❤️B U S A M E D E M L A

När Sixten föddes så kom Baloo verkligen i skymundan. Det är svårt som nybliven mamma att hinna med nånting annat än sin lilla skatt den första tiden. Jag hade väldigt dåligt samvete åt att Baloo halkade ner på priolistan. Jag fick kela när det fanns tid helt enkelt. Som tur var så kunde sambon ägna mycket tid åt Baloo (och vår älskade änglahund) den första tiden, så börtglömd och ensam var han ju inte.

 

Nu är det dock en helt annan femma. Baloo var ju väldigt nyfiken på Sixten i början och Sixten blev alltid alldeles tyst och förundrad när storebror katten kom stampandes och hälsade. Storebror katten är helt underbar i sin storebror-roll. Han kommer och stryker sig mot sin lillebror, tvättar och busar. Men sen Sixten lärde sig krypa så är det inte alltid harmoniska kissespinn och bebisskratt som ljuder här hemma. Nej. Sixten kryper ju gärna efter Baloo och rycker lite i päls och svans. Men jag är ändå förvånad över hur sams de är. Det är inte ofta Sixten drar för hårt och Baloo säger ifrån. Än så länge är Sixten ganska nöjd med att leka följa John och skratta åt sin håriga bästis och Baloo är duktig på att gå undan om han vill vara ifred. Det märks så tydligt hur mycket de gillar varandra och jag blir alldeles varm i hjärtat av att se dem tillsammans.

 

Nu för tiden så hinner jag med alla mina små busar, både unge och katt får uppmärksamheten de behöver och det är balans i det västindiska hemmet. Det är jag och pojkarna i mitt liv helt enkelt. Som ensam snippa rockar jag ändå. Fett mycket. (haha)