Strömavbrott och pinnig kille.
Precis som resten av ön hade vi strömavbrott på morgonen. Men under förmiddagen kom den tillbaka igen. Jag gillar när det är strömavbrott och allt blir sådär tyst och härligt. All elektronik som vanligtvis surrar stängs av och man riktigt hör hur tyst det blir.
Det är inte varje dag Sixten och jag sover middag tätt intill och nära nu för tiden. Oftast sover han i sin säng (eller kortare stunder i bil eller vagn) och jag passar på att göra braiga saker. Men idag myser vi riktigt ordentligt. Hans humör är inte det bästa idag och det är väl egentligen oväsentligt varför, men gåtränandet tar massor av energi märker jag. Han far runt som en virvelvind, pillrar på ALLT, blir jätteledsen när han ramlar eller när saker inte går som han vill och även fast jag tycker att det är jobbigt så gör jag allt för att trösta och hjälpa. Det är ännu jobbigare inuti Sixten. Det sista han behöver är en mamma som behandlar honom som en "trotsig" unge som måste lära sig att lyda. Han behöver extra mycket kärlek och närhet. Snart kan han gå stadigt och då är frustrationen borta. Precis som med alla hans andra faser. Men jobbigt är det. Speciellt läggningarna på kvällen.
JAG VILL INTE HA EN UNGE SOM LYDER! Det är inte mitt mål med mitt föräldraskap. Så. Var bara tvungen att säga det. När skall jag lära mig att säga ifrån? Sätta ner foten? Stå upp för mina värderingar och mitt sätt. Sixtens sätt.
Suck.
Jag tycker dina inlägg om barnupofostran är spännande även om jag inte alltid har värderingar som du.
Jag tycker att barn ska vara barn... Men jag tycker oxå att barn måste kunna "lyda" (lyssna) men på rätt sätt... Och för rätt saker... Jag är inte lika bra på att formulera vad jag menar.
Om mina barn aldrig skulle lyda eller lyssna och göra det jag ber om då skulle vi springa runt i underkläder hela dagen här hemma ....
Sen kör vi med mycket prat här hemma. Jag tror det är A och O !
I vår familj är det lika stor rätt för mina barn som som mig att bli arg, även om drt tar längre tid för mig innan jag "fått nog"
Skillnaden är att jag kanske väljer mitt sätt att bli arg , smäller i dörrar och stampa med fötterna o skrika står barnen så bra för själva ;)
Men vi pratar ALLTID med varandra efteråt om varför vi blev arga och hur vi ska lösa situationen bättre nästa gång.
Missförstå mitt svar rätt nu, men jag tror du förstår hur kag menar ?!
Men om jag tex ber Emil göra sin läxa så förutsätter jag att han ska lyssna (lyda) , och gör han det inte första gången, vilket han vanligtvis gör så ska han åtminstone göra det tredje gången. Annars har vi en konflikt, därmed inte sagt att vi behöver bli arga på varandra.
Om jag säger till Wilma att hon ska ha vantar på sig, när det är 11 minus ute (som i morse) då är det så... Det är inte förhandlingsbart.
Eller när Tyra river ut alla blöjor på toaletten , då ska hon lyssna (lyda) när jag säger nej.
Kanske har vi olika definition av ordet lyda.., men alla är vi olika , så är det.
Jag själv är uppfostrad att lyda... Med betoning på LYDA... Jag va RÄDD att inte lyda, att sätta mig emot eller att inte göra som jag blev tillsagd.
Jag tycker man måste kunna säga nej, sätta ner foten och sätta gränser. Men med respekt för varandra.
Och alltid med att förklara varför.
Det är sällan jag KRÄVER att mina barn ska göra saker utan att säga "snälla Wilma, nu låter du bli att pilla på datan"
Jag har faktiskt inte tid att sätta mig och pilla på datan tillsammans med henne, eller med Ebba eller Tyra varje gång.
Om jag säger nej till Tyra så är det alltid med en förklaring (oftast)
Nu blev det här en hel novell... :) hoppas du förstår min tanke. Jag kritiserar inte ditt sätt... Jag ger bara min syn på mitt sätt :)
Trevlig helg !
Jag förstår vad du menar och jag tror inte att vi är så olika egentligen. Det är ju inte så att jag aldrig säger nej eller att Sixten går omkring helt gränslös.
Jag säger väldigt tydligt nej till exempel om han drar mig i håret, är hårdhänt mot katten eller kompisar osv. Men just det här utforskandet som han håller på med, typ öppna stänga, banka, pillra t ex det gör vi tillsammans. Jag har rensat bort det mesta jag inte vill att han skall ha och resten som är ömtåligt hanterar vi tillsammans.
I min roll som mamma så behandlar jag honom som en kompetent individ i den mån jag förmår. Dvs jag behandlar honom som en jämlike, precis som jag är mot sambon eller andra vuxna människor. Med undantag för vissa saker förstås. Jag kan ju förstås inte kräva av Sixten att han förstår och kan som en vuxen, men i mitt sätt mot honom försöker jag att respektera hans vilja precis som vem som helst.
Jag tror som du att kommunikation och förståelse är det allra viktigaste. Att man talar om varför man gör som man gör. Att man pratar om känslor, alla känslor. Bara för att man blir mamma så blir man ju ingen robot som inte har egna känslor osv. Klart man har rätt att bli förbannad och allt annat som hör till livet. Att kunna prata om det i efterhand är otroligt viktigt och att du lär dina barn att sätta ord på sina känslor kommer att göra dem till trygga barn och vuxna! =)
