 

- blöjor

- olja från Weleda 

- finaste filten från newbie

- mössa x2

- sköna kläder & stora trosor

- amningsbehå

- tutt-pads

- Purelan till torra och ömmande bröst

- bamsebindor 

- två handdukar till vad som

- hårsnoddar 

- tandborste och tandkräm 

Ja sen skall jag ju packa lite i sista minuten också. Sådär som duschgrejer och hårborste. En vattenflaska har jag förstått skall vara bra att ha. Änglamarks jordgubbssaft skall också med! Med den i en flaska kan jag ta mig igenom vad som helst ta mej fan. 

Något jag har missat?

Det har har varit en tuff höst för din familj och jag har inte kunnat skriva till dig på länge. Men nu skickar jag in så mycket kärlek jag bara kan till dig. Jag hoppas att du känner det.

Vi ses snart! 

Massor av kärlek / din mamma

Nu hoppas vi så mycket vi bara kan på att det skall vända! Älskade älskade sambon.

För att fördriva tid och skingra tankarna mellan dagens psykologbesök och eftermiddagens doktorsbesök träffade jag fina M för en fika. Det gjorde hela min dag. 

Psykologbesöket gick bra. Vi skall träffas några dagar innan bf nästa gång och stämma av. Hon är så klok och det känns alltid bättre efter våra samtal. Som att jag får lov att gå dit och vara liten och svag för att sen kunna vara stor och stark ett tag till. 

På doktorsbesöket antecknade vi min bakterie och pratade om allt som komma skall. Det kommer att vara stor prio på att jag skall få en sådan naturlig förlossning som möjligt och mycket fokus på att jag skall skadas så lite som möjligt så att jag skall kunna fungera efteråt. Prio och fokus borde ju alltid ligga på just de sakerna under alla förlossningar men det känns ändå som att om alla är medvetna om vår situation så kommer de att ge 110 % istället för kanske 100%. 

I slutet av doktorsbesöket frågar den fantastiska kvinnan framför mig om vi inte skall ta och kika efter att bebisen verkligen ligger med huvudet neråt så att vi kan vara trygga med det. Jag fick genast hög puls och var mer än positiv till den idén. 

Den välbekanta kalla gelén kladdades på magen och efter några sekunder var lillbebisen där. Visst har jag ett vackert litet huvud låååångt ner i mitt bäcken. Som en elektrisk stöt genom hela kroppen vaknade kärleken igen. Min vackra lilla människa, med ögon, näsa, mun, öron och ett litet hjärta som slår de allra finaste slagen man kan tänka sig. 

Bebisen ligger långt nere men är inte fixerad. Hen ligger dock "redo" precis i rätt läge för en förlossning som läkaren uttryckte sig. Så om inget oväntat händer så verkar jag ha en vaginal förlossning framför mig. Sambon skall vara med om de så skall behöva rulla in honom och vi skall uppleva det häftigaste som man kan uppleva tillsammans för andra gången i våra liv. 

Idag hade vi ett inplanerat möte med sambons doktor. Eftersom inget händer och han inte blir bättre (snarare sämre) så ville vi veta hur tankarna går. Vad vi väntar på, hur det skall kunna läka och fungera, febern som aldrig släpper taget, smärtan som kräver morfin som i sin tur förvärrar hans tillstånd. Doktorn sa klart och tydligt att vi hade väntat färdigt nu. Nån vändning verkar inte komma. Det betyder att sambon går igenom en andra operation i morgon förmiddag. Förhoppningsvis är det här vändningen. Jag önskar så innerligt att det är det! Det blir en ny tuff operation och vi börjar om på noll, men nu kanske det kan få fungera och då kan vi få hem sambon om max två veckor? Jag drömmer om att få se sambon i sitt vanliga jag. Han som är pigg, glad och skämtsam med den där vackra och härliga glimten i ögat. Jag saknar vårt liv. Sambon saknar och vill ha sitt liv tillbaka. Jag fokuserar på den dagen då det här är ett minne och allt har blivit bra.

Sambon hade en tuff dag idag efter en tuff natt. Han var så svag och orkeslös. Febern och smärtan gjorde sitt också. Alla undersökningar och "ingrepp" tröttade också ut. Vi gick en liten vända efter att ha suttit på sängkanten länge länge för att samla kraft. Jag lutade mig mot sambon, kramade om, klappade, kliade på ryggen, njöt av att vara nära, lät några tårar rinna. Sen fick alla känslor pysa ur i bilen på väg till förskolan.

Sixten hälsade på uppe på intensivvårdsavdelningen där de hade börjat förbereda sambon för operation. Det var helt fel dag för besök och sambon orkade inte ens öppna ögonen, men lille Sixten klappade sin pappa på armen och sa med sin ljusaste, mest empatiska stämma "hej lilla pappa" och jag vet att det ändå var viktigt att träffas idag för dem båda. Sixten hade särskilt bett om att få åka till pappa på sjukhuset idag så jag ville inte göra honom besviken. 

Han funderar så mycket och saknar sin pappa något så enormt! Ikväll innan han somnade i sin säng så ville han ligga och mysa i sin pappas säng med pappas kudde och täcke. Han pratar ofta om sin pappa och funderar på hur han har det. Vi läser mest Alfons just nu. Särskilt de böckerna då Alfons pappa leker och är med mycket. Han ber om att få se det sista avsnittet av pippi, där Pippis pappa kommer med båten och det är kalas. Jag tänker att vi får ordna kalas när hans egen fina pappa kommer hem också. 

När han blir lite extra bekymrad eller ledsen så säger han att han har ont i magen (det är därför pappa är hos doktorn har vi sagt) och jag förstår precis vad han menar och tröstar så mycket jag kan. Det är viktigt att få vara ledsen, speciellt när man inte kan sätta ord på varför.