Tung vecka.
Sixten är inne i separationsfasen, han gå-tränar och är förkyld. Samtidigt. Jag är också förkyld. Huvudet bankar hårdare än en i en smedja. Just nu sover vi minimalt om nätterna och jag är skeptisk till att det går att dölja mitt trötta morsafejs med smink i morgon. Då skall jag nämligen på after work på munkkällaren. Jag skall äta tapasbuffe, skratta och dricka vin. Och öl. Kanske en drink. Njuta av att ha kläder utan snor! Och använda parfym. Jag skall smyga hem i sena timmen, krypa ner i soffan och soooova utan att bli väckt. När sonen och sambon kliver upp skall jag gå in i sovrummet och fortsätta soooova och jag tänker inte gå ur rummet förrän jag är någorlunda pigg igen. Så det så.
Jag blir så in i norden trött när jag har minus på sovkontot. Och när Sixten är sådär otröstligt ledsen dag som natt. Det har varit så här till och från i två månader nu. Men senaste veckorna har intensiteten vuxit. Just nu blir han så ledsen så han skriker rakt ut, hjärtskärande, och trycker bort en, kastar sig bakåt, slår med armarna mot en och bara gråter och gråter. Jag känner mig värdelös och tålamodet är tunt. Inget jag gör är bra. Alla sätt jag försöker trösta på är fel. Man tror någonstans att ens närhet, kramar, pussar och vjyssande skall vara den bästa trösten för sitt barn. Och när den inte är det, när ens lilla älskling avvisar den kärlek man försöker ge. Jaa, då står man där mitt i natten, handfallen. Trasig, trött och grinig. Som en krokigt frågetecken med ringar under ögonen.
Känslorna går bergochdalbana och jag får verkligen bita ihop nattetid för att inte bli tjurig på Sixten. Det skulle ju liksom inte hjälpa. Och han har ju definitivt inte gjort något fel. Det är jobbigt att vara Sixten just nu. Mycket jobbigare än att vara Sixtens mamma. Jag gör mitt bästa för att vara ödmjuk inför det.
Därför ser jag så mycket fram emot i morgon. Att få ladda med positiv energi. På lördag är det halloweenfest och Sixten skall vara hos sin mormor några timmar. Jag är nykter och åker hem tidigt så får sambon sitt roliga. Ikväll var vi på middag lilla familjen i innerstaden. Det var mysigt också. Förstås. Sixten är ju en fantastisk unge och jag älskar honom mer än något annat. Han är ju oftast sprudlande glad och vi busar och skrattar en del om dagarna också. Men bristen på sömn grusar omdömet lite grann. Till slut känns de positiva bitarna så små och det negativa får sån stor plats. Skulle jag räkna minuter så skulle jag ju se att han faktiskt är glad större delen av dagen ändå. Men det är en jävligt klen tröst just nu. Haha.
Man älskar ju sina små liv. Mest. Alltid. Men att vara småbarnsmorsa är ingen dans på rosor till och från, de må gudarna veta.
Fy jag känner så väl till det där. V har varit så nu i en period och när man verkligen gör allt men han bara gallskriker och trycker en bort samtidigt som man ropar mamma och vill ha tröst??!! Så frustrerande. Och alla sömnlös nätter för mig galen med! Men eftersom första stegen kom igår så tänker jag att hans hjärna måste vara på högvarv och att han därför har oro i kroppen. Det är klart, våra killar håller ju på att lära sig bland det största man kan just nu!! De älskade små liven <3
