❤️B U S A M E D E M L A

❤️

När man gör sitt barn illa.

12 April 2014

Idag lyckades jag göra Sixtens liv till en pina. Ibland undrar jag om jag ens har några hjärnceller där inne i huvudet. Vi hade lekt ute hela förmiddagen och hade besök av en stor kompis och en liten kompis. Lunchen blev försenad och Sixtens humör vippade sådär på kanten som det kan göra om han är hungrig och trött. Vi åt lunch. Klockan blev mycket och Sixten ville leka en stund med lilla kompisen innan vi skulle sova lunch. Leken gick bra fram tills den lilla kompisen gick på toaletten och Sixten tog över en leksak som kompisen lekt med. Kompisen ville ju såklart fortsätta leka med leksaken efter sitt toalettbesök men jag såg på Sixten att det var kört. Det hade runnit över. Alla gränser var sprängda men vi försökte ändå medla. Det var tvärnej och vi bestämde att han behövde sova innan det eskalerade ännu mer. Men gör det verkligen det? 

Vi bestämde över huvudet på honom. Jag bar upp honom förtvivlad och skrikandes. La honom i sängen skrikandes. Han hade utbrott efter utbrott. Jag försökte prata med honom och han lugnade sig korta stunder för att senare få utbrott igen. Jag sjöng alla hans finaste sånger. Höll om honom. Lät honom ligga avigt. Klappade och kliade på ryggen. Men utbrotten blev bara värre. Till slut satte vi oss upp i sängen, jag tog honom i knät med hans älskade vovve i hans famn. Sen klappade jag honom över pannan och håret. Viskade att jag älskade honom och att jag var ledsen för att att jag gjort honom illa. Sakta kom de där snyftningarna som signalerar att han börjar lugna ner sig från allt det jobbiga. Efter en stund drog han en darrande sista suck och sen somnade han och jag kunde flytta ner honom på kudden. Jag låg vaken ett tag och tittade på honom. Skämdes över att jag inte kunnat hantera situationen bättre. Arg över att jag inte hållit koll på tiden och läst av honom så som vi brukar. Sen somnade jag med armen runt mitt barn. Vi behövde närhet båda två.

Det var månader sen vi hade en sån där nattning. Jag hade glömt hur jobbigt det är för Sixten, och för mig. 

Kvällens nattning var sådär lugn och mysig som "vanligt" med småprat, många pussar och kramar. 

Jag funderar fortfarande på vad jag hade kunnat gjort annorlunda. Att vara förälder är inte lätt... Att vara en tvååring med sin egen vilja och önskan om att bli respekterad och lyssnad på är heller inte lätt. Ibland blir det så vansinnigt fel. Jag är mån om att prata om att det blev fel, och att jag är ledsen för det. 

Det viktigaste i världen är att kunna säga förlåt. 

John deere-prinsen. 

20:54:47 Vardagsliv

Tyvärr kan man inte alltid vara den perfekta föräldern. Men det innebär inte att man gör sitt barn illa. Han var säkert jättetrött och behövde sova, bara det att de små inser ju inte det vi vuxna ibland ser behövs... Det är hör ju till åldern med att försöka hävda sin vilja, jag vet, vi har haft många kontroverser här hemma med en liten grabb som försöker testas alla gränser på sina föräldrar som försöker vägleda honom hur man är mot andra osv...
Och den perioden behöver/behöver inte sova på dagen var en väldigt lång och prövande period kommer jag ihåg!
Jag är säker på att du gjorde ditt allra bästa!! Och det är svårt att alltid mörade små på "rätt" sätt:)

Å, känner igen det så väl! Hur mycket jag önskar att man många gånger handlat annorlunda för att undvika katastrofavslut. Nu känns det som att det är ett passerat kapitel (peppar,peppar) eftersom Åsan blivit lite äldre, men minns absolut skulden, skammen och ångesten, särskilt från Morgans tidigare år.
Tänker dock be dig att vara snäll mot dig själv! Det är jobbigt att vara liten, men jag tror Sixten känner sig trygg i förvissningen att ni vill väl, även gångerna det blir helt fel. Jag tror att förlåtelsens kraft är stor.

(Och tråkigt att Morgan inte kunde dela med sig istället, Erik borde veta hur jobbigt det är för tvååringar att hamna på kollisionskurs och undvikit situationen genom att låta Morgan lämna tillbaka leksaken..) Kram!