Min sambo har en tarmsjukdom som heter Chrons sen många år tillbaka. Den går i skov och kan ha ganska så långa viloperioder mellan skoven. Det senaste året har sambon dock haft ett ganska så maffigt skov som inte har velat ge med sig. Han har varit inlagd i snitt en gång i månaden och provat olika mediciner samtidigt som han har haft en väldigt hög dos kortisonUnder större delen av det senaste året. När skrutten i magen blev till så trodde vi att skovet var i stort sett över. Men det var bara lugnet i stormens öga.
Den 15 september åkte sambon in till sjukhuset igen. Vi är vana vid hans ca veckolånga besök med dropp för att stabilisera upp vätskeförlusten och vila för tarmen innan han kan få skrivas ut och komma hem igen. När vi pussades hej då och han åkte in till akuten så trodde jag att det skulle bli en "vanlig" sjukhusvistelse och jag hoppades att han skulle vara bra på benen till förlossningen. Han hade precis börjat på en ny medicin och jag hade stor tilltro till den även om biverkningarna skrämde mig.
Den 16 september efter ett antal undersökningar så togs det beslut på att han skulle operera bort hela sin tjocktarm. Den var så inflammerad att det inte gick att rädda den en gång till.
Den 17 september opererades sambon. Det var en lång operation och vi visste att det var en lång återhämtning att vänta men vi hade fortfarande gott om tid kvar till bebisens beräknade födelsedag. Vi var glada för att sambon skulle få en stomi. Den skulle äntligen vända tillbaka hans liv till en värdig och frisk framtid! Allt skulle bli bra. Vi var glada men nervösa. Efter operationen blev jag uppringd av den opererande kirurgen (hatar operationer, var så lättad när han ringde!) och allt verkade ha gått vägen. Sambon var lycklig och nöjd med operationen. Nu skulle han bli frisk och få må bättre än vad han gjort på vad som kändes som en hel evighet.
Dagarna gick, stomin satte inte igång och sambon blev sämre och sämre. Under de två veckorna efter operationen så kastades vi mellan hopp och förtvivlan. Vi väntade på vändningen men den kom inte.
Den 1 oktober hade vi möte med kirurgen. Sambons skick var mycket dåligt och han hade hög feber och väldiga smärtor. Nu kunde vi inte vänta på vändningen längre.
Den 2 oktober gjordes operationen om. Det visade sig att tarmen var vriden och en del av tunntarmen hade dött. Stomin hade aldrig kunnat komma igång. Vi laddade om och hoppades på en vändning. Vändningen kom! Stomin hoppade igång och lyckan var tillbaka. Sambon var tillbaka och han kämpade med att vara i rörelse så mycket han kunde. Nu fanns det hopp om att han skulle hinna vara med på förlossningen och vara i ganska så bra skick.
Sen kom nästa komplikation. Sambon hostade till och den ihopsydda bukväggen brast. Ett stort bråck hittades på följande undersökningar och en tredje operation skulle skjutas till framtiden för att åtgärda bråcket. Nya nederlag, men stomin fungerade fortfarande!
Sen kom äntligen permission på tal och senare utskrivning. Vi firade och hurrade!
Måndagen den 13 oktober med 11 dagar till beräknad förlossning så skrevs sambon ut. Vi andades ut. Äntligen! Tisdagen förflöt fint och sambon fick hjälp i hemmet av syrror som la om hans sår som nu hade börjat vätska sig ganska så ordentligt. Vi lämnade tårta till hans avdelning på sjukhuset. Sa hej då! Tänkte att vi var färdiga där.
Onsdagen den 15 oktober fick sambon nya smärtor och hög feber. Ambulansen hämtade honom och han fick opereras akut 00.30 samma kväll. Det visade sig att sambon hade en elak bakterie i op-såret som de var tvunga att få bort innan den hann sprida sig. Sambon hann in i tid och operationen lyckades med gott resultat. De höll honom sövd för att kunna gå in igen och titta idag och på eftermiddagen vaknade han äntligen. Jag var med och såg honom blinka med grusiga ögon och tills han fick syn på mig och magen på andra sidan rummet. Det var så fint att möta hans blick.
Nu har han ett så kallat öppet operationssår. Syr de igen honom så kan det bli en infektion på nytt så nu skall det läka underifrån tills det är så bra att de kan sy ihop honom. Det kan i bästa fall räcka med några dagar. Så om en vecka kanske vi får hem honom igen. Jag tänker inte förlora hoppet nu. Han skall se sitt barn födas till världen om han så skall behöva ligga i en sjukhussäng bredvid mig på förlossningen.
Det är skönt att punkta ner förloppet. Då låter det inte så farligt. Då låter det sakligt.
Jag klarar inte riktigt av att väva in mina känslor i någon form av text just nu. I morgon är det en vecka kvar till bf. Min lillasyster har flugit ner ikväll för att bo hos mig i helgen. Det känns tryggt.
I natt lyckades jag bara få några ynka timmars sömn.
Så nu skall jag sova och komma upp tidigt så att jag kan vara med på ronden i morgon bitti.
God natt och tack för kommentarer/sms/samtal! ❤️
