Nu har jag alldeles strax klarat mig igenom en veckas jobb! Halsen går mot det bättre men det piper och tjuter fortfarande när jag andas och jag får sova sittandes med fyra kuddar bakom. Men jag får äntligen sova! Underbart! Snart kan jag nog sjunga och prata normalt igen utan hostattacker och kramp i lungorna.
På jobbet har det varit lite barn hela veckan. Höstblåsor. Vidriga höstblåsor! Förhoppningsvis blir det full fart och som vanligt nästa vecka. På lördag går vi in i v.27. Den sista veckan i trimester två. Jag fattar inte vart veckorna tar vägen!? Barnen på jobbet har så många roliga tankar och funderingar om min bebis i magen. Är det en tjej eller kille? Kan den gå eller krypa? Kommer den ut ur munnen? Vad äter den? Skall den växa och bli stor? Vad gör den i magen? Sitter den i naveln eller i tuttarna? Det är väl ingen fisk heller? Vilken sorts barnvagn skall jag köpa? Har den napp? Kan man se den om man lyfter på tröjan? Hur stor är den?
Och jag förklarar och förklarar det bästa jag kan och får tusen varför tillbaka. Det är spännande med bebis, helt klart. Barnen gissar på att det är en tjej. Mina arbetskompisar har inte börjat gissa riktigt än, bara en som gissat tjej. Jag känner fortfarande inte alls vilket kön det skulle kunna vara. Jag måste ha världens sämsta känsla för sånt där. Det är en bebis helt enkelt. Med snopp eller snippa. Konstigare än så är det inte. Men väldigt spännande förstås!