En sambo-Update.
06 November 2015
Sist jag skrev om sambon så var det september. Han hade fått besked om inställd operation pga sköldkörteln och låga kortisolvärden. Nu har det äntligen blivit färdigutrett. Det tar tid att få hjälp när man ska bollas mellan olika avdelningar och doktorer. Vi känner i alla fall att han är väldigt prioriterad på sjukhuset och det känns fantastiskt. För längtan och väntan har varit lång och påfrestande. Ändå kan jag inte låta bli att oroa mig för hur det blir efter operationen. Kommer den att fungera? Kommer den att göra skillnad? När kommer allt det här vända på riktigt? Kommer det verkligen att vända?
19:11:01
Sambons sjukdomar
Nu väntar vi på en ny operationstid. Sköldkörteln börjar visa bättre värden, en liten mängd kortison skall ätas för kortisolet och han är okejad på två avdelningar för sövning och operation.
Operationen kommer förmodligen att äga rum i december. Han fyller 30 år den 17 december. Det känns svårt att planera den födelsedagen. Eller jul. Eller någonting just nu. Det gäller att åka med och måla upp en positiv bild av hur bra allt kommer att bli. Ändå har kirurgen förvarnat om att vi bör ställa in oss på en lika tuff omgång efter nästa operation.
Det är så mycket runt ikring när någon är sjuk också. Efter ett år som sjukskriven är det inte längre läkarna som har rätten att bestämma om man är sjuk. Då tar försäkringskassan över. Så just nu vet vi inte om sambon är sjukskriven eller arbetslös. Det skall tas beslut så får vi se hur det går. De kan ju kräva att han söker ett nytt arbete eller arbetstränar osv. Om vi har otur. Har vi tur så får han 80% av sin lön, eller sänkt till 75%.
Jag läste på en blogg om en familj där barnet i familjen fått cancer. Mamman i familjen var så positiv i allt. Hur de liksom carpade diem och var lyckliga för det minsta lilla. Jag blev stött och undrade varför jag har så svårt att vara positiv. Det är inte fara för någons liv i den här familjen, men ändå känns det så tungt. Jag antar att vi alla är olika. Men jag reagerade också på något hon skrev i ett inlägg. Att hon och pappan turades om med att göra roliga saker på egen hand för att ladda med energi. Så de delade upp sig, en med det sjuka barnet och en som var på spa eller middag ute, eller liten kort resa osv och jag tror att det gör en stor skillnad. För är det två friska vuxna så kan man ge varandra stöttning och energi, då kan man avlasta varandra och lyssna på varandras behov. Och är det något jag lärt mig efter terapi så är det HUR VIKTIGT det är att fylla på energikontot så att det går att tömma där ur när det blir tufft och slitigt. Det lilla jag kommer iväg räcker inte på långa vägar. Men det är inte själva aktiviteterna på egen hand jag längtar efter. Jag längtar efter att få vara med barnen utan att ha allt annat ansvar på mina axlar. Jag längtar efter ett jämställt hem. Jag längtar efter så himla mycket.
Främst längtar jag efter en sund relation med sambon. Just nu är det alldeles för lite kärlek och för mycket fräs och konflikter. Det är barnsligt och tungrott.
Men, vad är väl en bal på slottet?
Kommentarer
Trackback