Igår ramlade navelstumpen!
Efter 9 dagar ramlade navelstumpen. Jag tycker det är lite tidigt, även om den skall trilla av efter 5-14 dagar. Jag skall be BVC-sköterskan titta noga på naveln när hon kommer på besök idag så jag vet att den är ok.
Just nu ligger den unge herrn och sover vid mitt bröst. Det är en riktig tuttunge det här! Han ligger gärna och snuttar vid bröstet i timmar. Han ammar, sover lite, ammar lite till, sover lite. Men släppa vill han inte. Så vi har börjat med napp. Vi går runt hela lägenheten gungandes med napp i mun och hoppas att han skall somna. Sen försöker vi lägga honom i hans säng när han somnat. Det funkar inte ens hälften av försöken. Så här sitter jag, fortfarande i morgonrock. Utan frukost i magen. Snart dags för ett nytt lägga-ifrån-sig-försök. En stor portion tålamod så skall vi nog lära oss det här. I helgen skall vi nog försöka lära oss det där med bärsjal. Då kan han förhoppningsvis ligga nöjd och nääära sin mamma och jag kan ha händerna fria till frukostätning bland annat.
Baby bluesen börjar ge med sig! Skönt värre, både för mig och för sambon! Jag känner hur det börjar bli lättare och lättare.. Det är när jag blir lite övertrött som tårarna kommer men just de tårarna kommer nog att förfölja en ett tag. Tröttheten hör småbarnslivet till. Men den där frustrationsgråten, den börjar gå över. Den där hormonsprutargråten. I början trodde jag att det var fel på mig. Jag skämdes. Inte skall man väl vara ledsen när man just fått barn? Man skall ju vara glad och lycklig! I en liten lycklig familjebubbla. Jag tycker alla andra nyblivna föräldrar är så extremt glada och lyckliga. Men när jag har pratat runt om mina känslor med andra förstagångsmammor som har små barn och minnet färskt så märker jag att jag är långt ifrån ensam med mina känslor. Och det är skööööönt att veta. Den största trösten någonsin.
Jag längtar efter Sixtens första leende. När han skjuter iväg "omedvetna leenden" så är han till och med ÄNNU SÖTARE än vad han är annars, hur nu det är möjligt! Min söta söta Sixten.
Finast i världen är han. Det skall bli spännande att se hur han ligger i sin viktkurva. Jag hoppas att vi skall klara oss på min mjölk! Spännande spännande..
Känner helt och hållet igen det där. Har en bild från nån dag efter vi kom hem från bb med Neo. Jag såg jättelycklig ut på fotot, om det inte hade varit för att det syntes rinnande mascara.
Nu med Milo har det inte varit alls likadant. Antagligen dels för att man visste vad man hade att vänta på bb. Hela världen kretsade inte kring den nyfödde utan storebror fanns hela tiden i bakhuvudet. När vi väl kom hem var det samma sak. Vardagen var tvungen att fungera. När Neo var liten så var det vissa dagar som jag inte åt alls. Satt och ammade konstant kändes det som. Om jag inte ammade så bar jag runt på Neo. Kan nog känna att det var lättare att komma hem från bb den här gången.
Tack snälla Karin för att du delar med dig! :) kan tänka mig att man är lite mer mentalt förberedd på ett annat sätt till tvåan. Jag blev helt paff av hur "låst" man blev. Det hade jag inte fattat till 100%.
Det gäller väl att få till den där nya vardagen. Komma på hur man skall få det att funka. Och det går ju inte på en dag direkt! ;)
Så lite så =)
Det är ju en himla omställning man måste göra. Antagligen den största man måste göra i livet. Sen blir det så mycket press också! Mathias mamma sa hela tiden att om det var något så var det bara och ringa, hon skulle komma in på stört, men jag skulle klara allt själv det gör ju alla andra.......
Nu är den största pressen att man inte hinner med Milo på samma sätt som Neo när han var nyfödd. Milo får snällt ligga i babygymmet och ibland skrika för Neo måste få mat oavsett vilket humör Milo är på. Med Neo så lagade jag knappt mat när jag var ensam för han bara skrek så fort jag la ifrån honom.
Det kommer att gå prima ska du se! snart kommer ni få in rutiner som passar er och då kommer det att gå mycket smidigare. Sen när snittet är läkt så blir allt väldigt mycket lättare också!
