Jag önskar att jag hade fel.
27 November 2015
21:37:12
Sambons sjukdomar
16.22 sitter jag på en parkeringsplats utanför visby lasarett och gråter. Jag måste samla mig innan jag går in. Hela dagen har jag gått som i ett slags sovande tillstånd. Utanför min bubbla har världen gått ovanligt fort. Nästan som att någon tryckt på snabbspolning. Ibland har en envis tår försökt hitta ut ur mitt domnade skal men åkt in lika snabbt igen. Barnen. Jag tänker på barnen. På mina glada barn som är så lyckligt ovetande. Jag undrar vilken pappa de får hem igen...
Problemet med hans trånga kärl i hjärnan är tillbaka och hans vänstra hjärnhalva får inte syre. Blodet vill ta en annan väg och det blir proppar runt om. Vi är alltså tillbaka där vi var för några år sedan. Högra halvan av kroppen fungerar inte över huvudtaget. Under kvällen har har rört på benet lite grann men resten kan han inte röra. Han kan inte prata. Bara enstaka ord men mest läten. Han tittar upp ibland men bara för att försöka hjälpa till att visa vad han vill. Han förstår bra och är klar i huvudet men kan inte kommunicera. Han är väldigt trött och nedsatt. Han hinner inte sova mycket mellan alla odlingar och kontroller av ben och mage. Ett tag var det tal om att skicka honom till Karolinska och operera kärlet i hjärnan men nu har dem nöjt sig med att sätta in blodförtunnande efter mycket funderande och riskbedömning med Karolinska. Förhoppningsvis får hjärnan syre och hans symptom går tillbaka. Baksidan är att blodförtunnande inte alltid är så bra att ha i kroppen efter en operation. Skulle han börja blöda så blir det väldigt pyssligt. Det får inte hända helt enkelt.
Propparna kom igår förmiddags. Nu när jag förstår vad som hänt så vet jag precis när det skedde. Jag skulle ha varit snabbare med att säga ifrån om att det var något som var fel. Jag som känner honom utan och innan. Efter mitt samtal igår blev de observanta och skickade honom på röntgen. Första visade inget men sen domnade höger sida av kroppen och då fick han ytterligare en röntgen som visade vad som hänt. Det gäller att vara närvarande och hjälpa till med hans komplicerade sjukdomsbild.
Nu önskar jag med hela mitt hjärta att det är en piggare sambo jag möter imorgon. Jag längtar efter att få prata med honom. Bara en sån enkel sak. Tänk vad mycket man tar för givet. En enkel konversation. Ögonkontakt. En kram. Värme och närhet. Skratt.
Det kommer att bli en lång resa tillbaka. Även om inget mer allvarligt inträffar. Vi har gått den här matchen förut och då klarade han sig med några men som har varit okej att leva med. Då var han i mycket bättre skick än nu. Men jag hoppas att hans kropp kan kämpa och svara på rehabilitering sen.
Älskade älskade sambo.
Ta inte varandra för givet.
Kommentarer
Postat av: Lina
Ömmar för er!! Önskar jag kunde säga något klok... Tänker på dig & hur du kämpar på. Önskar jag kunde göra något.. Du är otrolig!
2015-11-27 @ 22:35:54
Trackback