❤️B U S A M E D E M L A

Sixten var en riktig fena på att åka gotlandsbåt. Jag lyckades med en glad varvat med sovande älsklingsunge hela vägen från Gotland till Stockholm. Härligt!

Båt - pendeltåg - tunnelbana - promenad hem till systern

Min duktiga lilla Sixten!

Igår när lilla skrutten somnat för natten tog jag tag i dopkorten. Jag satte ihop massa Sixtenbilder med hjälp av photoscape (gratis och väldigt enkelt redigeringsprogram) från födseln till idag och bråkade lite i paint.net (gratis photoshop-program). Så gjorde jag en beställning på nätet. Så de kommer hem som foton och får agera framsida på dopkorten.

Nu skall jag ha tag i grått tjockare papper och fina band. Sen är det klart efter lite pillande. Kuvert måste jag ju också ha förstås! Och så skall jag skriva ut "innehållet". Jag lovar att visa när det är pysslardags. Vilket det är efter stockholmsresan. Så ni får vänta i en och en halv vecka.

Åh, det skall bli så roligt! Lokal måste vi fortfarande fundera på. Vi ryms nog inte i församlingshemmet. Och musiker är nog ordnat. Låtar är inte klart. Mat är nästan bestämt. Faddrar är inte tillfrågade men bestämda. Det börjar ta sig! Snart är Sixten "andligt försäkrad"..

Sixten och jag har vandrat omkring långsamt i socknen på en skön promenad. Vi plockade påskris och njöt av lite sol och friska vindar, jag i alla fall. Sixten sov. Myrorna har vaknat och bygger som aldrig förr, fåglarna kvittrar och det mesta har fått knoppar som alldeles snart kommer att brista. Och jag fantiserar om alla äventyr jag och Sixten kommer att vara med om, i skog, vid hav, vid åkrar och ängar, bara några år bort. Då pirrar det i hjärtat.

Jag tror att jag bor på en av de vackraste platserna på jorden.

Jag tror vi har stormat in i utvecklingssprång nr 3 sådär en vecka för tidigt. Eller så har han bara en svacka. Jag hoppas på utvecklingssprång så vi kan få det överstökat och återgå till vår lugna vardag.

Jag avskyr när han är sådär otröstligt ledsen. Det skär i hjärtat när det rullar stora tårar nedför hans kinder och han gråter sådär riktigt ledset. Han har haft en period då han sovit extra mycket och nu har han en period då han är extra ledsen, speciellt på kvällarna. Det gör ont i hjärtat när Sixten är ledsen. Jag vill ju kunna göra allt bra. Blåsa bort det som gör honom ledsen. Så vi gör så gott vi kan. Det enda som verkar få honom någorlunda lugn är att gå runt och vagga honom i famnen. Så det gör vi, massor. Vaggar och kramas och myser bort det dåliga. Och avlastar varandra. För man blir ganska trött efter ett tag, både mentalt och fysiskt. Det är tur att jag alltid haft ett oändligt stort tålamod (förutom med mig själv) och förmåga att lugna ner mig. Det kommer väl till pass nu.

Och så lagrar man stunder som denna, stunder då han är glad och full av bus. För han är inte ledsen hela dagarna förstås!

Det har varit ganska halvtrist väder i ett par dar. Som gjort för promenader. Men jag har promenadstrejkat efter halvmilen jag gick i fredags. Jag tog ut mig alldeles för hårt, och när jag gör det och inte vilar i ett par dar efteråt blir jag alltid kanonsjuk. Men nu börjar det kännas okej så i morgon kan vi nog sätta fart igen. Jag tävlar alldeles för hårt med mig själv och glömmer bort att det måste få ta tid att bygga upp musklerna och konditionen igen.

Så vi håller oss mest inne Sixten och jag. Vi fixar den dagliga städningen med tvätt (herregud va tvätt det är helt plötsligt) disk, plock och dammsugning. Idag putsade vi också alla fönster påskfina, men till det fick vi assistans av en busig moster. Mulet väder är perfekt fönsterputsarväder. Skulle vilja hämta in ett påskris och handla några fjädrar. Vi kommer ju hem lagom till påskafton men lite påskfint måste vi ha i alla fall. Vi skall se om vi kan ge oss iväg.

Sixten tränar och tränar. Jag tycker det händer nya saker varje dag just nu. Nya läten, vaknare blick och mer kroppskontroll. Han är för go på morgonen efter han har fått frukost. Han snackar och flinar och är vaken så länge att jag hinner både busa och göra mig i ordning innan det är dags att sova lite. Jag hoppas att han är på lika gott morgonhumör på båten. Nu börjar resfebern komma...

Har min Sixten verkligen varit så liten? Här är vi på väg hem från bb med vår gula fina lilla bebis. Det känns som att det är evigheter sen..

Under graviditeten läggs mycket fokus på själva förlossningen. Man laddar, förbereder sig mentalt, pluggar på om smärtlindring och går profylaxkurser. Under föräldrautbildningen låg fokus på förlossning och skötsel av bebisen och vad man kunde förvänta sig av de första dygnen med späck, navelstump, avslag och allt DET DÄR. Det handlade också lite om amning. Vi fick se en kort film om perfekt fungerande amning och lovorden att det kommer igång efter några dar (det går vi in på en annan dag).

Men vad händer när man kommer hem från bb? När man inte har någon personal att ringa på. När ingen städar åt en. När man måste både bestämma och laga mat. När amningen inte går så enkelt som på film och förlossningen blev helt annorlunda än vad man var inställd på. Allt med ett litet litet knyte man älskar så innerligt och är så rädd om och all världens hormonpåslag som en extra krydda.

Jag blev ju ganska ledsen som bekant och drabbades av en sväng baby blues de första två veckorna som jag också bloggade om. Men det fanns några grejer som hjälpte mig mycket i början den första månaden, innan Sixten och jag lärt känna varandra ordentligt.

Här kommer mina bästa tips!

- SKIPPA STÄDHETSEN!
Ägna första tiden åt din lilla bebis. Städa kan du göra sen. Bebisen kommer inte att krypa under soffan och kvävas på en dammråtta. Jag lovar.

- TÄNK EGO!
Anpassa besöken efter hur ni mår och vad ni vill. Alla är förstås nyfikna på den nya familjemedlemmen men det är ni som bestämmer hur och när ni vill släppa in besökare. Drabbas du av Baby Blues, släpp bara in besökare som du är riktigt bekväm med. Man vet aldrig när känslorna svallar över.

- FYLL FRYSEN OCH KYLEN!
Se till att ha mat hemma som är enkelt att äta med en hand och som smakar bra även om det skulle ätas kallt. Sånt som går att skära med sked är bra, annars kan man förbereda kvällen innan. Djupa tallrikar är bra! Glöm inte att dricka mycket vatten och äta dina vitaminer.

- GE ANSVARET TILL DEN ANDRA PARTNERN!
Låt partnern sköta hemmet första tiden. utan dåligt samvete. Och utan att ställa krav och gnälla. Det vill säga; släpp ansvaret över hemmet, helt. Låt henom göra på sitt sätt. Detta bestämde jag mig för när det blev bestämt att jag skulle snittas och inte fick lyfta tungt eller städa. Nu förstår jag inte hur jag skulle haft tid till det heller. Och låt andra partnern vara med. Man är (oftast) två med ansvaret för ett barn.

- SÅLLA BLAND RÅDEN!
Många vill ge tips och komma med råd. Använd dem ni fastnar för och strunta i resten. Lyssna på din magkänsla! Du sitter ofta på svaret själv. Och BVC har inte alltid rätt heller. Glöm inte det.

- SLÄPP RUTINERNA!
Mat och toalettbesök har en tendens att bli lite när som helst under dan. Jag kissade bara kvällstid med sambon hemma den första månaden. Men det blir sakta bättre! Ta hjälp av bärsjalar/bärselar om du måste ha händerna fria.

-TILLÅT DIG ATT KÄNNA!
Att få barn är stort. Det största som finns. Det är många känslor i omlopp. Överväldigande känslor av kärlek och rädsla. Oavsett om du är strålande glad, jätteledsen eller en blandning så lyssna på känslorna! Går inte baby bluesen över? Sök hjälp. Prata om det. Stäng inte in dig med känslorna. Det finns hjälp att få! Be om hjälp om ni behöver avlastning. Använd kontaktnätet för att komma loss nån timma om ni behöver. Man älskar inte sitt barn mindre än någon annan bara för att man inte har barnet på bröstet dygnet runt.

Men allra viktigast är nog: TILLÅT ER VARA NYBÖRJARE! Med tiden lär ni känna er bebis och förstår varför den gråter och hur ni skall göra med allt praktiskt. Ditt barn växer rekordsnabbt och innan du vet ordet av har du fått ditt första leende. Det är så mycket kärlek och glädje!! Och det växer bara med tiden och blir större och större.. Även när man tror att kärleken nått maxgräns.. Det finns liksom ingen hejd på allt det fina.

Den kortaste medlemmen i den här familjen har somnat för natten. Den längsta har åkt iväg på pokerkväll. Och jag. Jag sitter här och funderar. Tänk att en så liten liten människa kan skapa så stora känslor hos någon. Hos mig. Meningen med livet ligger och snusar på rygg i sin säng, med ena handen mot sin kind och andra uppsträckt på kudden. Och jag, jag blir alldeles varm inuti av att veta att han är min.

Han kan redan leka han! Han ligger i sitt lilla gym och viftar med armar och ben. Rätt som det är så viftar han till sin fina leksak han fått från mitt jobb så den börjar låta. Nästa månad kryper han. Och vid 6 månaders ålder kommer han att börja förskoleklass. Lilla underbarnet!

Skämt åsido, så här ligger han varje morgon och jollrar så hans arma moder kan få i sig lite frukost. Han ser så förvånad ut när han lyckas vifta till bussen. Det är väl ungefär nu nånstans han skall börja upptäcka att han har händer och fötter lite närmre. Det skall bli roligt att se.

Hade någon sagt till mig för två månader sen att jag skulle resa med gotlandsbåt och grejer över havet till självaste huvudstaden ENSAM med unge, utan bil, så hade jag förmodligen brutit ihop.

Men nu är det bokat. Och jag ser verkligen fram emot det och är varken rädd eller orolig.

Sixten är tio veckor gammal på onsdag. Och allt är så enkelt nu. Jag har lyckats landa i rollen. Mammarollen. Visst blir jag fortfarande lite stressad när Sixten är otröstligt ledsen, men oftast förstår jag vad han vill och kan göra det bra. Om det så är mat, ny blöja, sömn, bus/aktivitet eller bara närhet. Självklart är inte hela världen rosaskimrande jämt men ofta. Vi har dåliga dagar emellanåt vi också.

Och nu skall alltså Sixten på sin första resa. Vi skall till min storasyster och Sixtens kusin och kommer hem på långfredagen!

Vi missar brobornas inflyttning men jag och Sixten hade nog inte varit sån bra bärhjälp ändån.

Det är just vad vi har framför oss. I morgon skall vi fika med två familjer. Sixten blir yngsta barnet i sällskapet. Nu förtiden när jag ser lite större bebisar kommer jag på mig själv med att stirra och le sådär fånigt. Det är så konstigt att Sixten skall växa och bli större och större. Just nu tycker jag att han växer tokfort! Han är verkligen "med" och vaken på ett helt annat sätt nu. Men fortfarande lika gosig! Måtte gosigheten ALDRIG försvinna!

På lördag eftermiddag/kväll skall vi på andra busiga äventyr. Med människor. Många finisar. Det blir en bra lördag full med sällskap. Jag kommer alltså vara stendöd på lördag kväll.

På söndag skall vi nog försöka träffa någon av Sixtens föräldraföräldrar.

Igår hade jag lillasystern här på besök medan sambon spelade badminton. Hon är så gosig med lilla Sixten. Det känns fint att de kommer att få en sån bra kontakt och vara nära varandra.

Idag skall vi nog försöka bli av med lite skorv. Någon som har några tips??

Som INTE tänker sova i vagnen. Han har dock varit på STRÅLANDE humör hela dagen. Både på första hjälpen-utbildningen och under vår promenad. Jag fick gå stora rundan idag! Nöjd!

Dagen började så fint med en flaska i sängen och sedan fullt med mys och leenden. Sambon hann också mysa innan han skulle till jobbet.

Sen har han varit så glad och nöjd i stort sett hela dagen. Verkar som utvecklingssprång nr 2 är förbi!

Dock har det varit lite struligt två nätter i rad. Jag tror att han håller på och ändrar på sitt sovschema. Efter nattens första matning har han inte kommit till ro i sin egen säng så han har fått sova hos oss från ett till sex typ. Så jag är lite extra trött just nu men det ordnar sig nog snart.

Idag är det verkligen vår! Jag har käkat min första blåsippa och fyllt på turen inför året. (tradition)

BVC gick kanon. Nu är killen 60 cm lång och 5,6 kg tung. Han var mycket väl godkänd på läkarkontrollen och vi skall dit igen om en månad för hans första vaccination. De sa att han var stark och stadig, vaken och duktig på att kommunicera och att det märktes att han fick ligga mycket på mage och träna. De sa också att han var proportionerlig och fin. Vad nu det betyder.

Vi har också hunnit med en prommis. Det blev den korta turen idag då han låg vaken och jag inte visste om helvetet skulle bryta lös. Men han låg så nöjd och glad att jag hade kunnat gå den där extra kilometern med facit i hand.

Vi var också några timmar hos gammelmormor och käkade lunch bland annat. Mysigt.

Innan vi åkte hem svängde vi förbi pappa Koffe också så han fick visa upp sin lilla älskling för sina arbetsbekanta.

Och sooolen. Soooolen. Åh va jag gillar solen!

I morgon skall vi till jobbet och vara med på första hjälpen-utbildning för små barn. Mycket nyttigt både i jobbet och privat!

Haha, ja det var dagens bikt. Nu låter det som att lillbusen vaknar och jag har ett enormt puss-sug så jag måste kila nu!

Nu skall vi in till BVC och träffa läkaren för tvåmånaderskontroll!

Idag knatade jag och Sixten till jobbet för ett medarbetarsamtal med chefen. Jag älskar medarbetarsamtal. Det så otroligt givande att få prata och diskutera visioner och framtid samt reflektera över bra/mindre bra grejer med verksamheten. Jag gick därifrån med lätta axlar och ett flin på läpparna. Skall bli spännande att se i lönekuvertet sen om årets slit har lett till något bra.

Efteråt hälsade vi på avdelningarna. Åhh, mina fröknar och mina barn! Man saknar dem ändå en gnutta även om jag inte hade bytt bort en timme ens med min lilla skatt. Jag har redan ångest över att jag måste jobba sen i framtiden.. Inte ens världens bästa jobb är i närheten av lyckan jag känner med Sixten i mitt liv!

Klockan 6 tyckte Sixten att vi skulle gå upp idag. Det tyckte inte jag och försökte snooza bäst jag kunde (klapp klapp på pannan och ryggen, puss puss på näsan, nappen ordentligt på plats) men fick ge mig. Så vi gick upp, jag bytte blöja och gav mat och tänkte att han kanske skulle somna om. Men nejdå, Sixten var klarvaken och på strålande humör med massor att berätta och flina åt.

Då kom dem. Mutningsförsöken..
Det började lite försiktigt med en vädjan till hans goda hjärta.
- men Siiixteeen, mamma är verkligen jättejättetrött och skulle bli överlycklig av bara en halvtimma-timma till. Vad säger du?

Det fungerade mindre bra... Jag förstod att jag var tvungen att avancera till högre höjder...
-men Siiixteeen, kom igeen, du får en ehh PONNY när du fyller fem!!!! :) jasså, inte det..

Det fortsatte..
- men duuu, du får en cross när du fyller tio!

Och fortsatte..
- vad sägs om en kryssning med din coola mamma när du fyller 18?!?

Och där tystnade Sixten, la av en stor gäsp och började blunda sådär sömnigt och sött. Tur det. En lägenhet vid 25 var nästa mutningsförsök. Det hade blivit dyrt!

Och där sov han så gott, min lilla unge.

Jag då? Jag var förstås klarvaken efter den långa och krävande busstunden (ja för man måste passa på och busa när han är på gott humör) avrundat med diskussionen och förhandlingen. Jag får väl helt enkelt sova middag idag..

Och jag är stendöd även fast pappan i familjen gav Sixten hans första mål mat i natt. Jag fick alltså sova från tio till fem ungefär. Lyx.

Idag har Sixten haft barnvakt för första gången. Hans moster vaggade honom och busade i 2 timmar lite drygt medan vi befann oss 10 meter från lägenheten i vårt förråd. Vi lyckades rensa en hel skåpbil full med skräp som skall på tippen så nu kommer man in i förrådet igen och julsakerna som fått stå provisoriskt i en papperskasse fick flytta ner i julkartongerna igen. Ordning och reda, pengar på fredag!

Och även fast jag visste att Sixten hade det superbra vid sin moster och jag kunde titta till dem lite då och då så blev jag helt galen av längtan. Lilla gubben. Det dröjer nog ett tag till innan jag vågar lämna honom "på riktigt" och åka ifrån honom en längre sträcka.

Nu väntar sängen på en trött mamma. I morgon bär det av till mvc och förhoppningsvis kommer jag hem med en ok-stämpel på skinkan.

Idag är mitt lilla hjärta hela TVÅ månader gammal! Kan någon tala om för mig vart tiden tar vägen?

Han kan le stort och hjärtligt sen 1,5 vecka tillbaka och har börjat med helt nya ljud med hög ton (låter så sjuuuukt sött). När han blir uppspelt låter han som att han skall ta en kallsup, typ. Ett knasigt knorrande ljud på inandningen. När man lägger honom i gymmet så ligger han inte kvar på samma plats efter en stund. Han vevar friskt med armar och ben och börjar kännas stadig i nacken.

Vart tog min nyfödda lilla lilla bebis vägen?

Sixten visar mer och mer prov på den egna personligheten. Han är oftast glad, väldigt väldigt glad. Tålamodet är sådär, han är lugn med en busig framtoning och glimten i ögat, han blir ibland lite avvaktande och insuper liksom sin omgivning. Och jag vet precis vem han ärvt vad av.

Men en sak som han verkar ha ärvt vet jag inte om jag är så nöjd med faktiskt! Betyder det här att jag skall plocka strumpor efter två nu?

Här var man bjuden på dop. Och vad händer? Man hamnar mitt i ett vackert BRÖLLOP och dop. Inte dåligt! Inte vad vi hade räknat med. Min första tanke var: faen, vi har ju bara handlat presenter till lilla John!!

Väldigt vackert brudpar och urgullig liten pojk! Trevlig stund i församlingshemmet med god smörgåstårta och fika.

Nu längtar jag efter Sixtens dop! Han fick förresten ett paket av prästen Martina, ett välkomnande till världen. I den fanns bland annat en jättefin pekbok med bibliska händelser från jordens begynnelse fram till Jesus på korset.

Just ja, lovade ju bild på lilla Sixten. Han var en insekt dagen till ära. I fina färger. Jag gillar ju som bekant färg. Klara färger. Massor med färger! Det blir man glad av. Bröllopet/dopet skötte han exemplariskt. Han sov igenom hela upplevelsen. Så fort det blev livat i kyrkan somnade han som en stock. Skönt. Sen fick vi en timmas panikgråt med en liten och ledsen kille när vi kom hem men nu är han som vanligt igen lilla plutten.

Eller nått.. Igår lekte vi hiphoppare. Sixten vevade friskt med armarna och jag rappade. Jag kan dock inte så många rapplåtar. Det blev nån liten fras lånad hit och dit.. Lite "aldrig för stunden naturligt bunden med kärlek som cement, den är giftig så den smittar ner dig bah, det är min tur nu vinden har vänt, hiphop med Adam den lille, säg möncha (va fan är det liksom?), I like big buts and I can not lie, She aint messin' with no broke niggas, please stand up please stand up please stand up..."

Tur han inte kan skämmas över mig.. Än..

Så här ligger han på mornarna och gurglar glatt min lilla solstråle. Han har verkligen varit min livlina dessa sorgliga dagar. Ibland kommer det över mig som en stor tyngd men det börjar gå lättare nu och tårarna kommer mer och mer sällan. Vi saknar henne. Mycket. Katten också. Han går och letar efter henne och har suttit som ett plåster på mig och sambon ända sen.. Familjen känns inte komplett. Men det är väl en vanesak som allt annat i livet. Vi gick vår första promenad utan henne idag. Väldigt märkligt. Och tomt. Allt påminner om henne. Allt från falukorvssnuttar till hår på gardinerna som är för långa. Jag är så glad över våra 8 fina år tillsammans och är tacksam för all kärlek hon gett. Livet går vidare men hon kommer alltid alltid alltid att ha en stor plats i våra hjärtan och vara en del av den här familjen. Alltid.

Groda, pojke, korv, unge, valp, mysis, finaste, skitunge, skrutt, buse, rara snälla fina, Sixten-Blixten, älskling, bebis, köttbulle, goding, gosegris, lille kille, suris, trollunge, grabb...

Kärt barn har många namn.

Vi myser för fullt hela familjen! Igår lyxade vi till det med grillat tillsammans med våra fina brobor som snart blir väskindebor! (lycka!!) Det blir fint att ha dem så nära med bara ett kvarter emellan. Idag kommer äntligen Marre och John! (och broborna också förstås) Som vi har längtat! Undrar vad vi skall smarra till det med för mat ikväll. Undrar också vad jag skall ha på mig. Jag spräckte mina jeansleggings för någon dag sen. Jag var nog lite för entusiastisk.. hoppas på leggingsväder snart så jag kan kliva ur mammajeansträsket!

Här har ni en glad Sixten i sin nya favvotröja han fått av sin farmor. Han verkar vara på ganska gott humör idag! Det skall vi strax ändra på med en undeeerbar promenad i det gråa men dock varma vädret. Har vi tur så somnar han en stund om vi hittar en grusig väg.

Vilken vecka vi har haft! Full rulle med besök varje dag, familjemiddag med båda kusinerna och deras morfar, fika med fastrar och gammelfarmor och än är inte veckan slut. I morgon kommer vår älskade Marre! Äntliiigen! Efter båtstrul och sjukdomar är det äntligen dags. Så imorgon blir det mysmiddag med några nära och kära vänner.

Idag har Sixten flinat så brett och fint hela dagen åt mig. Nu kan han verkligen le tillbaka när man busar och skojar. Jag tycker det har hänt massor just mellan sjätte och sjunde veckan. Nu är det snart dags för utvecklingssprång nr 2. Undrar om vi märker av det lika tydligt denna gång.

Vi börjar få riktiga rutiner nu vilket är jätteskönt! Han sover i sin säng (med en matpaus runt 2-3) fram till 5-6 tiden sen får han mat och så myser vi vidare tillsammans i vår säng nån timma till innan vi går upp för dagen. Vi verkar vara lika duktiga på att snooza båda två. Just nu går vi och lägger oss hela familjen klockan tio ungefär men jag märker att han är trött och sover ganska hårt vid sju redan så jag funderar på att försöka lägga honom då redan. Vi får se. Än så länge kommer han inte till ro riktigt i sin säng om inte vi är i samma rum men det blir säkert bättre med tiden. Jag har som regel att han aldrig skall ligga ledsen i sin säng. Aldrig aldrig aldrig någonsin. Han skall alltid kunna lita på att mamma och pappa låter honom få vara nära när han vill. På dagarna sover han i min famn eller i vagnen när vi promenerar, lägger jag honom i sin säng eller någon annanstans så vaknar han på 10 minuter. Visst är det märkligt?

I kväll kommer jobbet förbi för att träffa Sixten utan mössa och flera lager kläder. Jag skall bjuda på goda mackor och kaffe.

Det känns som att vi har klurat ut det här ordentligt nu jag och Sixten. Jag känner mig äntligen sådär bekväm med min mammaroll som jag trodde att jag skulle göra från början. Jag var väl en segstartad mamma helt enkelt! Jag vill ju gärna ha koll och avskyr när jag inte kan saker med en gång. Det där med att träna är inte min grej. Jag är dålig på att vara ödmjuk mot mig själv, tillåta mig att göra fel och få vara nybörjare.

På lördag är det mello-final! Hurra! Heja Loreen!

Igår var jag och min lilla groda på bvc. Nu väger han 5 kilogram och följer sin kurva exakt. Det gillar vi! Han är ståtliga 58,5 centimeter lång och ligger över sin längdkurva. BVC-Lena tror att det blir en lång typ det här. Men vad hon menar med lång vet man inte så noga. Jag med mina 169,5 centimeter räknas ju som lång, dvs över medel. Men jag känner mig inte speciellt lång. Han fick beröm för hur bra han är på att lyfta huvudet. Jag nickade instämmande och svarade "jag vet", hur malligt som helst. Jag skulle kunna skryta mig blå om alla min sons färdigheter. För i mina ögon är han bäst på allt, allt ifrån att prutta till att andas. Jag är farligt stolt över allt han gör och allt han är. Märkligt, men inte ett dugg förvånande. Jag antar att det hör till, annars är jag väl lite knäpp.

Helgerna flyger förbi i all världens fart. Vi saknar pappa som måste jobba men har extra fint sällskap hela veckan av Sixtens äldsta moster och lilla kusin Edvin som åkt över havet för att träffas. Än så länge har de nog inte så roligt med varandra men det skiljer bara dryga året dem emellan (två år på pappret) så i framtiden kommer de nog ha väldigt roligt ihop.

Det skall bli så mysigt!

Jag tycker att jag borde vara utvilad efter helgen då sambon tog en nattning så att jag skulle få sova lite extra men jag känner mig stenslut! Kanske för att vi flänger och far så mycket. Sixten har inte sovit så bra som han brukar heller och har varit lite ledsen inatt. Kanske utvecklingssprång nr 2 på g. Det lär vi märka snart.

Jag skall ringa chefen också och boka ett medarbetarsamtal. Hoppas få ett ganska snart. Det är så roligt att prata verksamhet och egen utveckling!

Hoppas ni alla har haft en skön och mysig helg och att ni tagit vara på det fina vädret!

I onsdags var vår familjebild med i gotlands tidningar. Sixten och jag vann mor och sonbukett! En stor bukett till mamma och en liten bukett till lilla Sixten.

Inte illa pinkat!

Jag är helt förundrad av hur snabbt han växer. Mitt lilla lilla barn! Min lilla lilla unge. En del tycker ordet unge är sisådär att använda till sitt barn. Jag tycker det är fint och får en fluffig och varm känsla av ordet. Det får mig nämligen att tänka på djuren. Mammorna och deras ungar. Jag tror vi har en del att lära av dem när det gäller det här med föräldraskap.

Här kommer några bilder på min fina unge.