Se mig i ögonen...
när vi pratar tack..
Folk har slutat se mig i ögonen under konversationer. Nu är det bara magen som gäller. Jag är inte ett dugg bättre. Ser jag en gravidmage stirrar jag ut den totalt och försöker gissa vecka på den blivande mamman.
Vilt främmande människor ler sådär fånigt mot mig när jag vaggar fram likt en fet anka och liksom försöker visa sitt "åhhh" och "ahhh" med ögonen och munnen. Jag har svårt att förstå hur jag skulle kunna uppfattas som fin och gullig i det skick jag är nu.
Det skall klappas på magen, skrikas in konstiga och absurda grejer till mitt fläsk, frågas om det ena och andra. Berättas om diverse krämpor, sjukdomar och hemska storys. Skrikandet har jag svårt för. Man skriker inte till någons fläsk och absolut inte till någons bebis. Fast jag låter folk hålla på förstås. Av artighet. För att det kanske betyder något för den som klappar/skriker/frågar/berättar.
När jag är själv med min mage är det som allra bäst. Då klappar jag och myser, känner efter vart bebisen ligger och får fina buffar tillbaka. Sambon är också väldigt kärleksfull och fin med magen. Och när han tittar på magen och kommenterar hur fin och stor den är så smälter jag förstås.
Och sanningen är att jag oftast smälter till främlingars magbeundran också. För det är fint det där med magar och graviditet. Fint och spännande och magiskt.
Nu är det dags för kvällens insmörjning av magen sen är det sängen som gäller. Imorgon har vi stängt på jobbet och skall på två långa föreläsningar. Jag hoppas att de är så bra som det har lovats! & så skall vi luncha på Etage. God natt!