❤️B U S A M E D E M L A

-ny mjölkstockning i höger bröst. Slog till från ingenstans. Hur ska jag orka en vecka till av det här helvetet? Hugger.av.mig.bröstet.snart.

-Sixten har en förkylning från helvetet och jag springer mellan två barn på nätterna. Sömnkontot är rejält på minus. De sover ju inte samtidigt. 

-mitt undre liv, alltså underlivet, har varit på lasarettet idag och fått stygn borttagna. Det hade visst blivit en infektion. Fick hot om antibiotikakur (hej svamp!) om det inte blivit bättre på några dagar. Jävla skit.

-lilla T har magknip delux emellanåt, särskilt på kvällarna. Hur tröstar man en bebis som inte går att trösta?

Men det blir jul ändå. Så mycket för att vara i harmoni med sig själv... #fail

Den här gången skulle jag amma. Punkt. Jag var strålande glad när jag började läcka mjölk veckor innan bf. Men det blev inte som jag hade tänkt den här gången heller...

Efter en maratonamning, 6 timmar lång, på bb så hade jag blödande bröstvårtor och stora sår runt omkring. Trots hans fiiiiina tag och allt. Varje amning blev ett rent helvete och jag skrek rakt ut av smärta när det var matdags. På bb grät jag ut hos en barnmorska och sa att jag funderade på att lägga ner amningen. Att jag inte orkade mer. Natten efter hemgång både skrek och grät jag där i min säng under amningarna och sambon frågade om han skulle koka nappflaskan vi köpt hem "ifall att" och blanda ersättning. Jag gav upp och svarade ja. 

Av det jag gått igenom den här graviditeten så skulle inte amningen få rasera allt. Den här gången ville jag njuta av att vara mamma.

Det tog såren två veckor att läka. Sen fick jag en stockning delux för att jag slutade amma tvärt. Men nu efter tre veckor mår jag och brösten bra och all ångest är borta. 

Det var inget lätt beslut att ge upp amningen denna gången. Nu var det verkligen mitt beslut. För mat fanns det och lille T ville gärna ammas. Jag grät när jag gav honom mat i flaska första gångerna. Det kändes så fel att ge ett sånt litet barn mat ur något så onaturligt. Jag grät för att jag kände mig som världens sämsta och mest egoistiska mamman (igen) för att jag inte gav mitt barn det bästa. Alla vet ju att amning är det bäääääästa.

Men. 

Från både BVC och förlossningen har jag mötts med så mycket stöd och pepp i mitt val. "Det bästa för ditt barn är en mamma som mår bra" har de sagt och som jag sugit åt mig. 

Jag är skör efter allt som stormat i vårt liv. Att ge lille T ersättning i flaska har gjort mig harmonisk och stabil. Det har gett sambon en chans att vara lika mycket anknytningsperson som mig och det njuter vi båda av. 

Nån dag skall jag skriva mer om hur vi tänker kring flaskmatning, för det är inte bara att mata på. Det är en hel vetenskap det med och vi är pålästa och noggranna med hur vi vill mata. Vi fick beröm av vår BVC-sköterska för våra tankar och dem vill jag gärna dela med mig av nån dag. 

Min graviditet var tung och jobbig både psykiskt och fysiskt den här gången. Men nu är världen så ljus och vacker. Jag är så otroligt lycklig och känner mig krispigt klar i huvudet. Allt faller på plats och inget av det jag var rädd för har besannats. 

Med det sagt så är det ingen dans på rosor såklart. Sömnbrist, en treåring som behöver allt mitt tålamod, min sjuke sambo... Men allt går så mycket smidigare än vad jag räknat med. Och även om sambon är sjuk så är det så härligt att ha honom hemma. Vi är tillsammans och det är just vad den här familjen behöver. 

Den senaste tiden har det inte varit mycket förskola för hans del. Samma vecka lillebror kom gick han sina tre dagar men var ledig två veckor innan det när sambon for in och ut från sjukhuset. Jag tror att han har gått tre veckor sen mitten av september ungefär. Så jag är lite nervös över hur det skall gå.. Idag gick det bra och jag hoppas att det fortsätter så. Jag vill ju egentligen att han skall gå där sina 18 timmar i veckan. Dels för min skull så att jag kan få vila med lillebror och fixa lite hemma så att vi bara kan mysa och göra roliga saker de fyra dagarna i veckan vi är lediga sen. Men också för hans egen skull. På förskolan finns så mycket roligt som jag inte kan ge honom på ett tag. Han har ju en pappa som inte kan ge honom så mycket heller just nu. Därför skulle det lätta mitt hjärta oerhört om det fungerar för honom att åka till förskolan tre dar i veckan.

Men. 

Storebror är skör och medtagen efter allt han har varit med om den senaste tiden. Det gör ont i hjärtat och jag längtar efter att vi ska bli hela och trygga igen. Små steg. Jag har bestämt att om det inte fungerar med förskolan så säger vi upp platsen och har honom hemma istället. Jag tänker inte lämna iväg honom när vi är hemma om han är otröstlig och ledsen. Han skall inte behöva lära sig att vara ensam och stark "bara för att" han skall gå på föris. Så viktig är inte förskolan. Att han är trygg och lycklig är det viktigaste för mig.

Men idag gick det bra och han berättade om vad han gjort för roligt idag. Vi får se hur det går i morgon. 

Men hur styr man över något som döden? Nä. Man gör ju inte det. 

Att man skall vara tacksam över varje dag tillsammans, tacksam för livet. Inte ta något för givet. Det är dödens påhitt. Att man skall leva livet när man kan, för man vet aldrig när döden knackar på och man har en moppetur till evigheten. Helt värdelöst.

Jag är inte vän med döden. 

Det var allt!

Sixten har alltid sovit bra på natten men gått upp kl.5 eller 6. Den här varianten på bebis verkar ha lite annan dygnsrytm. Det får vi försöka styra om sen. Vi kör på som med Sixten att vi går upp i sovrummet där det är tyst och mörkt i skaplig tid så att han skall förstå skillnaden på natt och dag. Det fungerade med S så jag hoppas att det ger lite effekt den här gången också. Än så länge är han ju så liten så hans sovtider är ju reglerade enligt hans behov. Vi får se vad det blir av det framöver. 

Tills dess får jag helt enkelt acceptera livet som zombie. Nu verkar han dock ha slumrat till. Kanske att jag kan lägga ner honom i babynestet och tjuva mig en powernap? Håll tummarna..

De är inte helt olika bröderna, men inte heller ruskigt lika. Det skiljer två veckor ungefär mellan bilderna också förstås. 

Tänk att jag har två pojkar, som ska växa upp till män. Tänk att jag har blivit anförtrodd den äran att ge två mjuka och kärleksfulla män till världen. Bröderna. Som de skall älska varandra och alltid finnas där för varandra. 

Dagens vikt: 4620 gram  (+350)

Dagens längd: 57 cm  (+2)

Dagens huvudomfång: 37,5  (+0,5)

Vår underbara lilla älskling har växt fint. 

Vi pratade lite om sambon och hans sjukdomar. Jag berättade i stora drag om vår senaste tid. Det är viktigt för mig att BVC vet hur vi har mått om det är så att vi måste fångas upp. Det är min stora fasa att jag skall gå in i väggen och inte kunna vara där för de mina. 

Jag körde in till BVC alldeles själv och mitt underliv hälsar att det fungerar ganska så bra nu. Jag kniptränar på och hoppas att det skall hjälpa till också. Förhoppningsvis försvinner stygnen snart. 

Klockan 8 fick vi in frukost! Jag åt en smörgås med god aptit. Helt plötsligt kände jag att något inte stämde och sekunden efter fångade jag en spya i min hand. Sambon fattade snabbt och gav mig en sån där kräkpåse. Hej då frukost. Jävla skit tänkte jag. Nån timma senare hällde jag i mig en Yoggi, det visade sig vara ett av mina smartare drag den här dagen eftersom det var det sista jag fick äta. 

Strax innan elva var sambon tvungen att åka hem och bli omlagd. Intet ont anande lämnade han mig med hanterbara värkar och jag andades igenom dem utan några problem. Bebisen dippade dock och jag fick mat-förbud om det skulle bli tal om snitt. Bara klara vätskor till mig alltså. Men jag hade ändå svårt att få i mig något.

Sen gick det fort. Droppet gav stor effekt och jag fick höga doser. Jag slet av mig skjortan för svetten började rinna. Hur ont har du? Frågade min barnmorska. Hur ont kan man ha? Ställde jag som motfråga. Ja mellan 1-10 hur onda är värkarna? Då svarade jag 7. Då kan få smärtlindring om du vill. Jag valde lustgas av alternativen hon gav. Masken på och så långa fina djupa andetag. Jag hade fått beröm för min andningsteknik och mitt lugn genom hela processen och lustgasen fick jag grepp om fort. Den gav jättebra smärtlindring men jag blev verkligen sådär icke-härligt tequila-runda-på-munken-stup-full och när jag pratade så lät det helkul. Som att jag hade något tjockt i halsen. 

Vid tolv hade jag etablerade värkar. För att tackla dem fick jag in ett gåbord som jag hängde över med lustgasen i högsta hugg. Hade jag fått bestämma hade jag stått upp under hela förlossningen men eftersom bebisen fortfarande dippade ganska så djupt under värkarna så var jag tvungen att ligga ibland. Min läkare kom nu in och var med resten av tiden för att hålla koll på mig och bebis. Jag förstod att varje dipp var ett steg närmare kejsarsnittet och jag var livrädd för att sambon inte skulle hinna tillbaka. Att ta värkarna liggandes på sida var horribelt. Det funkade inte alls och nu var jag ledsen, orolig, spänd och längtade efter sambon. 

Jag fick stå igen och min barnmorska och doktorn började prata om EDA. De sa att det var mitt beslut att ta och att de visste att jag inte ville föda med EDA men att de rekommenderade det eftersom mina värkar var så starka och jag var så påverkad av sömnbrist och inte fått äta osv. Jag gav dem onda ögat allihop och tjurade som en barnunge. Vi gjorde en deal att narkosläkaren kunde komma och presentera sig.. Lite.. Så att jag kunde få se hur han såg ut. Det gick jag med på. Så han kom in och doktorn presenterar mig: ja det här är Emelie, hon är mycket bestämd och envis och har en övertygelse om att man skall föda barn utan EDA. Jag gav henne en nöjd onda-ögat-blick för det var just var jag tyckte minsann. Vi stirrade på varandra en stund narkosläkaren och jag, jag försökte psyka ut honom därifrån men jag fick ju värkar under tiden så han hade övertag om man säger så. Den jäveln. Snäll var han också. Till slut när dem sett mig storandats igenom några värkar så får jag som förslag att sätta in en EDA OM det nu skulle vara så att jag ville ha en sen. För snart är det för sent och bara för att den sitter där så behöver man inte sätta igång den. Jag nappade på betet och vi körde igång. Jag fick ligga på britsen och kuta rygg som en katt. Samtidigt hade jag världens värkar, lustgas och uskan att hålla hand med. Det kändes inte ett dugg att lägga den. Inga läskighetet där. När narkosläkaren var färdig så frågade han om den skulle vara avstängd eller om han skulle vrida på någon dos. Vriiiiiiiid påååå vrålade jag i lustgasmasken och så var det med det. Klockan halv ett kom sambon tillbaka och hann möta narkosläkaren i dörren. Han hade sövt sambon många gånger under den senaste tidens operationer. Sambon fick slänga av sig grejerna och sätta sig på plats för att stötta. Han blev lite chockad över att hitta mig sådär när han lämnade mig lugn och ganska så bekymmersfri. Nu började EDAN ge effekt, sambon var äntligen på plats och jag kunde slappna av. Det enda jag kände var ett stort tryck neråt vid varje värk och oj så kroppen jobbade. På två timmar öppnade jag mig till 10 cm och det utan värkstimulerande dropp. Alla var paffa över hur min kropp liksom blev kanonredo bara den fick möjlighet och hade det inte varit för EDAN så hade förlossningen säkert blivit ännu längre. 

Nu var det snart dags att börja krysta. En ny barnmorska kom på plats och jag fick prova att kissa. Det gick inte. De ville tömma med kateter och jag försökte passa på den, men när uskan förklarade att det vore tråkigt om min urinblåsa brast när bebisen skulle ut så ändrade jag mig snabbt. Det kändes inte ens. Tömd och redo!

Nu var klockan 15.05 och jag hade krystvärkar. Jag ställde mig knästående i sängen och började krysta. Efter en stund blev jag trött i benen och det kändes som att bebisen inte kom så mycket neråt. Jag bytte position till liggande på sida med ena benet i högläge. Sen svankade jag och krystade men bebisen åkte tillbaka hela tiden. Jag fick lite dropp igen för att krystvärkarna skulle bli längre. Till slut fick jag in tekniken och vågade trycka på och hålla ut. Vilken enorm kraft! Helt plötsligt hade jag huvudet stående i öppningen. Nu gör du ingenting sa barnmorskan, jag lydde och höll så gott jag kunde. Nu lät jag "aj aj aj aj aj aj" fram tills nästa värk. Får jag trycka på nu frågade jag och det var okej så jag tryckte på och kände hur huvudet äntligen kom ut följt av ena axeln som barnmorskan vippade ut. Sen sa det slurk och jag kände hur bebisen gled ur min mage och jag såg min bebis ligga mellan mina ben. 

Här kanske man tror att jag börjar böla av kärlek. Men nej. Haha. Jag börjar vråla "Jag gjorde det!!" "Jag kunde!!" "Jag har fött barn!!" "Det blev inte snitt!" i världens glädjerus. Just då var jag mest nöjd med att ha fött ut ett barn än att ha fått ett barn till. Jag var kung! 

Sambon väcker mig ur mitt stora hybris-moment och säger att det blev en lillebror. Sen får jag upp honom på bröstet och han är världens sötaste bebis. Precis som sin storebror. Och då var jag den lyckligaste tvåbarnsmamman i hela världen. 

Jag hade en ganska rolig förlossning. Det var en skön stämning bland alla i personalen och det skrattades en del åt mina kommentarer och dråpligheter. Jag tror inte att jag var en jobbig patient. Alla gratulerade och sa om och om igen hur duktig jag hade varit. Världens självförtroende-boost.

Sambon var mitt stora fantastiska stöd. Vi har gjort en enorm resa tillsammans den senaste tiden och han var inlagd på sjukhus senast en vecka innan. Det var hela tiden på håret om han skulle kunna vara med och i vilket skick han skulle vara i. Att han kunde sitta bredvid mig och klappa på mig, peppa mig och trösta mig de där sista timmarna var helt otroligt för oss båda. Det blev så bra det bara kunde bli. Han fick se sitt andra barn födas till världen. Han kunde stötta mig. Vi gjorde det! Tillsammans! Helt otroligt. 

Lillebror har fått ett namn. Får jag lov att presentera TORSTEN. Släktnamn från sambons sida (farfar). 

 

Sixten & Torsten alltså. Några andra alternativ fanns inte när han väl var ute. 

 

Idag är han 1 vecka! ❤️

Vi var tidiga till förlossningen och fick sitta ner och vänta. Sen ropades vi upp och det var dags. Världens varmaste barnmorska hade vi fått och läkaren som var med hade gjort vändningsförsök och snitt med storebror. Hon var med hela den här resan också och vilken fantastisk människa hon är. Rak och ärlig, rolig och positiv. På själva kontrollen fick jag vara testperson på deras nya ctg-maskin. Trådlöst och hippt. Den fungerade fint och allt såg bra ut. Några sammandragningar registrerades men annars var det lugnt. Vi tittade med ultraljud att det verkligen var ett litet huvud där nere också för säkerhets skull. Jag fick nål i handen men den hamnade konstigt så den gjorde vansinnigt ont, kunde inte använda handen alls. 

På kontrollen tyckte barnmorskan dock att det hade gått tillbaka till 1,5 cm. Jävla skit tänkte jag och grät en skvätt. Hade jag gjort ballongjäveln i onödan?? Nu var jag trött och besviken. Jag saknade Sixten något så enormt och hade gjort allt för att åka hem och sova sådär nära och mysigt bredvid honom. Klockan var eftermiddag och jag undrade om det någonsin skulle komma igång. Vad var nästa steg? Gel? Jag hann tänka 1000 tankar. Men en läkare fick känna efter för att dubbelkolla. Nej då. Det var öppet 3 cm. Nu kunde vi gå vidare med att spräcka hinnorna. Framsteg! Det kändes inte ett dugg. Oj så mycket vatten det forsade! På med värkstimulerande dropp (oxytocin). Nu började det hända grejer. Värkarna kom igång fint med droppet och jag hade ca 4-5 värkar per 10 minuter. Vid varje värk kom en flod med vatten. Jag tyckte det var ganska fnissigt. Värkarna tog jag sittandes i en stol med hjälp av dyktekniken men skönast var att stå, gärna lutad mot en vägg. Om det är såhär värkar känns så är det ju ingenting sa jag högt till undersköterskan och hon smålog och sa att vi kunde prata om det senare.. Efter några timmar med dropp som de ökat några gånger så hamnade jag i nån slags ond värkspiral. Jag fick inga pauser mellan värkarna utan de gjorde ont hela tiden. Det vägrade ge med sig och jag hann inte ladda innan nästa värk slog till. Det var outhärdligt och barnmorskan fick koppla bort droppet. Efter det fortsatte min kropp med egna värkar. Inte alls lika täta eller smärtsamma men att kroppen reagerade var väldigt positivt. 

Sixten hittade mig i badrummet, hängandes med händerna på ett element förut idag. Brösten droppade och mjölken blandades med salta tårar på golvet. "Har du ont i tuttarna mamma?" Frågade Sixten med snäll och mild röst. "Jaaa gubben det har jag" svarade jag så lugnt och sansat jag kunde fortfarande hängandes. "Det gå ööööva mamma" säger han då. Min stora fina älskling. Han som fått stå ut med så oändligt mycket under sitt andra levnadsår. Jag är så orolig för att det här skall lämna stora hål i hans själ, hur trygg han en gång varit. Allt är rubbat i hans värld och de två han avgudar mest är så skadade och krokiga. 

Babybluesen är hård och orättvis. Kanske lite extra i styrka hos mig. Luften har gått ur efter den senaste tidens prövningar och det är svårt att landa i smärtan både i underlivet och brösten. För jag vill så gärna få vara stark för min familj. Jag längtar efter en hel kropp. Åh som jag längtar! Bara kroppen blir återställd så klarar jag allt, superwoman som man är. Jag hatar att det måste få ta tid. 

Mjölkstockningen försöker jag bota genom att duscha varmt och låta brösten tömma sig själva. Använde bröstpumpen i ren panik ikväll och fick  tömma lite men jag vet inte om det hjälpte så värst. 

Lillebror är så fantastiskt fin. Jag har två så otroligt fina pojkar så det finns inte. Allt kommer att bli bra. Bara jag blir bra. 

och önskat i hemlighet att jag skall vakna upp om några månader när han sitter upp och ler och skrattar och jag har hum om vardagen igen, om den dagen nu någonsin kommer. 

Bröstvårtorna blöder, underlivet lever inte sina gladaste dar och jag har grym ångest över Sixten som bara lääängtar efter sin mamma. Dagens sjuhundrade bryt-ihop kom när Sixten nattades och grät efter mig. Jag känner ju precis likadant och bara önskar att jag kunde vara honom sådär nära igen. Men vi hann bara träffas några få ynka timmar ikväll. I morgon är det en ny dag och då skall jag se till att lillebror kan få vara med sin pappa/moster (ja hon är äntligen här åter igen och räddar oss) så att jag och Sixten kan kramas. 

Annars är det en helt fantastiskt söt och älskvärd lillebror vi fått! Han är så mysig och gosig och fin. Finast i världen! Löjligt vacker och likt sin storebror. Det blir nog bra det här när vi får landa!

Jag har fött fram honom. Det är helt otroligt! Det finns massor att berätta men det får vi ta i den takt jag hinner med. Så mycket kärlek!

Storebror Sixten är glad som en sol och deras första möte var magiskt. Finaste bröderna. Jag grät för att äntligen få träffa Sixten och för att jag var så otroligt rörd. Sixten tog med sig pappa hem men jag och lillebror får vänta tills i morgon först och främst. Jag hade lång vattenavgång och då måste man vänta två dygn minst.

Vi mår bra! Jag är mör, men ok. Vilken skillnad mot att bli snittad! 

Jag pendlar mellan att vara smått hysterisk och förväntansfull med lugn och sansad.

Det som känns värst just nu är att min snippa kommer att bli köttfärs av eller att jag kanske snittas. Jag är inte så sugen på det.

Emotionellt är det fruktansvärt jobbigt att jag måste vara ifrån Sixten. Att vi säger hej då i morgon bitti på obestämd tid. Hur förbereder man sig mentalt för det? Jag har dödsångest och är livrädd för att inte komma hem igen, eller inte ha en bebis att ta med hem. Det är svårt att styra känslorna efter allt som har varit. Hur skall jag kunna hålla masken när vi säger hej då?

Jag så skör just nu och undrar hur jag skall överleva den här förlossningen både psykiskt och fysiskt när ingen del av mig är mogen. Jag är rädd för att jag kommer att bli chockad. Det är ju IMORGON det troligtvis sätter igång.

Att belöningen är en liten bebis, ett barn, kärlek, det försöker jag fokusera på. Blixtförälsken. Att möta det största i livet, sitt barn. Den största kärleken i sitt liv. 

Men både jag och sambon satt och skakade på huvudet i morse och pratade om hur dåligt förberedda vi är den här gången. Tack och lov är det inte vårt första barn. Så vi borde komma ikapp bara vår lilla vän kommer ut. 

Det här inlägget är förinställt. Ikväll äter vi grillat och njuter av varje sekund tillsammans med Sixten. Jag skall kissa femtio gånger och njuta av att det inte gör ont. Innan underlivet blir en trasig vulkan. 

Vi hörs när vi hörs. (Ahhhhh!)

Jag har förinställt ett inlägg som kommer senare ikväll. Och innan jag lägger mig har jag ytterligare ett som skall skrivas. Åh va det är konstig stämning i mitt huvud just nu.. Galet.. 

OM sambon måste opereras igen på grund av det eventuella vecket så kan det kanske gå att styra det till efter att bebisen är ute så att han orkar vara med på förlossningen. Men blir han akut sjuk igen så antar jag att de öppnar upp honom akut. Nu måste vi hjälpas åt att hålla tummarna på att sambon får vara stabil tills bebisen är ute så att han får se sitt barn födas. Det skulle vara katastrof om vi låg åtskilda på varsin avdelning på visby lasarett under förlossningen. Men vi har blivit lovade att han skall rullas in till mig om han är inlagd. Bara han inte ligger under operation just då.. Förlossningen kommer fixa en säng till honom oavsett så att han skall kunna vila under förlossningen. Han klarar inte en heldag sittandes som det är just nu. 

- jag dreglar likt en Sankt Bernard så fort jag lägger mig ner och blundar lite. Herregud så jag dreglar. Det är vansinniga mängder. 

- om vi fortsätter på hundtemat så kan jag nu stolt meddela att jag även skvätter urin i små behagliga doser. Skvätt skvätt. 

- humöret åker bergochdalbana, lika så växlar jag mellan att vara livrädd för allt som komma skall med att vara cool och världsvan. 

- jag är rädd för allt just nu. Rädd för att tiden med Sixten är över. Rädd för att bebisen skall vara sjuk och att vi i värsta fall inte ens kommer hem med en bebis. 

- det sticker i brösten värre än det gjorde nånsin när jag hade börjat amma Sixten. Ja och så läcker jag mjölk, inga stora mängder men ändå. Det där med att läcka saker ut kroppens alla öppningar verkar vara ett sjukt tema under denna graviditet. 

- håret är superflottigt, från ingenstans. Hormoner?

- förvärkar from hell. Bring on the real stuff säger jag bara. 

- nerver i kläm. Helt plötsligt fungerar inte benen längre. 

- ALLT gör ont. ALLT!! 

- jag vaknar sjuhundra gånger varje natt precis klarvaken och det tar evigheter innan jag somnar. När jag somnar så vaknar jag av något Sixten gör i sömnen. 

- jag svettas och svettas och svettas. Det är juli månad all över again. 

- jag går och gör ofrivilliga pysljud då och då. Det kommer rapar och uppstötningar. Ibland får jag upp lite kräk också. Bättre mellanmål får man leta efter.

- jag svullnar och somnar och den där jävla vikten fortsätter stadigt uppåt. Det har absolut inget att göra med all chips jag trycker i mig om kvällarna. 

Så. Nu har jag gnällt färdigt. 

Är inte skiten över snart? 

Sambon åkte in med magsmärtor och feber. Hans smärtstillande hemma hjälpte inte och några andra symptom gjorde att han fick ta sig en tur till helt enkelt. Jag bröt ihop ett par gånger och var så vansinnigt orolig. Det var bara att packa om sjukhusväskan, vänta in ambulans och klappa på sambon de minuter vi hade kvar. Men efter en tuff natt så är han redan otroligt mycket bättre efter påfyllning med dropp och starka smärtstillande. 

Efter undersökningar och röntgen tror läkarna att tarmarna håller på att räta ut sig på något sätt efter operationerna och då kan det bli såhär. 

Vi hoppas på hemgång redan i morgon och läget är stabilt.

När jag förstod att han inte kunde stanna hemma så kände jag en väldig rädsla och fick smått panik. "Inte en operation till" snurrade runt i huvudet om och om igen. Men det verkar som att det klarade ut sig den här gången. Min stackars stackars sambo. Han har varit med om tillräckligt flera gånger om. 

Jag undrar om det här någonsin kommer att lugna ner sig? Jag skulle vilja kunna se ett halvår fram i tiden. Liksom bara tjuvkika lite för att se hur och när allt klarar upp sig. 

På kvällen hade jag grymma förvärkar i magen och jag hann till och med börja klocka dem i någon timma innan de lugnade ner sig. Inte nu inte nu inte nu tänkte jag och blev så glad när de stannade av samtidigt som jag blev besviken. 

Bebisen kommer när den kommer och det kanske finns en anledning till att jag skall gå över. Det blir som det blir. Vi gör det bästa av situationen. 

Min lillasyster är fortfarande på plats men åker hem på torsdag. Min pärla, vår räddare i nöden. 

Nu hoppas jag få hem sambon pigg och glad i morgon. 

Men snart kommer bebis! Sen har vi två solstrålar i vårt hem. De gör att vi inte kan ge upp. De gör att vi kämpar oss igenom det här! Tillsammans..