❤️B U S A M E D E M L A

Sambon åkte in med magsmärtor och feber. Hans smärtstillande hemma hjälpte inte och några andra symptom gjorde att han fick ta sig en tur till helt enkelt. Jag bröt ihop ett par gånger och var så vansinnigt orolig. Det var bara att packa om sjukhusväskan, vänta in ambulans och klappa på sambon de minuter vi hade kvar. Men efter en tuff natt så är han redan otroligt mycket bättre efter påfyllning med dropp och starka smärtstillande. 

Efter undersökningar och röntgen tror läkarna att tarmarna håller på att räta ut sig på något sätt efter operationerna och då kan det bli såhär. 

Vi hoppas på hemgång redan i morgon och läget är stabilt.

När jag förstod att han inte kunde stanna hemma så kände jag en väldig rädsla och fick smått panik. "Inte en operation till" snurrade runt i huvudet om och om igen. Men det verkar som att det klarade ut sig den här gången. Min stackars stackars sambo. Han har varit med om tillräckligt flera gånger om. 

Jag undrar om det här någonsin kommer att lugna ner sig? Jag skulle vilja kunna se ett halvår fram i tiden. Liksom bara tjuvkika lite för att se hur och när allt klarar upp sig. 

På kvällen hade jag grymma förvärkar i magen och jag hann till och med börja klocka dem i någon timma innan de lugnade ner sig. Inte nu inte nu inte nu tänkte jag och blev så glad när de stannade av samtidigt som jag blev besviken. 

Bebisen kommer när den kommer och det kanske finns en anledning till att jag skall gå över. Det blir som det blir. Vi gör det bästa av situationen. 

Min lillasyster är fortfarande på plats men åker hem på torsdag. Min pärla, vår räddare i nöden. 

Nu hoppas jag få hem sambon pigg och glad i morgon. 

Men snart kommer bebis! Sen har vi två solstrålar i vårt hem. De gör att vi inte kan ge upp. De gör att vi kämpar oss igenom det här! Tillsammans..