❤️B U S A M E D E M L A

Sakta sakta går vi stadigt mot en frisk och hel familj. Sambon har varit utskriven i fem dagar och skillnaden är enorm. Även om vi gör småbesök på sjukhuset med jämna mellanrum så är det en helt annan sambo som vi fått hem denna gång. Förra söndagen blev han ihopsydd senaste gången och det är fantastiskt hur kroppen kan återhämta sig så snabbt efter fem operationer på så kort tid.

 

De första dagarna hemma var lite småtuffa, vi surade på varandra och försökte hitta nya rutiner i allt kaos men nu har bitarna fallit på plats och vi bara njuter av att få vara tillsammans. Det var så mycket känslor och rädsla i omlopp och den tuffa period vi gått igenom hade satt sina spår. Men vi slappnar av mer och mer och även om vi inte tar något för givet så känns det som att sambon är hemma för att stanna den här gången.

 

När nästa (och sista!!!) operationen blir vet vi fortfarande inte men vi gissar på efter jul. Då skall bukväggen sys ihop och bråcket åtgärdas. Förhoppningsvis blir det en ganska så "enkel operation" med en normal återhämtning. Men det är långt fram i tiden och vi fokuserar på det som är nu. Det som komma skall. Den operationen tar vi då. Jag är så fantastiskt stolt över min fina sambo. Han har gått igenom så otroligt mycket och hans livsglöd är så stark. Han är en sann överlevare och vi förstår mer och mer hur illa det var och vilken "tur" han ändå har haft med tanke på allt som hänt. Han lever och han kommer att bli återställd med tiden.

 

Det är helt otroligt vad dessa dagar tillsammans har gjort med mitt psyke. Jag är glad och avslappnad, skrattar och sjunger. Igår hade vi barnvakt till Sixten och vi hann med den där middagen vi hoppades få innan bebisens ankomst. Och VI HANN! Det trodde jag inte för bara några dagar sen. Tänk att så "små" saker som att få äta middag tillsammans kan betyda så mycket. För oss betydde det mer än jag kan beskriva med ord. Vi pratade namnförslag till bebisen, minnen från Sixtens bebistid, förväntningar och massa gulligt mys om vad som väntar oss. Vi pratade om alla smärtsamma minnen från den senaste månaden och allt föll liksom på plats mer och mer. Idag är vi fulla med längtan och jag är ÄNTLIGEN psykiskt redo för en förlossning. Jag känner en sådan enorm styrka i mig och en bubblande kärlek till sambon, fina Sixten och vårt lilla liv i magen. När jag vågade slappna av så kom tårarna. Jag är bara så lycklig över att ha honom här. Lycklig över att äntligen vara lycklig och glad. Jag har aldrig varit så orolig i hela mitt liv. Jag har aldrig kännt mig så maktlös i hela mitt liv. Många har lidit med mig i och med att jag har varit/är höggravid och fått/får agera ensamstående mamma, men det har inte varit någonting jämfört med den smärta som trasat sönder mitt hjärta av medlidande för sambon. Det är svårt att se en av dem man älskar mest i hela världen gå igenom en sån smärtsam tid. Varje bakslag krossade mig inombords och jag önskade så att jag kunde göra mer än vad jag gjorde för sambon.

 

Nu vet jag att allt kommer att lösa sig. Jag vet också att jag är starkast  i världen. Jag kan ta mig igenom allt som kastats emot mig. Jag har lärt mig att släppa kontrollen och åka med. Det är ingen idé att hänga kvar vid "hur det skulle bli" eller "hur man vill att det skall vara". Det är bara att acceptera läget (även om man inte gillar läget) och låta livet föra en framåt.

 

Den senaste tiden har förändrat både sambon och mig som personer men den har också fördjupat vår relation ytterligare. Är det något jag är säker på i mitt liv så är det att jag och sambon kommer att vara tillsammans tills döden skiljer oss åt. Vi har redan gått igenom alla bröllopslöften i världen tillsammans, sida vid sida, om och om igen. Vi blir bättre och bättre för varje år som går. Det kunde vi aldrig ana för 11, 5 år sedan då vi 16 och 17 år gamla föll pladask för varandra. Tänk om vi visste vad som väntade då.

 

Tänk om vi visste hur mycket vi skulle älska varandra efter så lång tid tillsammans.