❤️B U S A M E D E M L A

Hur gör man för att inte pussa sönder?

Det är tur att man inte kan älska någon för mycket!!!

Vaknade idag på strålande humör. Lillpysen sov i egen säng i natt. Jag lyckades natta honom med amning, envist gungande och napp. Tog en timma ungefär. Sen sov han i 4 timmar innan jag väckte honom för blöjbyte och påfyllning av mat. Sedan sov han i sin säng i ytterligare 4 timmar innan vi gick upp. Han har varit kanonpigg hela förmiddagen och vi har sjungit och busat. Och ammat förstås. Maratonammat. Lillpysens morfar kom förbi och kollade läget och hittade mig i morgonrock med snuttig kille. Äta och snutta, det är livets melodi det.

Nu börjar jag få ordning på det här. På torsdag jobbar sambon sin sista halvdag. Sen är det heltid som gäller igen. Men vi kommer att klara oss fint här hemma.

Det kändes så konstigt och fel att ha honom i sin egen säng i natt. Vi har sovit tätt intill varandra sen han föddes. Och det njöt jag av, närhetsnarkoman som man är. Men det blev varmt. Vi vaknade svettiga båda två och jag ammade halvt sovande (bekvääämt). Sängen är smal (160 säng) och jag var livrädd för att skada honom i sömnen. Eller att sambon skulle göra det. Eller att värmen skulle leda till plötslig spädbarnsdöd. Eller att han skulle kvävas av bröstet. Rent teoretiskt förstår jag att det smarta är att låta honom sova i egen säng. Men hjärtat vill ha honom nära nära nääära. För han är ju så liten. Och han behöver sin maaaamma. Och jag behöver hooonom att snusa på och kolla andning osv. Men jag tror att vi vänjer oss. Om jag inte hittar någon vetenskaplig studie på att nyfödda får en känslomässig störning eller nåt av att sova själv.

Han sover längre perioder när han sover i egen säng vilket borde kunna tolkas som att han sover bättre. Men samtidigt får jag urdåligt samvete. Tänk om han ligger där och är ledsen och tror att hans mamma inte bryr sig om honom. Tänk om han känner sig övergiven? Tänk om han får för lite närhet?

Sambon försöker få mig att förstå att om han vill något eller är ledsen så vaknar han och talar om det, vilket förstås stämmer och är jättelogiskt. Antar att det betyder att olustkänslorna bara är mina och att jag helt enkelt måste jobba på dem.

Inte lätt det här! Tur att man har hela dagarna till pussar och klappar och mys!

"om man lägger sig på den dära mjuka kudden som matte alltid sitter fast i nu för tiden så kanske man kan få lite uppmärksamhet här hemma!"

Mina älskade små djur som förut var absolut prio nummer ett i mitt liv får inte alls så mycket uppmärksamhet av mig nu när Sixten kommit. Än så länge är det svårt att hinna med dem. Sambon gosar och fixar förstås men det märks att de saknar sin matte. De var mina bebisar innan Sixten kom. Nu har de åkt ner på priolistan. Känns konstigt.

Det har varit en fin dag idag! Sixten har badat för första gången hemma och det gick jättebra! Sambon badade, jag fotade och Sixten guppade lugnt och fint. Sen blev det nybadad bebisgos! Mysigt värre!

Under min graviditet gick jag upp 21kg. Den mesta vikten kom i slutet. Över jul och nyår svullnade jag rejält och på två veckor gick jag upp 4 kg!!! Nu tio dagar efter förlossningen har jag tappat 14 kg. Jag har alltså 7 kg kvar till ursprungsvikten. Sen skall jag kämpa för att gå ner lite extra. Men det får ta den tid det tar. Jag har inte bråttom. Jag har fortfarande vatten i fötter, ben och fingrar. Undrar om förlovningsringen någonsin kommer att passa igen.

Jag ser fram emot långa barnvagnspromenader lite längre fram i vår. Med gulliga Sixten och vår lilla hund!

Som finaste sambon har fixat! Han är en riktig ängel som fixar ALLT här hemma! En riktig supersambo. Och en riktig superpappa också! Han sjunger så fint för Sixten och dansar runt här hemma!

Fina killar jag har!

Besöket från BVC gick bra. Han har gått upp i vikt. Dock inte så mycket men ändå tillräckligt! Hon var väldigt gullig vår BVC-tant! Jag grät en skvätt och pratade om att jag varit lite ledsen efter förlossningen. Vi kom fram till massor av saker. Kloka saker. T ex var jag alltid den som städade och pysslade i hemmet innan Sixten föddes. Nu måste sambon göra allt här hemma plus att jobba, och det ger mig så dåligt samvete. + att jag är en sån som vill göra själv.. En aning kontrollbehov.. Hon fick mig att slappna av. Jag berättade att det kunde ta mig en halv dag för att få på mig kläder och äta frukost. Att jag fortfarande gick i morgonrock vid 10. Och hon kontrade med att fråga varför jag var tvungen att byta om från rocken. För vems skull? Det känns som att jag börjar fatta läget nu. Att sitta i soffan i morgonrock, ammandes med noll krav på resten av livet och en gudomligt vacker liten pojke vid mitt bröst är inget att bli stressad över. Jag börjar förstå alla som säger att man skall njuta av första tiden. Den kommer aldrig tillbaka. Och så länge man får sova någon skvätt så är det helt ok.

Efter besöket kom våra ölandsvänner på besök. Deras son var helt plötsligt så stor i jämförelse med vår lilla plutt!

Vi grillade och åt tillsammans. Sixten sov i sin säng under tiden. I tre timmar!! (sen väckte vi honom för mat) jag blev superorolig för att han var så trött. Men nu har han varit pigg i nån timma och ammar fint. Så fort han är nöjd skall jag krypa ner hos min fina sambo! Gud så skönt med helg!!

Vår kompis Niklas kom också förbi. Fast då var jag så stentrött att all ork rann ur mig och jag blev lite halvbölig. Humör och hormoner.. Och sömnbrist.. Haha.. Bara ett par månader kvar av det!

God natt och trevlig helg!

Efter 9 dagar ramlade navelstumpen. Jag tycker det är lite tidigt, även om den skall trilla av efter 5-14 dagar. Jag skall be BVC-sköterskan titta noga på naveln när hon kommer på besök idag så jag vet att den är ok.

Just nu ligger den unge herrn och sover vid mitt bröst. Det är en riktig tuttunge det här! Han ligger gärna och snuttar vid bröstet i timmar. Han ammar, sover lite, ammar lite till, sover lite. Men släppa vill han inte. Så vi har börjat med napp. Vi går runt hela lägenheten gungandes med napp i mun och hoppas att han skall somna. Sen försöker vi lägga honom i hans säng när han somnat. Det funkar inte ens hälften av försöken. Så här sitter jag, fortfarande i morgonrock. Utan frukost i magen. Snart dags för ett nytt lägga-ifrån-sig-försök. En stor portion tålamod så skall vi nog lära oss det här. I helgen skall vi nog försöka lära oss det där med bärsjal. Då kan han förhoppningsvis ligga nöjd och nääära sin mamma och jag kan ha händerna fria till frukostätning bland annat.

Baby bluesen börjar ge med sig! Skönt värre, både för mig och för sambon! Jag känner hur det börjar bli lättare och lättare.. Det är när jag blir lite övertrött som tårarna kommer men just de tårarna kommer nog att förfölja en ett tag. Tröttheten hör småbarnslivet till. Men den där frustrationsgråten, den börjar gå över. Den där hormonsprutargråten. I början trodde jag att det var fel på mig. Jag skämdes. Inte skall man väl vara ledsen när man just fått barn? Man skall ju vara glad och lycklig! I en liten lycklig familjebubbla. Jag tycker alla andra nyblivna föräldrar är så extremt glada och lyckliga. Men när jag har pratat runt om mina känslor med andra förstagångsmammor som har små barn och minnet färskt så märker jag att jag är långt ifrån ensam med mina känslor. Och det är skööööönt att veta. Den största trösten någonsin.

Jag längtar efter Sixtens första leende. När han skjuter iväg "omedvetna leenden" så är han till och med ÄNNU SÖTARE än vad han är annars, hur nu det är möjligt! Min söta söta Sixten.

Finast i världen är han. Det skall bli spännande att se hur han ligger i sin viktkurva. Jag hoppas att vi skall klara oss på min mjölk! Spännande spännande..

På bilden är han 1 dag gammal. Tänk att det redan hunnit gå en vecka.

Det så otroligt många känslor i omlopp. Kejsarsnittet gjorde mig ordentligt låg och gav oss en ganska tuff start. Jag har aldrig varit så frustrerad och ledsen i hela mitt liv. När sköterskor får byta blöja åt en och man bara ligger där första dagarna och har ont. När man inte kan ta hand om sitt eget barn. Det går emot alla instinkter som finns. Amningen ville inte alls sätta igång och jag kände mig som världens sämsta mamma. När han äntligen började bajsa senapsgult och kissa så rann tårarna av lycka!!

Att komma hem, fortfarande med smärtor och inte vara rörlig var nästan ännu mer frustrerande. Även om jag var superlycklig över att få komma hem!! Det har trillat en del tårar. Sambon har varit underbar på alla sätt och vis!

Nu känner jag mig inte lika begränsad av operatiossåret och känner att jag fixar mer och mer själv. Snart får vi nog in rutiner på vårt nya liv!

Sixten är så underbar! Den allra finaste bebisen som någonsin skapats. (ja jag vet, aaaalla föräldrar tycker så) men Sixten är speciell. Ibland när jag tittar på sambon så ser jag bara Sixten. Och tvärt om. De är så otroligt lika! I utseende, minspel, ja allt! och det bara väller ut kärlek ur mitt hjärta för min fina söta son.

Igår jobbade sambon sin första halvdag sen vi kom hem. Idag sin andra. På fredag kommer BVC på hembesök. Annars har vi inte haft så många besök än. Bara min mamma, bonuspappa, lillasyster, mormor, pappa och bonusmamma har varit här än så länge. I morgon kommer sambons föräldrar. Och snart börjar jag nog kanske känna mig redo för mer besök. Några dagar till så har vi kanske fått pejl på det här.

Amningen spökar fortfarande och jag använder plastnapp eftersom Sixten inte får tag annars. Vi har inte tekniken. Att amma med napparna är inte heller enkelt och de är skitsvåra att sätta på. Ibland hinner vi bli ledsna båda två innan nappen är på plats. Men vi kämpar vidare...

Och jag mår bra! Jag kanske gråter en skvätt nån gång om dagen, men jag skrattar och njuter av min fina lilla bebis. Han gör mig till den lyckligaste mamman i hela världen och jag älskar honom så det värker i både hjärta och själ.

Min lilla Sixten-Blixten!

Får jag presentera Sixten Arne Einar.

Sixten är hans tilltalsnamn och det heter han efter sin farfar. Arne efter min morfar och sambons pappas farfar. Einar efter min farfar och sambons pappas morfar. Vi ville ge honom släktnamn och blev positivt överraskade av att några namn fanns på bådas sidor!

Min lilla älskade Sixten. Mammas lilla skatt! Nu har du äntligen fått ett namn!

Äntligen verkar amningen fungera och han både kissar och bajsar. På ett dygn har han gått upp 105 gram och jag hoppas att det håller i sig och att vi klarar oss på min mjölk.

Vi skall få åka hem idag! Underbart men samtidigt lite läskigt och pirrigt. Det är nu allvaret börjar och vi måste stå på egna ben. Vi är en familj med det största äventyret någonsin framför oss. Det är nu det gäller!

Hej alla!

Vi ligger fortfarande på bb och jag längtar verkligen hem nu! Det var tal om hemgång idag men doktorn tyckte att vi skulle låta amningen få lossna och vikten på lillkillen att börja stiga innan vi gick hem. Jag hoppas på en viktökning tills i morgon! Vi ammar tappert!

Något namn har han inte fått ännu. Vi väljer just nu mellan tre förslag. Alla tre gamla "gubbnamn" i sambons släkt. Vi skall känna på dem lite så får vi se.

Två av dem är ganska ovanliga och opopulära och låter verkligen gamla, men jaa sådana är vi helt enkelt!

Finaste lillkillen. Han charmar alla här på bb. Men mest sin mamma förstås. Jag kan bara inte sluta stirra på honom. Han är så fantastisk på alla sätt. Min älskade lilla bebis!

Kom till världen idag kl.8.24 genom planerat kejsarsnitt.
Han vägde 4015 gram kärlek och var 51 cm lång.

Allt har gått bra och det var verkligen kärlek vid första ögonkastet. Aldrig har jag känt en sådan enorm kärlek. Och att se samma kärlek och känslor strömma igenom sambon och lysa genom hans ögon var så magiskt att det inte går att beskriva med ord.

Nu försvinner vi in i vår bubbla ett tag!

Jag är MAMMA!!!!!!

Att min stora fina mage skall försvinna och ut komma en underbar liten varelse har jag ännu inte riktigt förstått. Jag är så van vid att ha "någon" i magen nu så det kommer förmodligen kännas väldigt märkligt när vår lilla vän tillslut kommit ut. Jag har haft en väldigt bra graviditet. Jag har kunnat jobba och jag har kunnat njuta. Enda riktiga krämporna har varit mängden vatten i min kropp och så halsbrännan. Ont i höften hade jag sen innan men den har inte blivit så jättemycket sämre. Foglossning hade jag tidigt i graviditeten men den försvann någon gång på vägen. En riktig drömgraviditet med andra ord. Jag har haft en del förkylningar och dessutom maginfluensa, men mellan alla sjukdomar har jag varit oförskämt pigg och strålande glad. Att vara en gravidis är min grej, helt klart!

Jag måste ju vara ett typiskt exempel på att bära bebisen högt? Nere på magen är det mjukt och gosigt, (fläsket alltså) och uppe är magen spänd, stor och stenhård. Hade jag varit smal innan graviditeten så hade nedre delen av magen förmodligen varit platt. Haha, nää.. Nu på slutet har jag fått bristningar under naveln. De är ganska ytliga så jag hoppas att de bleks fort i takt med att magen krymper. De är inte sådär härligt knallröda och breda så jag hoppas att de inte hinner explodera nu de dagarna som är kvar. Fast jag tycker ändå det är fint. Som små röda skyddande linjer av kärlek. Den största kärleken i livet. Det stör mig inte att de finns där. Jag hade redan bristningar runt höfterna efter tonårstiden. Och skulle jag få för mig att bli modell så får dem väl photoshoppa! ;)

Idag är det söndag. Vår dag består av vila och förberedelser. Jag skall tvätta nån maskin, gå igenom väskorna för att se att vi verkligen har allt och så skall julsakerna bort. Det märks att nervositeten börjar stiga. Fast den bra sortens nervositet! Och jag längtar! Jag längtar sååå efter min lilla älskling. Jag vill bli mamma nu! Helst nyss. Men jag får snällt vänta tills det är dags.

Tills dess skall man passa på att vila har jag hört. Kroppen verkar ha missat det och jag vaknar nu mer än någonsin på nätterna. Klarvaken. Som att jag är på väg nånstans. Jag sitter med mina svullna fötter över sängkanten, rapar halsbränna och funderar. Fast jag vet inte riktigt på vad. Sen somnar jag om förstås. Antar att hela jag går och laddar.

Jag har kommit så långt i min mentala process att själva operationen känns okej. Jag grubblar fortfarande lite över första tiden hemma men efter en morgon med näsan i ett bloggarkiv hos en viss tvillingmamma så känner jag mig stärkt! Hon kunde minsann röra sig efteråt och ta emot besök och städa efter visst antal dagar.. Jag tror att jag målat upp en bild mycket mörkare än vad verkligheten ser ut (så typiskt mig), men nu börjar det släppa.

Jag tänker på mitt barn och det pirrar i hela hjärtat av längtan! Det är nästan så att det kan få sätta igång så jag slipper vänta!

Jag funderar en del kring vilket kön det kan vara. Innan lillbusen vände sig var jag helt säker på att det var en kille. Men nu lutar det åt en tjej. Fast det har nog bara att göra med att jag själv vände mig till säte precis innan förlossningsdags och fick plockas ut. Och igår förstärktes känslan ytterligare då jag och mamma gick igenom mina bebiskläder. Så nu har jag lånat hem en del till vår. Jag fick se dressen jag åkte hem i från bb och min första julklänning osv. Så mysigt att mamma sparat det! Jag kan ju säga att jag var knallrosa som liten. En riktig tjejtjej med volanger och grejer. Får jag en dotter kommer jag nog inte att bli så genusrabbiat som jag alltid trott insåg jag snabbt.. Haha. Men det får tiden utvisa. Jag hinner ändra mig tusen gånger..

Och så kom snön. Årets första. Vintern är här och kommer förmodligen inte försvinna i första taget. Det är mysigt det där vita, mysigare än grått grått grått som det varit i flera veckor nu.

Vitt vitt vitt. Vinterland!

Nu har jag börjat spy av min halsbränna. Trevligt värre. Men nu är det inte långt kvar.

Det var extra skönt att vakna upp i morse och veta att jag har hela helgen framför mig, med massa sambomys. Han skall bara jobba några timmar sen är det vi, och jag skall följa efter honom som en liten svans. En liten jobbig kärlekskrank svans.

Det kanske är vår sista helg utan bebis. Snart kommer livet att förändras på ett sätt man nog inte kan förstå innan det har hänt. Och vi längtar oss tokiga båda två. Men nu är det inte långt kvar. Snacka om att stå och trampa på målsnöret. Egentligen är det en vecka kvar till Bf idag. Och vem vet? Kanske bebisen har snurrat runt på något magiskt sätt? Då får vi snällt vänta vidare som alla andra.

Jag drömmer mycket nu. Bearbetar nog massor i sömnen, fast jag kommer inte riktigt ihåg vad jag drömmer. Vet bara att det är mardrömmar.

Snart min älskade lilla skruttbebis, snart skall vi äntligen få träffas och se varandra. Du kommer att vara världens underbaraste. Det vet jag redan!

Jag var förbi jobbet idag och hälsade på och "lämnade över" mina barn. Det var väl behövligt att få komma dit. Speciellt idag då jag fortfarande är lite nere efter snitthistorian. Alla fina kramar från barnen och att bara få träffa dem fick mig att börja längta efter min egen lilla skrutt. Dem är ju "belöningen". Jag kommer få bli mamma!! Den största mest fantastiska gåva man kan få och här sjåpar jag mig över att sätta kateter och få spruta i ryggmärgen och bli skärd i!! Det gäller att ha rätt perspektiv på saker och ting och jag laddar sååå för en ny positiv målbild. Jag vill se fram emot det här! Hallå det är ett BARN det handlar om! Inte en visdomstand som skall ut.

Jag skall äntligen efter nio månaders väntan och längtan få träffa mitt barn. Hur kan man då oroa sig över allt runt omkring. Jag fixar det här! Jag är ju för fan en blond viking med hår på bröstet och vallonblod från Frankrike!! "Roooar", låter mitt kämparvrål. Eller hår på bröstet har jag ju kanske inte. Där ljög jag lite. Bara om katten ligger eller har legat där. Då är det hårigt.

Som sagt, att få träffa barnen idag var verkligen balsam för själen. Kramar är bästa medicinen mot allt. Och att veta att jag skall bli välsignad med en egen underbar unge som mina fina barn på jobbet gör att operationen inte känns lika fruktandsvärd.

Jag skall fixa det här! Lite mer ojande så kan jag nog se fram emot det här också.

Och vetskapen om vilken underbar sambo jag har hjälper till. Han tittar på mitt oroade ansiktsuttryck, torkar mina tårar och försäkrar mig gång på gång om att han skall ta hand om mig och lillbusen tills vi fixar det själva. Och det gör mig lugn. Jag vet att jag har världens bästa stöd i honom.

Såhär dagen efter vändningsförsöket är magen som ett enda stort osynligt blåmärke. Den är öm och bebisen är ovanligt lugn. Jag har lite dåligt samvete efter gårdagens hårdhänta behandling men vet ju att den inte blivit skadad. Men lite läskigt var det nog.

Nu väntar sängen! Även om jag skämde bort mig med en ordentlig sovmorgon i dag så är jag stentrött. Det blir väl så när hjärnan går på högvarv!

Bebisen har fått så fina presenter från alla håll och kanter. Här är ytterligare några. Från två fina familjer på mitt jobb har den fått bodys. Och av sin yngsta moster har den också fått ett snuttelamm och en badkappa. En arbetskamrat har gett den en barbapappahaklapp och en Pettson och Findus-body.

Snuttelammet ligger nedpackad i bb-väskan och väntar spänt på att få träffa bebisen!

blir det inte riktigt som man tänkt sig. Jag hade full koll på mina känslor kring en "normal" förlossning och såg verkligen fram emot när den skulle starta. Jag har kommit tillfreds med att spricka, kanske bli klippt, sugklockor och hela paketet. Jag hade snickrat ihop en målbild och tyckte att det skulle bli roligt! Jag längtade! Men ibland blir det inte som man tänkt sig.

Efter tre vändningsförsök gav läkarna upp. Bebisen låg envist kvar med rumpan där huvudet egentligen skall vara och vägrade att svänga runt, oavsett hur hårt dem tryckte. För mig var vändningsförsöken en pina. De gjorde jätteont men jag kan tänka mig att det inte är så farligt om bebisen inte sitter fast. Min sambo var en ängel och höll i mina händer och försökte få mig att komma ihåg att andas. Något som inte var helt lätt när bricanylen fick hjärtat att picka i en rasande fart och smärtan från trycken på magen gjorde det outhärdligt.

Det får bli planerat kejsarsnitt sa läkarna och gick ut. Och kvar satt vi.

Efter massor av möten med olika läkare är vi inskrivna och klara för kejsarsnitt. Vi har fått ett datum och ett klockslag.

Samma läkare som försökte få runt bebisen blir den som kommer att operera. Vid ett senare möte med henne bröt jag ihop och blev ledsen. Jag skämdes och var rädd för att vändningsförsöken misslyckades för att jag var för vek inför smärtan. Men hon förklarade att de hade varit riktigt elaka mot mig och att jag hade varit väldigt tålig.

Miljoners med olika känslor far omkring i mitt huvud nu. Jag får börja om med en ny mental process och ändra målbilden helt. Det känns väldigt jobbigt att ha datum och tid bestämt. Jag känner mig snuvad på min förlossning och känner mig inte så pepp just nu. Jag måste nog få vänja mig vid tanken ett tag.

Tänkte skriva ett inlägg om hur ett "vanligt" mvc-besök går till som gravidis. Tog lite kort och grejer. Men det blev inget vanligt besök.

Det var ingen liten fot som min mamma fick känna igår, det var en hand. Bebisen har vänt sig om. Nu liksom!!! Nu???? Den skall ju snart ut! Barnmorskan hittade inte längre det lilla huvudet där nere och efter kontroll med ultraljud verkade den ha vänt sig om.

Så i morgon bitti skall vi till förlossningen och försöka vända bebisen. Eftersom jag är så långt gången i min graviditet så är det lite bråttom. Skulle den inte vända sig så blir det kejsarsnitt. Inom kort. Vi blev också ombädda att ta med bb-väskorna eftersom förlossningen kan sätta igång av vändningsförsöket.

Ja hörre ni. Det var inte riktigt såhär det var planerat och jag vill verkligen få uppleva en vanlig vaginal förlossning. ca 50% av alla vändningsförsök lyckas så jag hoppas att vi tillhör den lyckliga halvan.

Helt plötsligt blev det väldigt verkligt och jag har panikhandlat in allt det sista och packat noga inför morgondagen.

Förhoppningsvis lägger bebisen sig tillrätta i morgon och vi kan fortsätta rulla på med livet de sista veckorna som egentligen är kvar här nu!

Söta små kläder och sängkläder snurrar i tvättmaskinen med parfymfritt tvätt- och sköljmedel. Jag "boar" lite försiktigt här hemma och försöker få färdigt inför äventyret som väntar!

Jag skall sy några underlakan av ett av våra lakan vi köpt till vår säng men som inte vill ligga på plats. Men jag har gott om tid på mig, intalar jag mig själv i alla fall. Jag räknar stenhårt med att gå över tiden länge. Nästan så att jag tror att jag kommer att bli igångsatt. Eftersom min lilla bebis är så lugn tror jag inte att den har bråttom ut.

Jag var också en lugn bebis när jag låg i min mammas mage. Gjorde inte alls så mycket väsen av mig. Och det är jag fortfarande. Lugn och försiktig.

Igår fick mamma "mormor" känna en liten fot som stack ut och busade. Vi satt vid symaskinen och sydde lite och så kände jag världens tryck inifrån magen, nästan så att skinnet skulle gå sönder.. Det kändes så tydligt att det var en liten fot. Häftigt. Det tyckte "mormor" också som spärrade upp ögonen och såg sådär jättelycklig ut som bara en mormor kan antar jag jag.

Jag har själv alltid tyckt att det är sådär jättefnittrigt och pirrigt att få känna på någons bebis genom magen. Det är så häftigt. Det enda som är häftigare är ju förstås att få känna det själv, inifrån, för det är en upplevelse man inte kan förklara ordentligt eller förstå om man inte upplevt det själv.

Det är extra häftigt när man riktigt känner vilken kroppsdel det är som putar ut. Min lilla bebis sparkar just ingenting utan det som går att känna är när den flyttar sig lite och ordnar runt där inne. Så "mormor" fick verkligen in en kanonträff..

Snart väntar mitt sista mvc-besök innan Bf-datumet!

Och idag känner jag nog att förkylningen börjar vända. Jag känner mig inte stentrött utan är lite piggare! Skönt! Då kan det liksom bara bli bättre för varje dag som går nu!

Hela morgonen har jag knarkat "en unge i minuten"-avsnitt. Och jag gråter som ett litet barn.. Tårarna sprutar och jag fattar inte riktigt att jag själv skall ligga där om två veckor. När mammorna får upp sina bebisar på magen så brister det i hjärtat och miljoners med känslor exploderar ut. Jag vill också. Helst nu. Helst igår. Jag skall bara packa den där omtalade bb-väskan först..

Men åh vad jag längtar. Jag längtar så det gör ont i hela kroppen..

Sitter i soffan och försöker ta igen mig. Förkylningen är varken bättre eller sämre idag och jag hoppas att den tänker gå över innan det smäller.. Natten har varit tung. Jag försökte sitta och sova i natt för att inte kräkas av de sura uppstötningarna men kroppen blev istället väldigt stel och jag vaknade en miljon gånger för toalettbesök. Ett tag trodde jag nästan att det var vattnet som börjat gå eftersom jag annars kanske bara går upp en eller två gånger men det här var ju något extremt! Men idag är det bättre och konstigt nog vaknade jag med lite smalare fötter och ben (märktes på innetofflorna och stödstrumporna) än på länge..

Ikväll kommer ett gäng finisar och grillar. Jag har tappat all lukt och smak i samband med förkylningen (hoppas hoppas hoppas den kommer tillbaka!!!!) och det känns surt. Men det skall bli härligt att träffa lite vänner efter vår nyårskarantän! 9 glada fisar blir vi, tio med bebisen men h*n behöver ingen stol än..

Och jag skall ge mig på att göra världens största potatisgratäng! Spännande värre..

Fast jag kanske skall sova en liten middag först? Jag har läst i en av mina bebisappar att det är viktigt att sova ikapp på dagen om man missat mycket sömn på natten. Så det rådet tänker jag lyssna på och unna mig lite sömn, nu när jag kan..

Jag sitter i soffan och känner mig seg. En förkylning har hoppat på mig och jag är trött, har ont i huvudet och är snorig. I magen är det full fart idag. Min annars så lugna bebis bufflar och vrider sig så hela magen putar åt olika håll. Men bebisen ändrar inte sitt läge och ligger med rumpa upp och huvud ner. Även om rumpan far omkring lite från höger till mitten av magen.

Det skall bli så spännande att få möta det lilla miraklet i min mage. Även om vi redan känner varandra så startar den riktiga relationen först när bebisen kommit ut. Jag vet än så länge ganska lite om min inneboende i magen. Jag vet att h*n sover mycket, gärna på natten, är vaken i omgångar på morgonen, förmiddagen, eftermiddagen och kvällen. Nattetid är det lugnt. H*n är en väldigt lugn bebis som buffar försiktigt och korta stunder. Ibland buffar h*n bara till lite kort för att liksom visa att h*n finns där. Men det är sällan det blir längre stunder så andra hinner känna eller titta. Vår bm tycker också att det är en lugn och kanske lite blyg bebis men hjärtljuden är inte låga så det är inget "konstigt" eller "farligt".

H*n tycker inte om hett vatten när jag badar, hög musik eller när jag är stilla för länge. När jag sjunger eller pratar blir det alldeles lugnti magen. Vid colaintag exploderar bebisen i galna ryck och rörelser. Så här är det colastopp. Innan årskiftet festade jag till det med cola vid speciella tillfällen men efter jul och nyår är det tvärstopp.

Bebisen tycker redan väldigt mycket om sin pappa. Ibland märker jag hur h*n reagerar på sambons röst och jag tror de längtar lika mycket efter att få träffa varandra.

Det skall bli så otroligt spännande att få lära känna den lilla individ som ligger i min mage. Jag är väldigt nyfiken på hur h*n ser ut, vems drag h*n kommer att ärva och visa när h*n blir lite större och vilket kön det är, förstås. Även om jag inte är mest nyfiken på könet. Jag är mest nyfiken på mängd hår och hårfärg konstigt nog.

Och om h*n är så lugn som det verkar.. H*n kanske bara vilar inför att komma ut och vara en riktig vilde utanför magen...

Är det bara jag som krampaktigt håller kvar julsakerna till knut? Självaste "ner med julsakerna-dagen".. Tycker mig läsa överallt att julsakerna åkt ner och att folk tröttnat på julen. Jag vill också ha vår. Men det är månader tills den tänker dyka upp. Så jag njuter extra länge av skenet från stakarna när jag går upp på morgonen.. Och julen! För snart är det dags för den där mellanperioden då det bara är mörker, slask och en evig väntan på lummiga träd och fågelkvitter.

Jag får nog bestämt inhandla nån fönsterlampa som sprider lite ljus. Och en liten nattlampa till sovrummet för amningens skull.

Januari
Januari var sådär vansinnigt kallt och fint. Gotland var ett riktigt vinterlandskap och jag började längta efter vår både hemma och på jobbet. Januari var också den månad jag började blogga igen efter mitt uppehåll.


Februari
Jag blev med IPHONE! Mitt bästa köp någonsin. Firade en supermysig alla hjärtans dag med sambon. Jag njöt av kompishäng, intensivt jobbande och så drog ju melodifestivalen igång!!!


Mars
Jag åkte till Stockholm och fick Ä N T L I G E N träffa min underbara systerson. Som jag längtat och väntat! Eftersom jag blivit smittad av alla barnbaciller i världen så fick jag vänta extra länge innan jag var frisk nog att åka. Jag skaffade också ECCO-skor att promenera i, vuxenpoäng. Powerwalks var det absolut bästa jag visste under våren. Jag gick och gick och gick tills min höft sa ifrån nån gång i Maj/Juni. Då fick jag order från sjukgymnasten att sluta upp med mina PW´s och gå kortare promenader igen. Så jag gick tillbaka till att endast promenera hunden. Jag som nääästan hade blivit en joggare på riktigt..
Snön började försvinna, vi premiäråt frukt ute på jobbet, sambon åkte till Gran Canaria och jag härjade en del på krogen. Jag började också leta lägenhet..


April
April var en intensiv månad med påskfirande och många helgkvällar på krogen. Våren började komma på riktigt med en del sol men också en del grått trist och blött väder. Hunden fick bada efter varje promenad och jag var stentrött på slask. Jag hittade årets första blåsippor och vi fick napp på en lägenhet! Äntligen! En markplanstrea i Väskinde (där vi nu bor). Jag var strålande glad! Jag gick till nässpecialist med min svullna näsa och gjorde prov efter prov och en bihålespolning (rekommenderas EJ). Men de hittade inga fel.


Maj
Ungefär den första maj blev jag gravid! Vi plussade i slutet av månaden och eftersom det var alldeles planerat så var maj månad ingen krogenmånad, jag visste ju att det var möjligt att bli gravid efter första mensen även om jag trodde att det skulle ta lite längre tid. Istället åkte vi miljoners med vändor till Stockholm och jag var stentrött. Så där vansinnigt trött som man är i början av sin graviditet. Maj månad bjöd på sol och värme! Vi var på dop i Stockholm och jag blev utnämd till fadder, jag var på mitt första koutsläpp och hela världen var rosa och fluffig. Sambon jobbade väldigt mycket denna månad och jag var på en del restaurangbesök med vännerna och försökte vara social även om jag mest ville sova hela tiden. Sambon och jag firade också åtta fina år tillsammans!


Juni
I juni månad var hela världen grön och fin! Jag är en riktig försommar/sommartjej och mår som allra bäst när det är ljust och lummigt. Hade jag haft mina första gravidveckor på vintern hade jag nog fått gå i ide. Under juni gick vi på musikalen Hair (som bonusbrodern var med i) i Stockholm, det gick att gå i bar överkropp och så firades midsommar ute på landet. Sambon var tvungen att jobba men jag åkte in och mötte upp honom senare på kvällen. Ingen visste om vår hemlis, att det låg en liten på tillväxt i magen. Vi började packa i slutet av månaden inför flytten och jag var lite orolig över hur vi skulle trivas i den nya lägenheten. Vi åkte också till Stockholm IGEN för att gå på IKEA och köpa köksbord och annat smått och gått. Jag åt gröna oliver, maniskt!


Juli
Jag njöt av min första riktiga semester! Åkte på inskrivningssamtal på mvc. Fyllde 25 år och släppte världens nyhet. Nu fick familj och en del vänner veta att det låg en liten bebis i min mage. Vi flyttade in i vår nya lägenhet första juli och den 10 juli hade jag kalas (även om jag fyllde år den 13). Det saknades två i familjen annars var alla på plats inför "bomben". Det är ett väldigt fint minne. Vi grät och kramades och skrattade om vartannat. Juli månad bjöd också på traktorpulling, och kvalitetstid med sambon (vi åkte bland annat fyrhjuling) och vänner. Jag längtade ihjäl mig efter ultraljudet i augusti och var orolig för hur bebisen mådde.


Augusti
Nästan hela augusti handlade om kompismys. Vi var på Kubbvm, kräftskiva, åt på restaurang, hade massor med middagar hemma, spelade bingolotto och ja.. det var intensivt. Jag gick tillbaka till jobbet efter en härlig semester och berättade om min graviditet. Sen var det Ä N T L I G E N dags för ultraljudet. Lycka lycka lycka! Det var en magisk upplevelse.


September
Denna månad bjöd på ännu mer kompishäng, ytterligare en kräftskiva och The Arks sista konsert. Jag och storasystern stod och diggade längst bak nånstans och såg just inte så mycket, men vi var där! Och vi hörde. Och det var lite sorgligt att säga hej då. Jag köpte äntligen lite gravidkläder, magen hade börjat växa i en väldigt snabb takt! Bebisen fick sitt rum ommålat och vi köpte spjälsäng. Jag var vansinnigt sugen på apelsin och halsbrännan började bli jobbig. Min lukt och smak kom tillbaka! Magiskt. Den finns fortfarande kvar. Så jag njuter av A L L T i mat och doftväg!


Oktober
Hösten kom! Halloween firades, jag och min kanonkula gick som Jungfru Maria och Jesusbarnet. Vi åkte till Kalmar/Öland på barndop och halsbrännan blev urjävlig. Affärerna började julskylta och jag började längta efter snö och nya twilightfilmen! Vi hade en del middagar här hemma och sambon hade mycket på sjöräddningen.


November
Magen växte ordentligt under denna månad! Första advent kom. Vi bakade och myste, firade lillstysterns födelsedag, spelade bowling och myste i höstvädret. Jag drömde mardröm efter mardröm och funderade mycket på mammarollen och alla saker som behövde köpas in. Vi bokade Stockholmsresa i början av dec för att fira systersonen och handla in allt det sista till bebisen. Jag och sambon firade 1 år som rökfria!


December
Årets sista månad! Vi åkte till Stockholm, köpte in ALLT till bebisen. Hämtade ut vagnen. Jag gick upp tidigt på morgonen och målade spjälsäng. Jag började känna mig lite stressad inför bebisens ankomst. Vi fick ordning på hallen, firade jul x3 och hade en mysig nyårsafton hemma eftersom sambon blev magsjuk. Sambon fyllde 26 år. Vi gick på föräldrautbildning och jag jobbade mina sista dagar för att sedan gå hem på semester!

Nu är det januari 2012. Den månad vi är beräknade att föda barn. Det kanske blir en liten februaribuse beroende på hur länge jag går över tiden. Men snart är det verkligen dags! Det känns som att jag har varit gravid i ett år, jag minns knappt hur kroppen såg ut innan och jag har lite svårt att förstå att magen skall försvinna snart (iaf en del av den), jag längtar efter min bebis och ser fram emot att få bli rörlig och smidig igen. Även om jag vet att första tiden efter inte är någon dans på rosor och att småbarnstiden är väldigt jobbig med sömnbrist osv. Vi skall få ett litet mirakel. Min största oro nu är att det inte skulle gå bra. Men man får inte tänka så. Så jag behåller min positiva bild av framtiden och lääääängtar och lääääängtar! Snart lilla bebis får vi träffa dig på "riktigt".