❤️B U S A M E D E M L A

Just nu känns det som att jag är i bottens botten av humörskalan. Jag fungerar inte. Varken som mamma eller sambo. Knappt som Emelie. Som arbetskamrat och fröken håller det sig flytande men det är inte mer än så. 

Fy fan va jag är trött. Trött på morgonbestyren, trött på vardagen, trött på att vara så trött på kvällen. Spola tillbaka till semestern tack. 

1,5 timmes läggning hade jag igår. När jag kom ner var jag så sur att jag höll på att explodera. Humöret höll i sig till morgonen och den blev allt annat än friktionsfri. 

Jag orkar inte. Jag orkar inte stå för läggningar och mornar och husstäd och tvätt och den här ständiga karusellen. Jag orkar inte. Jag vill inte. Jag orkar inte se till att det är städat hemma. Jag orkar inte fixa och dona med allt. Jag orkar inte vara den som tar vardagen och rutinerna, grälen och gnället. Jag orkar inte ha alla lämningar på förskolan. Visst hjälps vi vuxna åt även om det är långt ifrån jämställdt just nu, men jag vill slippa helt. Jag vill ha fripass. Jag säger upp mig med omeledbar verkan, tar in på hotell och beställer roomservice. Jag pallar inte vardagstrycket just nu.

Det kanske hjälper att komma "ut". Det var länge sen jag gjorde något för mig själv. Jag kanske skall komma till freds med att lämna bort mitt barn till människor som han älskar (och som älskar honom) utan den där jävla ångesten. Jag kanske skall inse att det i förlängningen gör mig till en bättre mamma som orkar.

Jag förstår inte hur en del kvinnor orkar. De där kvinnorna som "lever för sina barn". Som är med sina barn varje sekund. Som aldrig klagar. Aldrig behöver åka iväg med en kompis och ladda batteriet. Som på nått vis får laddat batteri av att vara "hemmafru" och mamma på heltid. Som har en lycklig relation med sin partner utan ett endaste uns behov av vuxentid och barnvakt. År in och år ut. Jag är avundsjuk. Jag önskar att jag också var sån. Men jag pallar inte. Jag är ingen supermamma. Jag är ett riktigt misslyckande. Kanske inte ens gjord för att ha barn och nu kommer snart en till. 

Kan man bli deppigare än så här?