Det där med att jobba.
Det är roligt att jobba. Jag tyyycker det. Pedagogik och barn är det jag brinner för. Men.. Men.. Mitt barn då? Att krama, mata, lägga andras små hjärtegryn om dagarna gör ont när man inget hellre vill än att vara med sitt eget. Jag saknar Sixten varje dag. Enda lilla trösten är att han än så länge är med sin pappa.
Jag har tur som har ett par tidiga dagar i veckan då jag slutar klockan ett. Men de dagarna jag slutar fem eller sex, då hinner jag bara se honom någon timma sen är det dags för honom att sova. Tortyr är vad det är. Hade jag vetat att det skulle kännas såhär så skulle jag ha väntat tills vår ekonomiska situation såg annorlunda ut innan vi lät vår älskling få komma ut i stora vida världen. Då hade vi kunnat vara hemma längre. Men man gör vad man kan med det man har. Jag är förstås otroligt tacksam för att vi valde att skaffa barn just nu så att det var just älskade Sixten som blev till och ingen annan. Men det gör ont att inse att vardagen är här. Vardagen som handlar om att få ihop det där livspusslet. Där andra människor kommer att ta hand om mitt barn vars trygghet ligger i mig (och sambon). Samtidigt som jag tar hand om ANDRAS barn. I samma ålder.
Jag tänker mycket på framtiden då Sixten skall börja förskola. Det är inte så soliga tankar kan jag avslöja. Jag hoppas få mer lugn när vi får veta när-var-hur och sådär.
Jag antar att jag V-Ä-N-J-E-R mig till slut. Att hjärtat liksom ger upp lite grann och blir sams med verkligheten med tiden. Förhoppningsvis lagom till Sixtens inskolning så att jag kan lämna honom med glädje så att han är så trygg som möjligt i att han skall vara på egen hand 5 dar i veckan.
Ja ja, jag vet att det kommer att bli bra. Men ont gör det. I alla fall i mig.
Just nu sover gullungen och jag är farligt nära att krypa ner i spjälsängen till honom. Han vaknar om några timmar och ber om att få krypa ner i stora sängen hos sin mamma (sambon är på nattjobb). Då ska vi sova nära nära.
Åh vad jag känner precis som du <3 riktigt jäkla skitjobbigt är det!!!