Men hennes liv på jorden är slut. Nu vakar hon över oss alla från himlen. Jag gråter fortfarande stora tårar och försöker tänka på alla våra fina minnen.
Det känns hårt att fortsätta leva ett liv utan henne. Hon var en så stor del av det. Jag försöker motstå impulsen att ringa och fråga hur hon mår. Jag gråter och önskar att jag kunde resa tillbaka några år och sätta mig i farmors kök. Kramas, se in i varandras ögon och gråta några rörda tårar som vi alltid gjorde av ren kärlek. Men aldrig mer. Det är svårt att inse och ibland förstår jag inte riktigt att det verkligen är sant. Det är så sorgligt. Hur kan det vara sant när jag träffade henne nyss? Jag höll hennes varma hand bara dagarna innan på sjukhuset och fick den där innerliga kramen som var hon.
Runt min hals hänger korset jag fick av henne i konfirmationspresent. Det får mig att känna mig nära.
Livet bjuder på så mycket glädje, men också sorg. Jag antar att det är så det är. För alla.
Nu vill jag inte berätta mer. Jag ville bara förklara min tystnad och frånvaro.