Död.
21 November 2015
Ursäkta den dramatiska rubriken. Det har inte hänt något. Jag har tittat på de två första hungergamesfilmerna, en igår och en ikväll. Nu är huvudet fyllt av död.
22:51:29
Sambons sjukdomar
I torsdags var jag på begravning för att visa min respekt och säga ett adjö. Det var vackert och sorgligt. Så som begravningar är. Sen var huvudet fyllt av död.
Jag fick berättat för mig att en kvinna i min ålder med ett 2,5-årigt barn har en sambo som ligger döende i cancer. Hon kommer att förlora sin sambo och barnet sin pappa. Sen var mitt huvud fyllt av död.
På Facebook stundar ettårsdagen av en gammal klasskamrats sambos hastiga bortgång. Han lämnade en sambo och två små fina barn. Många har börjat skicka hjärtan och stöd. Sen var mitt huvud fyllt av död.
Mitt förhållande till döden kommer aldrig att vara densamma efter vår förra höst. Jag känner hur pulsen stiger när jag tänker på sambons operation på onsdag. Jag vet ju att allt kommer att gå bra. Det finns ingen risk att tala om för att det skulle kunna sluta illa. Inte den här gången. Jag bara längtar efter det där telefonsamtalet från sjukhuset där de berättar att han börjar vakna och att operationen har gått bra. Det där samtalet jag fått så många gånger förut. Operationen är 8-9 timmar lång. Det kommer att bli en lång väntan. Jag har ingen anledning att känna rädsla. Men ändå ligger det där och bubblar i det undermedvetna. Ibland kommer det fram i ljuset och jag får påminna mig om att den rationella Emelie vet att det inte är någon fara.
Det rör sig mycket i mig. Och vår fantastiska fyraåring som förstår så mycket bär på samma rädsla som jag. Så jag trycker in min egen. Lugnar och tröstar. Allt kommer att bli bra. Mamma är stark. Vår familj går hel ur det här.
I år klarar jag av att vara det där starka stödet jag inte kunde vara fullt ut förra hösten. I år är vi beredda. Jag är min egen härmskrika och jag har min egen kamp att föra min familj trygg igenom.
Kommentarer
Trackback