❤️B U S A M E D E M L A

Jag förstod nog ändå aldrig riktigt hur dåligt jag faktiskt mådde, men nu i efterhand kan jag bli rädd och orolig över känslorna jag bar på och den enorma ångesten som höll i mig hårt.

Det är några år som jag bokstavligt talat grät bort. Ältade bort. Där jag misshandlade mitt inre och grävde ner mig allt djupare. De åren är de värsta åren i mitt liv. År som jag gärna hade velat radera även om jag oftast inte ångrar saker och ting.

Problem försvinner inte om man inte tar tag i dem. Tillslut var jag tvungen att vända om. Det var hårt. Det gjorde ont. Det fungerade tillslut. Det var det svåraste jag gjort och det tog väldigt lång tid. Länge var jag tvungen att isolera mig från sånt som gjorde mig illa. Människor som fick mig att framkalla ångesten. Jag skar av, skar bort, skyddade mitt inre som ett litet spädbarn. Jag var så skör, jag behövde få läka. Sakta blev det bättre. Jag började skratta, sjunga, hitta tillbaka till livet. Ta tag i problem jag skjutit framför mig allt för länge. Säkert två år gick åt till att bara beta av och eliminera ångest som låg på hög och väntade på att bli gjort. Ni vet när man misskött skolan och helt plötsligt har 5 arbeten och 7 läxor som tickar i hjärtat som en bomb. Jag betade av och ångesten släppte.

En del sviter lever kvar från den djupa och mörka perioden. Bland annat så vågar jag inte vara mig själv med andra om jag inte är 100% trygg. Jag vågar inte flamsa som den flamsmajan jag är och jag kan nog upplevas som en aning reserverad och kylig om man inte sett min riktiga sida. Den där när jag dansar och sjunger, skrattar och showar. Bjuder på mig själv och glittrar med min humor nära till hands. Nu är jag ju en lung person med många tankar och grubblerier tillsammans med allt flams. Men utåt kan jag kanske uppfattas som stel. Ja om jag inte är trygg i situationen förstås. 

Det jag kämpar med nu är att våga uttrycka mina tankar öppet. Att jag skall våga säga vad jag tycker. Att jag skall våga hamna i konflikter som inte behöver bli svåra sår. Att jag skall våga bjuda på mig själv för att kunna njuta av livet - nästan jämt. 

Det här är mitt liv. Jag börjar närma mig 30 och jag vill inte vara rädd och försiktig. Jag vill ta plats. Älska mig själv och våga kasta ut mig i livet utan att bry mig om huruvida jag kommer att bli älskad och accepterad. Jag vill glittra obehindrat och våga bjuda på mig själv även i otrygga situationer. Kanske bara skita i att vara otrygg helt enkelt. 

Jag vill liksom bara vara jag. Utan att hålla tillbaka.