Jag vaknade med intentionen...
30 Augusti 2014
...att det här skulle bli en gråtfri dag. Jag klarade mig så långt som tills Sixten och sambon åkte i förväg till Vatlings. Sen ringde telefonen. Lillasyster. Gråt. Jag bestämde mig för att ta tjuren vid hornen och ringa storasyster också. Mer gråt.
18:12:09
Vardagsliv
Sen gjorde jag mig i ordning och åkte.
Det är märkligt att umgås med människor man känner när man mår såhär. Det går liksom lite dåligt att sätta på autopiloten. Tårarna är så nära och energin är i botten.
Det inbokade 3-års kalaset kom. Ännu värre. Det är ändå värst att umgås med människor som inte vet hur man mår innerst inne. Jag kan liksom inte spela rollen av den lyckliga havande kvinnan som snart skall få bebis..
Jag är så trött. Helt utmattad. Vi gick en pyttesväng på Slite marknad på väg hem. Men det var så dumt. Det visade sig vara 1 miljon gånger svårare att kallprata med bekanta eller kunder/bekanta till sambon. Alla är så glada och jag vill bara få vara ifred. Jag undrar om det syns på mina ögon.
Jag är tillbaka i sängen för att vila en stund. Men tankarna vill liksom inte låta mig vara ifred och så ringde nr tre (mamma) för att se efter mig så jag fick gråta stund till. Jag är så jävla trött på att gråta nu.
Jag är så jävla trött på att vara trött och orkeslös. Idag har jag ändå skrattat. På jobbet har jag autopilot-skrattat men sen har ju all energi runnit av mig när jobbet slutat så hemma har det inte varit skratt på ett tag.
Borde jag låsa in mig hemma? Kan man ens umgås med folk när man mår såhär? Bör man det? Jag drar ju bara ner stämningen... Jag är inget trevligt sällskap. Jag borde inte lägga min börda på andra som är glada och vill ha trevligt.
Jag tänker på hur det har blivit såhär. Först förstod jag ingenting. Att jag mår dåligt NU, när sambon äntligen fungerar igen. Men är det nån gång jag skall må dåligt så är det väl nu? För innan har jag inte kunnat. Jag har varit tvungen att bita ihop, att orka och vara mamma och sambo. Nu kan jag släppa på pressen och då passar väl hjärnan på att gå ner i vila. Då rasar fasaden. Som en jävla mur som sprängs och tonvis med vatten som väller fram från det inre. Tårar och trötthet.
Kommentarer
Trackback