❤️B U S A M E D E M L A

Jag är lycklig. Jag har familj, vänner ett arbete jag brinner för och älskar och allt bara flyyyyter sådär fint. Jag kommer ihåg hur alla sa att det skulle vända, men jag trodde dem inte. Jag mådde dåligt och hela livet gick i grått just då. Men så kom den, den där lyckan, smyyygandes, gradvis tills den slutligen bara fanns där. Men det gick inte av sig självt. SOM jag kämpade för att börja må bra. Det var liksom inte så att jag satt i soffan en dag och fick lyckan slängd i fejset. Nä, jag har kämpat mig hit. Det tog tid och det var jobbigt men nu är jag där. Jag har gjort en radikal förändring i hjärnan, i hela mitt tänk. Som en egen slags kognitiv terapi.

 

Med det sagt så händer förstås dåliga saker i mitt liv. Precis som i alla andras. Jag har dåliga dagar. En sak med att hitta den där lyckan är att just acceptera att det inte alltid är en dans på rosor det där liiiivet. Att få smaka på det dåliga en kort stund och sedan släppa. Fy FAN va det satt långt inne att lära sig det. Ibland fungerar det bättre och ibland sämre. Men det dåliga som händer i mitt liv får inte så mycket plats längre. Det liksom hälsar på och går hem igen. För jag har inte tid. Jag har fullt upp med det mysiga och härliga.

 

Allt det där mysiga och härliga och lyckliga fanns ju förstås i mitt liv innan också. Men mitt fokus låg inte där. Jag klarade inte av att ta in det lyckliga utan valde att fokusera på allt det dåliga och det som gör ont. Jag förstod inte att den enda som kunde ändra på allt var jag själv. Så jag slog min mentala näve i bordet och bestämde att nä, nu får det vara nog, nu vill jag upp. Och så smög den sig in, den där lyckan. Efter mycket om och men. Jag tog tag i min skit. Tog ansvar för den. Är man inte så glad över något så har man ju liksom två alternativ. Antingen så gör man något åt det, raskt, eller så accepterar man läget och släpper det, lika raskt. Så det försöker jag att leva efter. Förändra - släppa. Lite försöka styra sitt eget öde sådär. När man kan förstås.

 

Och en stor del av den här lyckan är ju att ge sig hän alla de där känslorna som bubblar i en. Att vara sann mot sitt inre och vårda det ömt. Blocka de dåliga energierna och dess källor i den mån man kan.

 

Att man inser VAD man faktiskt KAN förändra. Man kan inte gå runt och ta ansvar för vad andra människor gör, tycker och tänker.

 

Jag vet inte om någon förstår alls vad jag menar. Mår man som jag gjorde "då" så låter det sjukt provocerande. Har man aldrig mått som jag har gjort så förstår man nog inte alls. Är man där jag är idag så nickar man nog igenkännande. Det är inte lätt att välja lyckan. Ibland går det inte ens. Ibland slängs hemska saker på en och byggs upp på hög och då tar det en evinnerlig tid innan  högen minskar igen.

 

Det är en ständig process det där livet. Det är så enormt häftigt att få vara en människa i utveckling. Med allt vad det innebär! Både det positiva och det negativa. Jag hoppas att jag får må så här bra resten av livet. och beyond.