Det lyckligaste ögonblicket i mitt liv.
Jag vet inte hur jag skall börja. Egentligen är jag en idiot som ger mig på ett försök att förklara. Har man varit med om ett ultraljud kan man nog lättare sätta sig in i och förstå det jag har varit med om idag. Men jag skall göra mitt bästa för att fömedla mina känslor kring detta fantastiska fenomen så att även ni "oinvigda" förstår.
Med en urinblåsa full som en jaa, full som någonting som är fullt så gick vi sakta in genom mvc-dörrarna. Jag var helsnurrig och sprängfylld med förväntningar, förhoppningar och oro (och kiss förstås). Sambon var ganska lugn. Väl inne i väntrummet lyckades jag sitta snällt på min stol fram till tio över nio nånting. Då hade vi hunnit prata med Maria (från gymnasiet) och David (hennes sambo) som skulle in för koll. Sista tiden innan vi fick komma in vandrade jag som en osalig ande fram och tillbaka i väntrummet och städade upp leksaker, sorterade tidningar och staplade böcker. Efter att jag fluffat kuddar och hamnat ute i hallen, lite maniskt läsande på anslagstavlan så blev vi uppropade. ÄNTLIGEN!!!
Vi fick komma in i ett mörkt rum. Jag fick lägga mig på en bår. Klänningen åkte upp, strumpbyxorna ner och gelén smetades på. Sen var det dags. Just i det ögonblicket barnmorskan satte ultraljudsgrejen mot magen så stannade mitt hjärta ett par sekunder. Jag hann tänka miljoner tankar innan hon till slut hittade det vi letade efter. "Det tar en stund att vänja ögonen" sa hon och började förklara hur bebisen låg, men det tog inte många sekunder innan vi kunde se vårt lilla underverk! Så fort jag såg att det verkligen låg en liten bebis där inne så började tårarna att rinna. Det var som att öppna en kran på fullt. Jag fick anstränga mig för att inte gråta för häftigt eftersom det skulle störa. Där var den alltså. Vår finaste lilla älskade skatt. Den knöt sina händer, gäspade, sprattlade runt med benen och verkade trivas hur bra som helst. Barnmorskan började kontrollera hjärta, magssäck, njurar och så vidare medans jag satt som i trans, tittandes på min unge, mitt barn, min bebis. Det var så overkligt samtidigt som det aldrig någonsin hade varit mer verkligt. Det var en busig bebis där inne som fick oss att skratta flera gånger. Under hela besöket hade jag min hand i sambons och vi klappade och kramade varandras händer om och om igen.
Barnmorskan konstaterade att allt såg bra ut, tog några kort, vi fick tre stycken med oss hem. Det allra finaste är en närbild av bebisens ansikte där man ser ögon, näsa, mun och arm och hand. Den ligger nämligen med båda händerna uppe vid huvudet. Lilla gullunge. Sambon har med sig kortet till Öland. Så att han skall kunna klara sig till söndag när vi ses igen.
Det här är det allra mäktigaste jag har upplevt i hela mitt liv. Jag blir rörd och tårögd varje gång jag tänker på det vi just upplevt. Känslan när man ser sitt barn för första gången, busa runt där inne, alla rörelser, hur otroligt väl man ser den. Korten är en blek jämförelse och ett fånigt minne egentligen när man vet vad man har sett. Det går inte att föreställa sig om man inte varit med om det själv.
Efter besöket kramades och pussades vi, samlade oss och åkte till min farmor för att visa. Hon fick premiärtitten. Sen ringde vi runt, smsade och visade upp vårt lilla hjärta!
Sen åt vi lunch på restaurang och tog tillvara på de sista timmarna innan sambons båt skulle gå.
Just nu känns det ensamt och tomt här hemma utan sambon.
Jag tittar på korten då och då för att minnas och längta.
Det är en hel evighet innan bebisen kommer.
Men nu vet vi att den verkligen finns där och att den mår bra.
Könet tänkte den minsann inte visa så vi får snällt vänta på den överraskningen tills det är dags.
Vi fick helt enkelt inte välja. Haha, underbara busunge.
Vi har släppt bomben på fejjan och fått så otroligt finaoch många kommentarer.
Det haglar sms och lyckönskningar från alla håll och kanter och nu kan vi glädjas öppet med alla.
Jag är så rörd och tacksam över hur många som faktiskt delar vår glädje.
Ännu gladare blir man för alla fina ord vi fått, jag är en sucker för komplimanger och suuuger i mig när jag får höra vilken underbar mamma jag kommer att bli.
Jag hoppas verkligen att jag blir det.
Jag tänker göra allt i min makt för att bli det.
Den här lilla ungen är så galet efterlängtad att jag nästan spricker.
Det är helt ofattbart att man kan älska ett barn så mycket innan det ens har kommit ut i den stora vida världen.
2012-01-20 är det datumet vi har blivit tilldelade.
På lördag går vi in i vecka 20 och har klarat oss igenom 19 fulla veckor.
Det var bara en.
Haha.
Precis som vi önskat oss!
Och inte för att skryta eller så, men jag tror att det är den finaste och sötaste bebisen i i hela världen.
Jag såg det, redan, och jag är inte alls partisk.
Nu skall jag ta min runda mage som innehåller den finaste skatten i världen och krypa till sängs.
Lillasystern har varit här och käkat middag, potatisgratäng och lövbit. Så jag är mätt och glad och trööött.
God natt!