Något ljusare.
29 Augusti 2014
Idag hade jag tidig dag på jobbet. Sixten hämtades efter vilan och vi matade fåglar.
19:13:33
Vardagsliv
Vi började sittandes men det kom så många att vi fick stå upp tillslut. När brödet var slut hängde vi på lekplatsen.På biblioteket blev det fika och lån av ett gäng böcker.
Sixten har varit på bra humör och det mesta gick smidigt. Sambon mötte upp oss i stan och vi kunde handla och äta middag på "elefant-restaurangen" innan vi begav oss hem. Så dags var min energi i botten. Men det blev inte gråtfest hela vägen hem i bilen. Ett steg åt rätt håll.
Jag har dock varit tvungen att lätta på trycket på jobbet. Småtårar som vill ut och sen går autopiloten på igen. Jag undrar hur mycket det märks utåt. Det går att tajma tårarna men där emellan måste jag ju se helt frånvarande och avtrubbad ut? Eller lyckas jag hålla masken?
I morse var det dimma på väg till jobbet. Jag tänkte att det är precis så det känns. Det är som att befinna sig i en dimma och på andra sidan av den är det sol. Man ser det fina och härliga på andra sidan dimman men hur långt man än går så följer dimman efter. När dimman tjocknar så blir man ledsen och måste gråta, sen lättar den lite men det är fortfarande hopplöst grått.
Jag är stendöd mentalt nu. Det tog ordentligt på krafterna med dagens eftermiddag och jag kände för varje halvtimma hur jag blev mer och mer avtrubbad, mer och mer insjunken.
Jag är fysiskt och psykiskt trött och ligger i sängen och vilar just nu. Ifall jag måste natta Sixten.
Går det ens att göra något åt det här? Vad hjälper det att prata med nån? Det finns väl ingen i världen som kan ta bort dimman och dra ut mig i ljuset. Det känns hopplöst. På måndag morgon kan man ringa och boka samtalstid på mvc. Jag skall hänga på luren och ringa direkt när de öppnar.
Jag orkar inte må så här. Jag känner mig maktlös, ledsen och irriterad. Åh va jag hade önskat att det bara var att bita ihop eller ta mig i kragen och dra mig ur det här. Så som jag alltid har gjort. Jag är en sån vansinnigt stark överlevare. Jag trodde inte nånting i hela världen kunde få mig att må såhär. Naivt va? Ganska nedvärderande också mot de som också mår eller mått såhär. Som om man kan välja att inte braka sönder och samman inombords. Jag vet bättre nu.
Kommentarer
Trackback